Skogsstjärnas hundblogg

Idag var det dags för viltspårkurs igen, men vädret var inte alls lika somrigt som igår, utan lite lätt kyligt och duggregn i början. Kanske 8 grader.

Idag började fortsättningskursen i viltspår. I princip samma gäng som i höstas, kul att återse alla. Ny var en tjej som bott i Norge och hennes kleiner münsterländer som visade sig ha samma födelsedag som Kasper. Midsommarhundar…
Nytt för den här kursen är att vi fått byta skogsområde. Det är en ny jaktgrupp som arrenderar den mark vi varit på innan och de ger inte tillåtelse till hundträning där. Vi har hittat ett nytt ställe, men åtminstone där vi gick idag är terrängen mycket jobbigare med en del fällda träd och stenigt uppförslut och mycket snår. Fördelen var att det knappt var någon vind därinne.
När vi lade Kaspers spår blev det några extra svårigheter förutom terrängen:

• Efter tio meter eller så lossnade skanken från snöret. Jag stod kvar i spåret medan Eva gick tillbaka runt och letade reda på den. Den låg ett par meter bakom mig. Hon knöt fast ordentligt och vi fortsatte. Hur skulle dessa extradofter från Eva påverka spårandet där?
• Förra helgen lade de ut ett spår i samma skog men blev en man kort. När de sedan skulle plocka in skanken hittade de den inte. Sextio meter före spårslut hittade jag den (eller vi gissar att det var den). Något djur hade ätit den ren inpå benet. Vi plockade upp den för att den inte skulle förleda Kasper att tro att spårslutet var nått. Två meter längre bort hittade jag en bit till av samma ben. Skulle Kasper trots allt stanna där och snurra runt av den gamla ben- och viltdoften?
• Ny svårighet i övrigt var framför allt harlyckan, det vill säga en återvändsgränd. Vi snitslade ut en tänkt vinkelpunkt (rött, rött, blått), men istället för att vika av fortsatte jag rakt fram i cirka tio–femton meter med blodning, tog sen ett jättekliv rakt åt sidan och gick parallellt tillbaka utan blodning. Vid snitselpunkten vek jag sedan av åt vänster, fortfarande utan att bloda. Först efter ytterligare femton meter började jag bloda igen. Tanken är att när hunden kommer till snitselpunkten kan den välja att gå rakt fram i återvändsgränden eller vika av åt höger och fortsätta på spåret. Bägge metoderna är godkända bara hunden hittar rätt och kan fortsätta spåret fram.

Sedan lärde vi oss att markera ut en stoppunkt för skott (gul snitsel) som ska vara ungefär femtio meter innan spårslutet.

Vi fikade och sen var det några som vill börja byta datum. Jag hade bara mobilens almanacka där inte allt var uppskrivet, och dumt nog sade jag okej till 23 april. Väl hemma inser jag att det är då vi kommer hem från Neapel, så det går inte alls. Man ska inte ägna sig åt datumbyten mitt ute i skogen… Har skickat ett mejl (det saknades för övrigt tre personer idag som inte fått tycka till om detta), så vi får se hur det blir. Jag hade Kasper ute hos oss under fikat, och han var en osalig ande hela tiden. Det märktes att han visste att det skulle bli spåra av, för han kunde inte koppla av för fem öre. Annars har han lugnat ned sig en hel del vid fikapauser på senare tid, men då har vi förstås gjort saker före fikat. Nu var det bara bilvistelse och en kort kisspromenad före fikat för hans del.

När spåren fått ligga ett tag gick jag och Kasper ut med Eva. Första svårigheten, den tappade skanken, märkte han inte av utan tuffade vidare hur säkert som helst.

Harlyckan: han gick rakt ut i återvändsgränden, stannade när den tog slut och sneddade sedan omedelbart tillbaka mot fortsättningsspåret. Han genade alltså, istället för att gå hela vägen tillbaka till snitselpunkten så kände han tydligen doften av spåret. Det var ingen tvekan, utan tuff, tuff vidare.

Vid platsen för de gamla gnagda benen stannade han tillfälligt, men inte många sekunder, innan han fortsatte.

Vid den gula snitseln sade jag Stanna, gick fram till honom och sade Sitt. Eva gick fram vid sidan av spåret cirka femton meter, markerade skott och gick tillbaka till oss. Kasper satt still hela tiden. Sen missade jag att ge ett tydligt Sök spår-kommando igen, men han gick framåt ändå. Först följde han Evas spår till den fejkade skottplatsen, men när han insåg att det inte fanns något intressant där hoppade han tillbaka i spåret med detsamma och fortsatte rakt bort till skanken. Inget förbispring den här gången, jätteskönt!

Nästa gång blir det riktigt skott. Rätt bra att det inte blev idag, eftersom vi hade skott på MH igår. Även om han inte reagerade då kan det ju vara dumt att köra skott för tätt inpå, kan kanske vara påfrestande, trots allt.