Ensam har denna blomma kommit fram bland rhododendronbuskarna. Undrar hur länge det dröjer innan fler vågar komma efter?
Taget med mobilen.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Författare: hundadmin (sida 43 av 199)
Sara är här i helgen så vi åkte en sväng till dammen för att träna vatten.
Mina fina medhjälpare.
Sara och Kasper gick bakom till andra sidan och kastade först ett par markeringar för att få upp Lakrits förståelse för stället.
På inväg med första markeringen. Idag såg hela dammen alldeles grön ut i ljuset.
Det var synd att jag bara hade mobilen med, för ljuset och vattenspeglingarna var otroligt fint.
Sen försökte jag få ut Lakrits med en ren dirigering, men när det inte ville sig gjorde jag ett låtsaskast med bollkastaren, och då plumsade han i.
Nästa gång fick jag faktiskt i honom på en ren dold dirigering genom att gå lite närmare vattenkanten. Därmed lät vi oss nöja med dirigeringsträning.
Istället kom Sara och Kasper tillbaka och lattjade lite med bollkastaren som avslutning.
Någon boll träffade björken och då ville Kasper ta in den! Men så tvekar han… liiiite djupt, kanske?
Innan jag hann stoppa honom hoppade Lakrits i och tog in den framför nosen på storebror. Jag manade ju på Kasper men ideliga Ja! Ja! Ta den! Och det blev lite för mycket för Lakrits.
Men så skulle vi vaska av dummisarna innan vi åkte hem, och då fick Kasper en ny chans på en grund apport.
Väl hemma erbjöd sig husse att träna Kasper på att inte skälla på förbicyklandes och förbiskejtandes personer. Det är framför allt de åkdon som låter och rasslar som han ger sig på. Tysta cyklar klarar sig för det mesta från utskällning.
Jag satte mig med linkopplad Kasper i knäet och en tallrik köttbullsbitar i beredskap medan Rolf fäste skrammel på sin cykel och begav sig uppför Skolgatan. Första gången lät han för lite, så då satt Kasper lugnt kvar och fick en godis för det. Nästa varv var det svårare, då tog han en godis först, men kunde sen inte hålla sig utan hoppade ner från famnen och drog iväg på gräsmattan.
Nu bands det fast en hink bakom cykeln. Ja, den skramlade ännu mer och Kasper rusade efter istället för att stanna hos mig. Men så återvände han och trodde han skulle få köttbulle EFTER skällattacken. Jag höll fram den framför nosen men stoppade sedan mycket demonstrativt tillbaka den i skålen. Ett försök till. Det skramlade väldeliga och Kasper hoppade ner igen. Jag ropade Kasper med snäll röst och han vände tillbaka utan att skälla först, och NU fick han massor av köttbullsbitar. Därmed avslutade vi det träningspasset.
Igår träffades gänget vid Sandakärret. Vi har aldrig tränat där tillsammans förut och hade ingen aning om vad vi skulle kunna göra där. Det är ett rätt populärt ställe för både joggare och skolor, och mycket riktigt fanns det en typ lågstadieklass där när vi kom dit. Vi gick runt det lilla kärret till den lite oländigare baksidan och där kunde vi faktiskt jobba utan att störa någon.
Vi började med dirigeringar ut till en gräsliknande vass. Lakrits fick först ett bollkast följt av ett fejkat bollkast för att få dragning ditåt. Det fungerade bra, och dirigeringen kom in, om än med lite blåsningar.
När Ulrika kommit också var vi fyra som ställde upp oss runt den runt böjda viken för markeringar. Jag stod på det enda torra stället i ena kanten och balanserade invid en tall, vilket begränsade min kastförmåga ännu mer än vanligt. Den som skulle skicka sin hund sade vem hon ville skulle kasta och åt vilket håll. På det sätet kunde vi få variationer i skicken och köra både enkla och dubbla markeringar, ut på blankvatten, in i vassen eller bak i skogen. Det fungerade riktigt bra.
När skolklassen gett sig av från den steniga och fina hällsluttningen bestämde vi oss för att gå dit, men innan dess tog vi in de fyra dirigeringar jag lagt ut vid roten av en tjock fallen trädstam. De två på marken plockades in först, och de två jag lagt uppe på stammen blev lite för de sista hundarna att klura på.
På hällsidan bestämde vi oss för att slunga över bollar tvärs över en smal vik över till vass/land. Bollkastaren var inte riktigt på vår sida, men till slut låg åtta bollar något så när bra utplacerade. Hundarna fick titta på.
Vi gick vidare lite och kastade sen ut en markering åt vänster i förhållande till bollområdet. Hunden simmade mot den, vi blåste stopp och sen höger till bollarna. Detta blev lite för svårt för Lakrits. Första omgången grejade han med lite möda, och sen trodde jag att det skulle gå bättre om vi gjorde om samma sak en gång till. Repetition kan ju lösa upp vissa knutar. Men det blev tvärt om, ännu svårare, tyckte han. Så jag skickade honom istället rakt ut till bollarna (svårt där med skick mot dolt ställe) och sen ut till markeringen.
Framöver: Jag ska satsa mer på roliga markeringar ett tag till, och sen bygga ut dessa med markering följt av dold dirigering till ungefär samma ställe. Inte gå för fort fram här, vi har hela sommaren på oss …
Det var iallafall en bra plats med många möjligheter, bara det inte är för mycket folk i närheten. Vi kan en annan gång stå utställda på olika sidor om det lilla kärret. Vi kan ta hörlurar med oss för att kommunicera vem som ska göra vad.
Det var meningen att jag sen skulle hänga med Annika hem och greja med hennes kamera–dator, men kameran var försvunnen. Med tanke på hur blöt jag var om både fötter och byxben var det kanske lika bra att det fick anstå till en annan gång.
På kvällen var jag med på klubbens HUS-möte och berättade lite om hur kursanmälningarna kommer att bli på nya hemsidan. Kul och spännande att den snart ska lanseras!
Det var roligt att se de deltagare som kunde komma. Det hela startade med en liten uppvärmning innan själva WT-delen drog igång. Jag hade ju klantat mig och lämnat stora kameran hemma på köksbänken, så mobilen fick duga, därav bildkvaliteten.
Annika hade hittat på en tävling där del 1 var kast med tennisboll i hink 3 meter bort. Alla missade bollar fick sedan hämtas av hunden och så fick man kasta om. Tre minuter hade man på sig och det blev ett spännande test på stadgan där.
Nästa del var en fyrkantsbana där man första sträckan med okopplad hund skulle gå slalom runt fat med frolicar.
Oscar klarar nästan hela banan, men sen fick matte gå och fylla på.
Hedda grejar frestelserna. Här ser man på avstånd svårigheten på sträcka två: en fågelbur med Bamse i. Ingen av hundarna hade problem att springa förbi den på inkallning från hörn 1 till hörn 2.
Oscar grejar Bamseburen galant.
Sträcka tre var den svåraste och mest tidsödande – en apportbock i trä på tvären mellan benen. Hunden skulle gå lös fot vid sidan trots att matte uppförde sig så konstigt.
Gemma har full koll på att det är långsam fot man ska gå.
Hedda tycker att det vore ju ändå enklare om hon fått ta apportbocken – då hade det gått lite fortare!
Sista sträckan var den enklaste för deltagarna: att koppla hunden och bära en full kopp vatten i koppelhanden utan att spilla ut en massa.
Gemma är hur cool som helst vid mattes sida och det blir full pott på det momentet.
Sen var det då dags för ett litet WT med fem stationer.
Först var det närsök. Här kommer Gemma stolt tillbaka med fyndet.
Hedda levererar in (snyggt i hand, dessutom).
Oscar hittade också sitt närsök.
Några stationer var markeringar. Här Gemma som just hittat fram.
En snygg avlämning från Hedda efter en markering.
Oscar kör sin egen variant på ingång med en markering och vi får därmed dagens nya ord: kissdiss! – han släpper apporten för att kissa och dissar den sen.
Men Oscar tar revansch och lämnar av en annan markering så fint i hand.
På söket skulle fyra apporter av sex in, men Gemma har lite svårt att vilja lämna av här.
Här kommer Hedda in från söket.
Oscar skickas ut på sista markeringsstället.
Tack för att jag fick vara med och fota era hundar! Lycka till med jaktträningen framöver.
Googlar man på björkticka kan man läsa att den ger kraftig röta på trädet, att man kan strigla knivar med den samt – kan komma in handy – använda den vid skoskav. Tänk på det nästa gång ni ser en ticka i skogen.
Bilden är tagen med mobilen.
Lav på tallstam. Kanske är det blåslav, (Hypogymnia physodes)?
Bilden är tagen med mobilen.
Splittrat är trädet, men det verkar inte bekomma de fåglar som hackat fina bon här.
Bilden är tagen med mobilen.
Nu i mitten av maj blommar denna akleja. Parallellt med vitsippor och blåsippor, kan tilläggas.
Bilden är tagen med mobilen.
Vilket utrymme! Det känns som om det gått in halvdussinet labbar här, om så vore.
Det taxichaufförsinspirerade plexiglaset var ingen höjdare att se bakåt genom, dock.
Och jag saknade farthållare och riktig ACC. Automatväxlad var den iallafall.
Vi var fyra hundar på kursen idag och Anita hade förberett tre snarlika områden: åt ena sidan sök för två ekipage, åt andra sidan dubbelmarkering respektive dirigering för två ekipage. Jag och Tina bildade hanhundsparet och började med sök.
Vi väntade tills Anita skjutit de båda markeringarna till tikparet och sen skickade jag in Lakrits i söket. Jösses! Han skrämde upp en stackars hare som satt där och tryckte i nåt snår. Haren kutade för livet och Lakrits efter. Jag visslade inkallning några gånger, men när det inte bet tog jag till rösten. Det tog ett par sekunder så avbröt han jakten. Vid det laget var båda inne på markeringsområdet där stackars Aya höll på att komma in med en markering. Hon höll dock huvudet kallt. Bra där!
Då ville jag vänta och coola av Lakrits, så Tina skickade sin flat istället. Flatten for ner till det ställe där haren tryckt och Lakrits satt så till att han inte såg honom ordentligt, men han kunde ana ytterligare en rörelse där nere i det område där den spännande haren suttit och tryckt. Vips drog han som en rem igen! Jag röt i, inte fullt lika tagen på sängen den här gången, och han återkom snopen över att han misstagit en stor svart flat för en liten brun hare.
Vilken start! Men sen gick det lite bättre. Tina fick in två apporter och vi en innan det var dags att rotera. Dagens alla markeringar tog han in bra idag, och dirigeringarna gick skapligt. Lite blåsande, men inte alltför illa. Vid ett tillfälle fick jag för mig att ropa Sök istället för att blåsa närsök, lite klantigt så här i efterhand, men å andra sidan fick jag se att han genast sökte större. Han ser alltså skillnad på närsöksignal och sökrop. Bra att veta.
En gång på ett senare ställe när Lakrits var ute och sökte var han precis i kanten av sökområdet. Just då sköt Anita en markering åt det hållet, tror det var åt Aya. Lakrits blev stående blickstilla bakom ett träd. Jag såg honom inte, men visste att han var bakom trädet, och bara väntade med pipan i mun på hur han skulle bete sig. Tina stod bättre till och såg honom och kunde berätta för mig: han stod helt stilla och bara tittade efter apporten, sen mot mig. När han inte fick nån info från mitt håll gick han mot mig tills vi hade ögonkontakt. Då skickade jag ut honom bort från markeringen ut på sök igen, och han lydde hur fint som helst. Puh där, det var bra gjort av honom!
Tinas flat kommer in med en dirigeringsapport medan Lakrits tittar på.
Vi lyckades alltså med dagens värsta och bästa. Dessutom råkade jag på tredje stället få hjärnsläpp igen och skickade Lakrits på sök innan markeringsskotten var gjorda. Det gick iallafall bra att kalla hem.
Söken var det jobbiga idag – tre ställen där vi skulle ta in två var. Men det var utlagt för cirka fyra timmar sen och svårt att få vittring trots att det för det mesta blåste lite inne i skogen. Så ibland kallade vi in tomt och lät parkompisen försöka. Lakrits resultat blev 1–0–2 intagna apporter. Det här behöver vi träna mycket av. Inte så dumt att lägga ut i förväg och låta ligga till sig om man har chansen nån gång.
Igår träffades Jaktoptimisterna för att träna vatten vid dammen. För Lakrits del kan jag säga att det kändes som ett stort steg bakåt i hans utveckling. Han var ju förra året ibland tveksam att hoppa i när han inte visste vart han skulle. Där är vi tillbaka igen.
Nu var det dolda linjetag till bekant plats (han simmade över dit senast i fredags) då han stod som klistrad vid kanten. Eller, han ville gärna hoppa lite och fjäska, slicka mig i ansiktet och så, för att urskuldra sig. Han hade helt enkelt ingen aning, och då ville han inte hoppa i.
Jag gick runt dammen med honom (lite risky, har aldrig gjort det förut för att inte lära honom att man kan springa runt) och kastade ut ett par apporter till där, men det hjälpte bara marginellt.
Först när Mixa plumsat i och visat hur man gjorde följde han flattens exempel.
Efter ett antal trassliga apporter tänkte jag att vi ska iallafall avsluta med något lätt och kul. Vi ställde upp med en kastare, några dirigeringar kvar på bortre banken och körde hund 1 markering, hund 2 dirigering, hund 3 markering, hund 1 dirigering, hund 2 markering, hund 3 dirigering. Vi var hund 2 och skulle alltså avsluta med en markering. Det brukar han ju gilla!
Vi stod lite snett några meter bakom strandkanten. När kastet gått och jag skickade ville han så springa runt och komma närmare markeringen innan han slängde sig i. Det ville jag inte tillåta, utan felade honom direkt. Sen ville han inte ens gå i och ta markeringen. Häpp.
Cheysie simmar klockrent förbi den kastade störningsmarkeringen.
Och plockar in markeringen i steg 2.
Jag tror att nästa gång vi åker till dammen ska Lakrits bara få roliga saker där, markeringar och bollkast osv. Vi får backa ett antal steg, helt enkelt, och befästa bättre.
Annika hade varit hygglig att förbereda lite dolda landdirigeringar åt oss också, och de gick betydligt bättre för oss. Någon dirigering fick jag blåsa lite på, men inte farligt mycket. Där är han betydligt bättre.
Men, till hans fördel ska sägas att han lyssnade mycket bra till mina signaler. På land såklart, men även i vattnet, när han väl tagit sig i. Det är jag såklart jätteglad över.
Idag ska vi åka lånebil till Anitas kurs på Storsten för Avensisen är inlämnad för strålkastarbyte. Hoppas han tycker att det blir kul att få åka Toyota Verso City. Rejält med utrymme bak får han iallafall, bilen saknar i nuläget baksäte.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer