I måndags åkte husse, jag och hundarna till Värmdö för att hälsa på Anette och keesarna. Vi valde vägen över Vaxholm eftersom den är så vacker och rogivande. Ingen direkt väntan på färjorna heller.
Planen är att hundarna ska få bo hos Anette medan vi åker till Grekland i juni och vi ville därför låta hundarna bekanta sig lite mer med varandra innan dess. Kasper har ju träffat Vagabond och Kinke förut, men Lakrits har möjligen nosat på någon av dem någon gång som valp, men inte mer än så.
Vi började med en promenad i omgivningen, som ledde oss förbi en granne med hundar och get. De brukar ofta ha sällskap med Anette på promenaderna, så det var ju läge att hälsa lite på dem också.
Hos Anette passade jag på att prova hennes dubbla Mim-bur. Den var uppskattningsvis 40+40 cm och Lakrits kunde med viss möda vända sig därinne och kunde inte ha huvudet fullt upp. Jag har nu istället beställt en 60 cm enkelbur från Robust som jag räknar med att båda kan rymmas i. Då blir det lite lastningsutrymme på sidan och man kan fälla baksätets lilla del om man ska transportera något långt. Hoppas det blir bra. Ca 14 dagars leveranstid på den.
På tisdagen lämnade Rolf av Lakrits på vårkollo hos bästa kennelmamman. Den första rapporten gav vid handen att han anpassat sig fint och höll en låg profil. Smart kille. Anledningen till att han ska vara hos dem ett tag är att jag ikväll åker in till KS för bukoperation imorgon bitti. Jag har med mig lilldatorn och uppdaterar läget i mån av möjlighet och ork.
Annika skrev så fint i sin blogg om Lakrits träning igår, måste citera henne här:
Nu var det Lakrits tur att få markeringar med den otympliga, tunga 2 kgs-dummien samt vanliga kanindummien och hans nya fasandummy. Han jobbade klockrent – fina markeringar, snabba upptag med bra grepp och stilla och mjuk mun ända till avlämning, snabb fart både ut och in.
Tack och lov repade sig Alpha efter lite omsorger hos veterinär Jerker. Det visade sig efter en del provtagning och efterforskning hos leverantören att hon med största sannolikhet reagerat på ett läkemedel hon började ta för sex dagar sedan. Leverantören medgav att det fanns en ytterst sällsynt biverkning som kunde yttra sig så här.
Puh.
Nu får hon gå utan den medicinen och förhoppningsvis kryar hon på sig rätt snabbt. Så skönt att höra!
Vi har för övrigt hämtat nya bilen, och tog ut båda hundarna för en introduktion i att hoppa upp i bakluckan. Eftersom jag sedan morgonens bravader insåg att Lakrits skulle bli en tuff nöt att knäcka beväpnade jag mig med en trefaldig strategi: mig själv, Kasper och baconost.
Jag hoppade in i bakluckan medan husse stod med hundarna utanför. Sedan började jag med att kalla upp Kasper med baconosten i högsta hugg. Tjoff, så var han inne i bilen och njöt av den härliga belöningen. Sedan kallade jag på Lakrits, och han gjorde ett antal hoppförsök med vägran först innan han så småningom tog steget att våga hoppa. Han insåg väl att storebror skulle hinna äta upp all baconost annars.
Bägge hundarna fick mumsa rätt mycket ost, sedan fick de hoppa ur och in i bilen igen ett par gånger till, fortfarande med mig i bakluckan. När det flöt fint utan tvekan hoppade jag ur bilen och kommenderade upp dem igen. Fortfarande ingen tvekan, och massor av baconost till belöning. Nu tror jag att problemet är borta, åtminstone tills det kommit en hundbur där som gör att det kanske blir konstigt och farligt igen. Men det får vi ta då.
Idag skulle jag träffa Annika med hennes tre hundar för lite apporteringsträning. Hon hämtade mig och Lakrits vid halv tio och efter viss möda fick jag in Lakrits i hennes bil. Jag provade först höger baksäte, men där ville han inte vara. Annika föreslog att om Alpha får vara där så kanske Lakrits vill hoppa in till Tindra och Cheysie. Nähä, det ville han inte. Inte ens när Tindra hoppade ut och bara lilla Cheysievalpen var kvar därinne ville han upp där. Det slutade med att jag satte mig i höger framsäte med ena benet i och motvilligt kämpade in Lakrits, varpå jag med stor möda klämde in andra benet och skyndade mig att slå igen dörren innan något åkte ut igen.
I skogen fick alla hundar springa lösa ett tag och framme vid sjön började Annika med att lägga ut ett sök. Hon lånade en del av mina dummisar, bl.a. tvåkilosapporten, och tog några av sina egna roliga – fasanapporten och några kanindummisar – lite längre fram. Jag väntade med Lakrits i startänden och han tittade sedan mycket intresserat på när först Cheysie fick hämta in fyra dummisar och sedan Tindra hämtade nio. Cheysie valde först de givna: fasanen och en kanin, men sen kom hon infarandes med stora tvåkilon som Annika lagt ganska långt ut. Lilla duktiga tjejen! Alpha satt och ville gärna vara med och arbeta, men eftersom hon har lite problem med sina tassar fick hon vara i stillhet.
Vi fortsatte lite till och så fick Lakrits plocka in tre markeringar: först tvåkilosdummin, som han tog med snyggt grepp mitt på och utan att tveka sprang in direkt med, sen vår nya fasandummy (den ville han bra gärna ha behållit, men han lämnade ändå över den skapligt) och till sist en av Annikas kanindummies. Fasanen hamnade i några grenar när Annika kastade så det blev ingen duns, men jag chansade och lät honom springa ändå på det svaga prasslet. Inga problem, den hunden är som en levande radar!
Nästa övning var att jag skulle kasta några markeringar till Cheysie och Tindra. Tindra och Alpha fick sitta invid den lilla stuga som finns vid sjökanten medan jag tog Lakrits med mig och gömde en fickdummy, smetade lite vittring av en kanindummy runt omkring och sedan kastade en halvstor dummy medan Cheysie fick titta på. Jag plockade bort och Cheysie fick kuta ut. Men nähäpp, hon stannade inte alls vid stället utan vek av brant åt höger och försvann i såt stort yvigt sök. Annia blåste inkallning ett par gånger och hon var precis på väg in, när hon råkade springa över stället igen, hejdade sig och damp ner med nosen. Där var den ju! In med den till matte.
Vi var precis på väg att göra om samma övning igen när Annika hojtar till. Vänta, det är nåt med Alpha!
Jag tittade bort mot stugan. Alpha stod och kämpade med bakbenen, som vek sig under henne. Hon kunde helt plötsligt inte gå! Hon darrade och lade sig ned. När Annika pratade med henne slickade hon sig om munnen med tungan och viftade med svansen, så där blidkande. Matte, jag vill gärna, men jag kan inte! Hennes kroppspråk var mycket tydligt. Vi avbröt givetvis all träning. Annika ringde veterinären som tyckte hon skulle komma in genast.
Övriga hundar fick gå lösa och så hjälptes vi åt att bära Alpha utmed den rotfyllda och bitvis sanka stigen. Ute vid den något större grusvägen hittade vi en man med en rottweiler. När vi berättade sade han att man kan köra in bil genom bommen dagtid fram till tre. Vi bestämde då att jag skulle gå och hämta hennes bil medan hon stannade med sina hundar hos mannen.
Lakrits och jag skyndade bort till bilen vid Gillingebanan. Väl där ville han ju inte hoppa in i den främmande bilen. Men nu var det inte rätt tillfälle att dalta med honom, så jag tog kopplet om halsen och min halsduk under magen och hystade in honom i höger framsäte. Det gick bra att ta sig fram till sjön via grusvägarna, även om det var rätt knepigt på ett ställe. Vi tog Alpha i höger baksäte och resten av hundarna bak, och så knölade jag in mig bredvid Lakrits. Annika släppte av mig hemma och de fortsatte till veterinären i Vallentuna. Nu håller jag alla tummar och tassar att det inte är något riktigt allvarligt med Alpha.
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer