Skogsstjärnas hundblogg

… pannkaka, ja.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade…)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok… Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll… men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund… ingen hund hinner ifatt? Hmmm… Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.

Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: ”Är det sant?”
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan – men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!