Skogsstjärnas hundblogg

Den här bilden togs en av de kalla morgnarna vi hade i början av veckan. Den får iallafall illustrera den stubbåker jag har nära mig med liten hage intill, den igenvuxna sjön och en skog bakom. Tyvärr åtskiljs all denna fina träningsmark av diverse taggtrådsstängsel, så man får reka lite innan man sätter igång större övningar.

Igår på lunchen fick jag äntligen med mig några dummies i fickan: två 250-grammare och en minidummy. Jag visade Lakrits när jag lade ut de båda större dummisarna på kanske 40 m mellan varandra utmed fältkanten. Jag satte honom i mitten med nosen mot fältet och smög sen ut minin i den djupare vegetationen bakom honom.

Först närsökssignal. Han vände bakåt och sökte jättefint precis där han befann sig. Kunde inte varit bättre.

Jag satte hela tiden tillbaka honom på samma ställe, och smög ut minin på nytt, denna gång lite längre bak.

Nu gav jag en Högersignal istället. Han satte full fräs ända ut. Klockrent. Att jag valde att visa dem för honom innan är att han på senare tid tagit mina sidtecken, sprungit fem–tio meter och sedan stannat eller sackat av. Jag vill få upp tempot och konfidensen.

Ny närsökssignal. När den nu inte fanns precis bakom honom drog han sig så småningom lite till vänster. Blåste stopp och sen Närsök höger. Sådärja.

Smög ut minin igen, denna gång framför honom.

Gav en Vänstersignal och fick på nytt ett bra tempo rakt ut till dummyn.

Sedan skulle då som avslutning den främre minin in. Jag testade om han skulle fatta en gradvist sänkt hand samtidigt som jag backade själv och blåste närsök. Men han gjorde helt rätt, precis som han lärt sig, började söka precis där han befann sig.

Jag testade då att blåsa inkallning omedelbart åtföljt av närsök. Denna metod fungerade, men som jag diskuterade med Annika senare på dagen, det kanske inte är optimalt att använda inkallningssignalen på detta sätt. Hon föreslog att jag istället skulle visa honom var jag droppar minin, stå ganska nära honom och antingen använda signalen med gradvist sänkt hand eller med utbredda handflator, så som man ofta gör vid inkallning. Jag tror det senare passar mig bättre, så det tillsammans med att jag backar lite och blåser närsök ska testas av framöver.

Framåt sen eftermiddag dök alltså Annika upp som en räddande ängel. Vi skulle gå en promenad, men jag hade dessutom klantat mig vid monteringen av en sittbänk till hallen, så hon hade med sig lite lim. Situationen räddad!

Jag visade henne den fina stubbåkern och vi fortsatte ner för att se om man kunde komma fram till sjön. Jo, på ett ställe är det endast en, ganska låg, tråd att klättra över, så det går att få till en rundpromenad. Iallafall så länge vattennivån inte är högre. Av växterna att döma brukar det nog vara betydligt sankare i det hörnet normalt, och då försvinner den möjligheten.

Sen sökte vi oss bort till fältets andra ände och in i skogen. Det finns en körväg in på ett ställe med öppning i taggtråden. Efter en kort promenad öppnades en riktigt fin sökskog i uppförsslänt. Man ska nog inte vända på steken och köra nedåt, för då riskerar man att hundarna kutar rakt in i stängslet. Nu började det skymma på, men jag tyckte terrängen verkade lovande för trattisar, så jag får väl ta med en svampkorg endera dagen och kolla läget.

Jag hade kastat ut de båda dummisarna som fortfarande låg kvar i fickan sedan tidigare på dagen och när vi kom ut på fältet igen skickade vi på ganska långa linjetag bort till dem. Cheysie vet vi hade sett minst ett av kasten, medan Lakrits varit utom synhåll då, så jag började med honom.

Han sprang fint och snabbt på mitt Ut, en svag böj åt höger men tillbaka igen. Jag var lite sen med att blåsa stopp så han hann precis till skogsbrynet. Dummyn låg kanske tio meter ut på fältet lite åt vänster.

Han sprang nu lite väl långt åt vänster, så jag stoppade och dirigerade höger. Där var den! Suveränt bra av honom!

Cheysie tyckte Lakrits spår var bra så hon följde samma linje. Sedan dirigerade Annika höger till den högre tistelvegetationen där dummy två låg strax innanför kanten. Hon blåste stopp och jag sade att hon är precis rätt. Nu hade dimman börjat rulla in så det var inte alldeles enkelt att veta när man inte själv kastat. Hon blåste närsök och lillgulingen plockade och kom in, jordig om nosen.

Vi får anordna en lite mer genomtänkt träning här ute vad det lider!