Tjoho, inser just att Thomas Lövkvist tagit den rosa ledartröjan i Giro d’Italia!
Några timmar senare:
Jaha, han kom trea och fick lämna över den rosa till en italienare. Men nu är det vit ungdomströja som gäller, inte illa det heller.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Månad: maj 2009 (sida 3 av 4)
En utmaning från Enzos blogg, kan man ju inte motstå:
Var är din mobiltelefon? Fickan
Var är din (o-)äkta hälft? Köket
Ditt hår? Blött
Det bästa du vet? Semester
Din dröm inatt? Okänd
Din dröm/ditt mål? Frihet
Rummet du är i? Arbetsrummet
Din hobby? Hundaktiviteter
Din skräck? Barnadöd
Var vill du vara om 6 år? Österlen
Vad du inte är? Tålmodig
En sak du önskar dig? Labbevalp
Dina kläder? Varma
Din TV? Sjuttiokilos
Ditt/dina husdjur? Bushund
Din dator? Uppkopplad
Ditt humör? Glatt
Saknar du någon? Fredrik
Din bil? Utrotningshotad
Något du inte har på dig? Behå
Favoritaffär? Amerikaplacerad
Din sommar? Fransk
Älskar du någon? Familjen
Något speciellt idag? Agilitykurs
Något som gått sönder nyligen? Kaffemaskinen
Alla som vill hoppar på …
Husse har fått borrelia och går nu på antibiotika. Det är andra eller tredje gången nu på lika många år. Jag kanske borde köpa ett bärnstenshalsband till honom med?
Så här ser tävlingsstatus ut (sista tävlingsdag 19/5):
Tina: 2
Enzo: 4
Märta: 22
Åsa: 18
Hippi: 1
Jill: 7
Ninni: 0
Jenny B: 1
Igår kväll gick Kasper, husse och jag en lång skön promenad i det vackra släpljuset. Vi träffade en husse med terrier som lade sin hund på andra sidan vägen så han fick titta på Kasper. Jag satte Kasper på min sida och sen stod vi och pratade lite. Båda hundarna var lugna. Jag tyckte att det var så skönt att hitta en husse som inte nödvändigtvis skulle ta fram sin hund ända fram för att hälsa, och han höll med. Ett riktigt trevligt möte!
Igår fick vi förmånen att träffa Grappa, en tolvveckors lagottovalp. Kasper var första hunden hon fick leka med, förutom sin brorsa, så det gällde att vi tog det lite försiktigt i början. Vi började alltså med en kort promenad till gröna ängen, där Grappa fick gå lös först.
Redan på promenaden hade Kasper fräst ifrån en gång att Grappa var lite för dominant. Han var faktiskt en stor herre! När jag så första gången släppte kopplet på Kasper blev det lite förskräckta pip från Grappa. Jag tog Kasper igen och lattjade lite separat med honom några meter bort. Några minuter senare släppte vi ihop dem igen, och nu gick det bättre. De behövde bara vänja sig lite vid varandra. Grappa fick inse att hon inte kunde lattja med Kasper som med jämngamla brorsan, och Kasper fick inse att han var tvungen att ta det lite fint med lilldamen.
Jag plockade bort kopplet och sen lekte de fint en stund.
Vi promenerade hem igen och det var inga problem med Kasper att Grappa fick hänga med in på tomten och in i huset.
Det var kanonbra att de fick bekanta sig med varandra i lugn och ro, för snart fylldes huset med 13 hungriga vuxna och 3 småbarn som var inbjudna på grillfest. 
Vi var omväxlande ute och inne, för vädret var inte idealiskt för en sådan tillställning. När vi var inne skiljde vi hundarna åt med kompostgrind en stund, framför allt så Grappa kunde varva ner och sova en stund. De tre barnen tyckte hundarna var mycket roliga. Särskilt fyra-och-ett-halvtåringen tyckte även att de uppställda agilityhindren var spännande, så han modifierade om dem till en nya intressant och konstnärlig installation. Tyvärr böjde han i processen även till samtliga slalompinnspetsar, så husse fick kämpa en stund med att räta ut dem igen.
Det var lite hårt imorse för både Kasper och mig att stiga upp och åka iväg till viltspårkursen. Idag skulle vi lägga spår två och två. Därefter skulle två andra i gruppen få gå spåren. Eftersom vi var sex idag fungerade detta upplägg fint. Jag fick förtroendet att guida B. som inte lagt så många spår, särskilt inte i öppen-klass-nivå. Vi fick den oländigaste terrängbiten och det blev därför två ganska långa spår, eftersom man inte kunde vika av med vinklar hur som helst. Jag snitslade första spåret medan hon drog skank och blodade, så bytte vi på andra. Jag pratade henne igenom bägge spårläggningarna och tror att jag lyckades förklara de flesta svårigheterna för henne.
Det var ett litet antiklimax sedan när Kasper och jag efter duggregnsfikat skulle gå det spår vi blivit tilldelade. Den gruppen hade fått en ynka liten markplätt att lägga två spår på, vilket medförde att spåret ringlade fram och tillbaka lite för tätt inpå respektive sträcka. Kasper ringade en hel del, och jag tror att spåret var för tätt lagt så dofterna gick ihop en del. Den största svårigheten harlyckan klarade han dock galant och han hittade fram till skanken.
Nu är det anlagsprov härnäst, vilket äger rum på lördag uppe i Roslagen.
Nu ska ni få höra Kaspers senaste äventyr …
Vi satt ute i trädgården efter grillmiddagen och jag bestämde mig för att träna lite agility med Kasper. Förutom slalompinnarna har jag nu satt upp ett hopphinder så vi (eller mest jag) kan träna handlingen genom att hoppa om och om igen över samma hinder, som vi fick lära oss på kursen förra onsdagen.
Allt gick jättebra tills Kasper stelnar som en stenstod för att nanosekunden senare sätta av i full karriär ut genom häcköppningen tvärs över lillgatan och bort till uppförsbacken mot skolan. Där stod en kille med sin dobermann.
Jag insåg det hopplösa i att springa efter Kasper och sprang istället in efter visselpipan. Ställde mig på kökstrappan och visslade så högt jag kunde. Och jäklar, vilket spring det blev i Kasper. Först sprang han rakt in i ett staket som är vid dagis/skola så han fick springa tillbaka till dobermannen. Så tog han ny sats, rundade staketet rätt den här gången och sprintade med nytt hastighetsrekord rakt in genom köksdörren. Jag hade ju noisetter i fickan eftersom vi höll på att träna agility, så jag kastade in en på köksgolvet som han fick fara efter. Sen kastade jag åt honom en repleksak som fortfarande har nyhetens behag och gick ut igen för att prata med killen. Jag såg att balkongdörren var öppen, men den leder ju bara till hundhagen, så jag bekymrade mig inte. Min pyttehjärna hade totalt glömt bort att jag en stund tidigare hade burit ut ett hopphinder och glömt stänga haggrinden efter mig …
Det visade sig att killen nyss flyttat in i f.d. tandläkarebostaden bara ett par hus bort. Hunden hette Naton (tror jag) och var en okastrerad hane på tre år. Medan vi stod där och pratade i godan ro kommer vem utflygande, om inte buskulan Kasper… Han hade ju upptäckt den grind jag hade glömt bort och eftersom vi stod och hindrade i häcköppningen tog han sig så klart genom ett annat hål i häcken istället. Killen höll dobermannen väldigt kort och beordrade honom genast att ligga. Kasper var trots detta otroligt upphetsad, antagligen för att hunden befann sig rakt utanför hans hus, och började plötsligt flyga på dobermannen, morr och tänder och allt. Tack och lov höll sig den stora hunden lugn och såg det hela mest som en lek med den fåniga lilla jycken som vågade mopsa sig. Jag var rejält arg på Kasper, men inte förrän jag kastade en noisette på honom (det enda jag hade i fickan!) lyckades jag bryta hans fokus på den andra hunden litegrann, tillräckligt för att gå emellan och med tydligt hindrande ben och kropp visa tillbaka honom till husse och tomten. Husse tog så in Kasper och såg till att ALLA dörrar var stängda den här gången. Puh. Hade dobermannen velat hade ett enda litet bett gjort slut på Kasper. Och han hade förtjänat det…
Jag pratade lite till med killen och sade att jag och Kasper gärna går en promenad med dem vid tillfälle så de får träffas på ett lite mer civiliserat sätt.
En stund senare när de nya grannarna försvunnit gick jag in till Kasper, som nu var helt lugn. Jag tog ut honom igen och fortsatte vår agilityträning (film nedan).
Vad gör man med en gårdshund som tror han rår på en dobermann? Jag borde nog döpa om honom till Napoleon, eller vad säger ni? Jösses.
Efter att Enzo nobbat vår tilltänkta gemensamma promenad idag (hmpf) tog jag istället cykeln och testade av mina nya grodpedaler (Speedplay Frogs) som ser ut som lakritspuckar. Utan Kasper, för säkerhets skull. Skulle det bli en vurpa på grund av att jag satt fast i pedalerna vore det ju dumt om han skulle hamna underst i högen.
De visade sig fungera alldeles utmärkt, bara jag körde med tå ned hela tiden. I horisontellt läge åker foten ur om man drar pedalen uppåt. Så betedde sig inte mina gamla spd-pedaler, men jag vänjer mig nog. Tror iallafall att de är skonsammare mot mina knän än de gamla pedalerna.
Lite senare gick Kasper och jag på en promenad. På tillbakavägen tänkte jag träna lite inkallning och så på gröna ängen. Men så snart Kasper såg att storpudeln Freja var på tomten bredvid kastade han sig dit utan att lyssna på mig. Kompostgaller för entrén? Äsch, man är väl smidig och kan gå in genom häcken, sade Kasper.
Frejas matte stod och pratade i telefon, men insåg att det var lika bra att låta hundarna få leka lite, så hon öppnade kompostgrinden. I början var Kasper rätt nyfiken på Frejas goda snart-löptik-doft, men sedan lekte de så otroligt fint ihop. Freja löper tre gånger om året, verkar ganska jobbigt. När matten pratat klart i telefon stod vi och snackade en stund medan hundarna lekte. Båda verkade ha en uppdämt hundleksbehov, och att försöka träna i det läget var helt kört på förhand.
När visedan skildes fick jag faktiskt Kasper att lyssna på mig trots att Freja var kvar på ängen. Hennes matte hade det knepigare att kalla med sig henne. Där kände jag mig lite stolt ändå, för Freja har alltid varit en förebild här hemma på hund som klarar att inte gå utanför tomtgränsen osv.
Vi körde ett par inkallningar, ett par ligg och sedan ett läggande under gång som häpnadsväckande nog fungerade. Då blev jag så glad att jag avslutade med att kasta ut repleksaken. Så fick han lattja med den hela vägen hem. Hemma körde vi en slalomomgång, så smidigt nu medan stolparna ändå står uppställda.
Vad säger ni? Matte tycker det passar mina färger bra, men jag tycker det ser lite tjejigt ut?
Nu har Kasper fått sitt på Tradera inhandlade fästinghalsband. Husse fnyser och undrar om jag inte ska köpa magnetarmband också. Jag vet – det kanske inte alls fungerar, och då är jag blåst på 156 spänn. Eller också håller det fästingarna på avstånd, och då är jag glad att slippa kemikalier.
Eftersom vi ska till Frankrike i sommar, och jag inbillar mig att det kanske finns värre med ohyra på kontinenten än här hemma (fördom?), vill jag iallafall ge det en chans innan vi åker iväg.
Hittills har jag plockat en fästing på Kasper den här säsongen. Nu vill jag ha lite engagemang av er bloggläsare – hur många fästingar kommer jag att hitta på honom de närmaste två veckorna med bärnstenshalsbandet på?
Pris vet jag inte… men ära, definitivt. Den som kommer närmast rätt svar kommer att äras vederbörligen här på bloggen.
Tävlingsfråga: Hur många fästingar kommer jag att hitta på Kasper från idag 6 maj till och med den 20 maj?
Förtydligande: Med ”hittar på Kasper” menar jag både kravlande och sådana som sitter fast – tanken är ju att halsbandet ska avge statisk elektricitet vilket ska avskräcka fästingarna. Kravlar de runt är de inte avskräckta, som jag ser det!
Svar senast 19 maj. Kom igen nu!
Här vankas kanske kaninstek till middag?
Idag var vi iväg och kollade på jaktlabbeträning. Det var en grupp med 14-månadershundar från samma Thorsvi-kull som börjat träna i vatten och med viltapportering. Det var hur läckert som helst att se dem i farten!
Fasan anses lite svårare att greppa på grund av sina fethala fjädrar.
Vattenyra!
De körde med tre stationer: en med dummies och skott, en med dummies i vatten och en med vilt.
Håll truten!
Vattensvans får en ny innebörd …
Fler bilder finns att kika på för den intresserade.
Och mer text och bilder från detta evenemang finns hos Åsa.
Lilltjejen på halvåret var mycket intresserad av Kasper. Intresset var ömsesidigt.
På eftermiddagen var vi och hälsade på husses dotter med familj. Vi gick bland annat en promenad med snart fyraårige sonen och hittade en skattgömma (geocaching). Han fick välja grej ur skattlådan och valde en ballong framför en leksaksbil. Oväntat val, tyckte vi vuxna.
På hemvägen fick han gå själv med Kasper i kopplet. Det gick riktigt bra, även om Kasper stundvis drog iväg med barnet till någon intressant buske.
Kasper har god uppmärksamhet med noisette i fickan …
Hemma igen blev jag inspirerad av att se slalombanan stå uppställd väntande. Så efter middagen körde vi en omgång till. Kan inte Kasper få de här? sade husse om de frysta noisettes han köpt och befunnit alltför trista. Jag testade en som slalombelöning, och jisses vilken uppmärksam hund jag fick! Så nu är resten av noisettespåsen Kaspers, ska bara köra allihop i ugnen så de får en torr och bra yta att ha i fickan/godispungen.
En riktigt bra slalomsekvens för oss nybörjare…
Läste nu på kvällen om stackars sheltien Enzos öde på valborgsmässoafton. Blev påhoppad av en kooiker som rymt från sin husse. Vi hoppas verkligen att det bara är en stukning och att Enzo är pigg igen snabbare än kvickt.
Tvekade om jag skulle sätta upp alla tolv slalompinnarna från Rusta, eller bara fyra som vi hade på kursen i onsdags. Men äsch, lika bra att få upp alla. Man kan ju avbryta efter några pinnar om det går trögt.
Det gick förvånansvärt bra efter bara ett tidigare träningspass!
När jag körde hockeytacklingar intill pinnen och ett par små steg ut vid nästa pinne funkade det kanon. Någon gång missade han en pinne, men då var det antagligen jag som inte kom tillräckligt tätt intill pinnen. Jag för även handen i salom, men ganska högt över hans huvud (liten hund…), provade utan, men han verkar behöva den hjälpen ännu.
Vi avslutade med en helt felfri omgång och jag belönade med godisregn i gräsmattan och sen lite bus där vi rullade runt på gräsmattan och lattjade. Marken känns inte kall längre, vilket sommartecken!
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer