Igår var det så dags att hämta hem Lakrits. Allra största tack till bästa kennelmamman som tagit hand om slyngeln medan jag legat däckad!
Vi träffades vid Wij eftersom det ändå var träning där för kullsyskonen. Det var skröpliga träffen … I fallande skala: jag med nyopererad mage och Lakrits, Marina med brutet finger och Reko, och så Cia med Speja. De sistnämnda verkade rätt intakta. 🙂
Två gånger drog Lakrits plötsligt till för att ta sig fram till kullsyskon. Jag har ju ingen chans i ett sådant läge just nu, och får absolut inte ens hålla emot, så jag släppte och lät övriga ta hand om situationen. Det blev inget direkt gruffande, men lite väl stöddig var han allt mot dem. Men just nu kan jag tyvärr inte göra ett smack i den frågan. Det tar till och med en massa energi och användning av magmuskler bara att säga Nej med rätt pondus. Sånt tänker man inte på medan man är frisk, men det blir helt uppenbart nu. Efter dessa små incidenter var han dock hur lugn som helst.
Anita hade planerat att vi skulle jobba med en hund i taget genom samtliga moment och löst fotgående däremellan medan övriga ekipage hängde på passivt bakom. Vi körde i skröpelordning, så vi fick börja, vilket kändes skönt.
Först såg samtliga ekipage när Anita lade ut ett dummysök på fem dummisar. Sedan vände vi om och såg när hon lade ut tre dummisar på ett kort linjetag. Till sist gick alla bort till en sluttning där Jörgen kastade två enkelmarkeringar, som vi alltså började med. Lätt som en plätt sade Lakrits, som sen inte visste om han skulle leverera in till mig eller Anita. Jag påminde, och han hamnade rätt.
Därefter promenerade vi tillbaka till söket. De två första kom in rätt snabbt. Sedan låg han länge och sökte rätt grunt och var tillbaka till den första granbusken säkert fem gånger för att kolla att det inte hunnit växa upp nån ny apport där sedan sist. Till sist fick han vittring på en tredje apport och kom in med den. Sedan gick Anita ut och hjälpte honom genom att kraxa som en skadeskjuten fågel vid den bortersta dummyn, varpå han plockade in den på direkten. Där avslutade vi den övningen och gick och hämtade in den plättlätta dirigeringen.
Sen fick Lakrits vila i bilen medan övriga hundar jobbade. Jag kände att jag inte riktigt orkade hålla den koncentration som krävs i två varv till, även om han bara skulle vara passiv.
Alla hundarna var riktigt duktiga och vi fick en välförtjänt fikapaus. Attans vad stolsryggan plötsligt kändes låg.
Efter fikat tyckte Anita att de skulle få testa på vatten litegrann.
Lakrits fick börja igen. Anita kastade en kort apport, och Lakrits tog den direkt och simmade ett par simtag på invägen. Han skakade sig innan han lämnade över, men Anita menade att det gör inget i nuläget. Det filar vi bort senare.
Nu kastade hon en längre, men när han inte längre bottnade stannade han till, tvekade, och vände tillbaka in. Nu fick mamma Guinness rycka in. Vi skickade båda hundarna samtidigt ut till samma dummy. Guinness tvekade ju inte och drog snabbt ifrån och plockade vant till sig dummyn. Anita trodde att nu skulle Lakrits genskjuta henne och ta ifrån henne dummyn på tillbakavägen. Men icke. Artigt lät han henne leverera in den till Anita. Det kände jag igen, för han tar ju inte ett ben som Kasper har i munnen heller. Först när Kasper lagt ner det på marken är det okej att tjuva det. Samma gentlemannaregler här, uppenbarligen.
Anita kastade en tredje gång, mitt emellan i längd. Nu tog han ett par simtag till dummyn, och kom in fint med den. Denna gång lämnade han spontant över innan han skakade sig! Jag blev jätteglad, det såg hur coolt ut som helst. Vi avslutade där så han får denna fina minnesbild med sig hem.
Lakrits och jag gick på en liten torkningspromenad medan övriga fick testa på vatten (tror det gick bra för alla). Under tiden hade Jörgen fiskat upp en strandad liten båt och på köpet fått syn på en bäver, som han dessutom lyckats fånga på bild. Coolt!
Idag känner jag av att det blev lite väl mycket aktivitet igår, så jag ska ta det lite lugnt.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: markering (sida 16 av 16)
Annika skrev så fint i sin blogg om Lakrits träning igår, måste citera henne här:
Nu var det Lakrits tur att få markeringar med den otympliga, tunga 2 kgs-dummien samt vanliga kanindummien och hans nya fasandummy. Han jobbade klockrent – fina markeringar, snabba upptag med bra grepp och stilla och mjuk mun ända till avlämning, snabb fart både ut och in.
Idag skulle jag träffa Annika med hennes tre hundar för lite apporteringsträning. Hon hämtade mig och Lakrits vid halv tio och efter viss möda fick jag in Lakrits i hennes bil. Jag provade först höger baksäte, men där ville han inte vara. Annika föreslog att om Alpha får vara där så kanske Lakrits vill hoppa in till Tindra och Cheysie. Nähä, det ville han inte. Inte ens när Tindra hoppade ut och bara lilla Cheysievalpen var kvar därinne ville han upp där. Det slutade med att jag satte mig i höger framsäte med ena benet i och motvilligt kämpade in Lakrits, varpå jag med stor möda klämde in andra benet och skyndade mig att slå igen dörren innan något åkte ut igen.
I skogen fick alla hundar springa lösa ett tag och framme vid sjön började Annika med att lägga ut ett sök. Hon lånade en del av mina dummisar, bl.a. tvåkilosapporten, och tog några av sina egna roliga – fasanapporten och några kanindummisar – lite längre fram. Jag väntade med Lakrits i startänden och han tittade sedan mycket intresserat på när först Cheysie fick hämta in fyra dummisar och sedan Tindra hämtade nio. Cheysie valde först de givna: fasanen och en kanin, men sen kom hon infarandes med stora tvåkilon som Annika lagt ganska långt ut. Lilla duktiga tjejen! Alpha satt och ville gärna vara med och arbeta, men eftersom hon har lite problem med sina tassar fick hon vara i stillhet.
Vi fortsatte lite till och så fick Lakrits plocka in tre markeringar: först tvåkilosdummin, som han tog med snyggt grepp mitt på och utan att tveka sprang in direkt med, sen vår nya fasandummy (den ville han bra gärna ha behållit, men han lämnade ändå över den skapligt) och till sist en av Annikas kanindummies. Fasanen hamnade i några grenar när Annika kastade så det blev ingen duns, men jag chansade och lät honom springa ändå på det svaga prasslet. Inga problem, den hunden är som en levande radar!
Nästa övning var att jag skulle kasta några markeringar till Cheysie och Tindra. Tindra och Alpha fick sitta invid den lilla stuga som finns vid sjökanten medan jag tog Lakrits med mig och gömde en fickdummy, smetade lite vittring av en kanindummy runt omkring och sedan kastade en halvstor dummy medan Cheysie fick titta på. Jag plockade bort och Cheysie fick kuta ut. Men nähäpp, hon stannade inte alls vid stället utan vek av brant åt höger och försvann i såt stort yvigt sök. Annia blåste inkallning ett par gånger och hon var precis på väg in, när hon råkade springa över stället igen, hejdade sig och damp ner med nosen. Där var den ju! In med den till matte.
Vi var precis på väg att göra om samma övning igen när Annika hojtar till. Vänta, det är nåt med Alpha!
Jag tittade bort mot stugan. Alpha stod och kämpade med bakbenen, som vek sig under henne. Hon kunde helt plötsligt inte gå! Hon darrade och lade sig ned. När Annika pratade med henne slickade hon sig om munnen med tungan och viftade med svansen, så där blidkande. Matte, jag vill gärna, men jag kan inte! Hennes kroppspråk var mycket tydligt. Vi avbröt givetvis all träning. Annika ringde veterinären som tyckte hon skulle komma in genast.
Övriga hundar fick gå lösa och så hjälptes vi åt att bära Alpha utmed den rotfyllda och bitvis sanka stigen. Ute vid den något större grusvägen hittade vi en man med en rottweiler. När vi berättade sade han att man kan köra in bil genom bommen dagtid fram till tre. Vi bestämde då att jag skulle gå och hämta hennes bil medan hon stannade med sina hundar hos mannen.
Lakrits och jag skyndade bort till bilen vid Gillingebanan. Väl där ville han ju inte hoppa in i den främmande bilen. Men nu var det inte rätt tillfälle att dalta med honom, så jag tog kopplet om halsen och min halsduk under magen och hystade in honom i höger framsäte. Det gick bra att ta sig fram till sjön via grusvägarna, även om det var rätt knepigt på ett ställe. Vi tog Alpha i höger baksäte och resten av hundarna bak, och så knölade jag in mig bredvid Lakrits. Annika släppte av mig hemma och de fortsatte till veterinären i Vallentuna. Nu håller jag alla tummar och tassar att det inte är något riktigt allvarligt med Alpha.
Idag var det så strålande väder att jag lockade med mig husse ut på picniclunch i det fria. Vi tog bilen till Strawberry Fields och hittade en solig läplats för lunchen.
Efter maten lämnade Lakrits och jag husse, Kasper och ryggan och gick över fältet till ett ställe där man kan passera diket som går tvärs över fältet. Vi gick sedan tillbaka så vi kom mittemot husse, på andra sidan detta nu breda dike. Jag underskattade dock hur brett …
Vi ställde upp oss och husse kastade en markering långt där borta. Lakrits fick kommandot Feldy och satte av. Diket krävde visst plurr och siminsats, och sedan snurrade han runt kring husse några förvirrade varv. Till sist gav han upp och kom tillbaka tomhänt. Han hade väl tappat den exakta markeringen i och med sin simtur.
Vi ställde upp igen och husse kastade om. Andra skicket var han ju beredd på att få simma, men det tog ändå ett litet tag innan han lyckades lokalisera dummien. Så småningom tog han den dock och återvände fint.
Vi tog ett längre lunchbrejk och åkte bort till järnåldersgravarna i Vada. Det är ståtliga högar att träna markeringar vid. För att inte tala om lulla omkring på. Nästan i klass med Uppsala gamla högar. Dessutom var det dags att göra lite maintenance på en geocache vi har utplacerad där i trakten.
Solen lyste med sin frånvaro när vi åkte iväg och vi valde därför att äta lunch hemma och inte ta med nåt fika. Synd, för när vi väl var på plats var det värsta härliga vårsolen. Det riktigt känns på kinderna nu. Superhärligt!
Vi utnyttjade som sagt kullarna – Rolf stod där uppe och kastade markeringar medan jag och Lakrits stod där nere och markerade. Svårighetsgraden varierade från enkla på topplatån till rullande nerför backen (inte riktigt som det var tänkt, men det överrumplade Lakrits…), till kast ner i gropar och svackor. I pauserna gick Lakrits lösfot med mig uppför och nerför dessa kullar.
Efter att vi fixat geocachen kom jag på att en sån är ju perfekt för närsök till Lakrits – en plastlåda gömd i en skreva bakom en enbuske. Nu hade vi ju redan rotat fram den och vår doft fanns alltså på lådan. Rolf pulade tillbaka lådan medan Lakrits var ute på egna äventyr och sedan kallade jag in Lackemannen och visade/visslade närsök. Svårt var det, han fick hålla på ett tag, men till slut kom han på att det var ju den där plastlådan matte menade att han skulle ta fram. Jamen dåså. Fram kom den och vederbörlig uppskattning fick han i form av en spontankastad liten fickdummy. Så fick Rolf stoppa undan lådan än en gång. Vi har alltså en naturbegåvad geohund. Så otroligt praktiskt när vi själva går bet på gömmorna. För den som inte vet vad jag pratar om kan jag hänvisa till www.geocaching.com.
Rolf var dessutom jourhavande fotograf. Kasper var med i flexi och helt klart tycker han det är kul att det är vår, det riktigt spratt i benen. Och nosen var fullt påkopplad hela tiden med diverse spårande hit och dit.
Vi trotsade snöandet och gav oss ut och träffade Annika och Tindra. Hon hade i förväg lagt ut några dummies till linjetag åt Tindra, men vi började med att promenera lite. Vi lullade längs en grusväg och sedan i obanad terräng. Lakrits var inte världsbäst på lullande idag, men han var ändå lugn och fin, inget pipig. Så när vi lullat en stund hade Annika ett förslag till upplägg på jättebra markeringsövning.
Hon gick och lade ut min lilla bruna fickdummy utan att Lakrits såg det. Sedan vände vi upp och jag sade Titta när Annika kastade en stor dummy rakt på den gömda. Sen vände vi runt medan hon plockade bort den stora igen, vände tillbaka och så fick Lakrits gå ut på kommandot Feldy. Vi gjorde den första på ganska kort och lätt avstånd eftersom vi försvårat genom att byta stora dummyn mot en liten. Detta oväntade byte klarade han snabbt ut och kom in fint med lilldummyn.
Vi gjorde om samma övning på ett nytt ställe med lite längre avstånd. Nu sprang han rakt förbi nedslagszonen och gick ut i ett större sök. Jag blåste in honom direkt.
Annika kastade på nytt, men samma sak hände. Han sprang förbi, rakt ut. Vi tyckte att han kunde få en chans ändå, och han sprang nu ungefär som tre blomblad runt nedslagszonen innan han riktigt gick ned med nosen och tog upp vittringen och fick fatt i lilldummyn.
Vi gjorde om en tredje gång, men med Annikas fingervantar hopsatta till en boll istället för lilldummyn. Nu vände jag runt mycket kortare varv och kortare tid och den här gången stannade han kvar i rätt zon och sökte. Det tog en liten stund innan han fick kläm på fingervantarna, men strax var de inne hos mig.
Antagligen tog det lite för lång tid mellan markering och ivägskick de gånger då han sprang för långt ut. Sedan säger Annika att jag också skickade en gång när Lakrits inte fokuserade på markeringspunkten, och hon har säkert rätt, även om jag själv inte är medveten om det. Det är guld att ha observanta medhjälpare!
Nu tyckte jag att Lakrits tränat klart. Han var fortfarande lugn och fin och jag ville behålla honom så. Så vi lullade efter Annika och Tindra och tittade på medan de tog fyra linjetag, plus ett omtag på grund av lite väl självständigt arbete vid en tänkt nittiograders dirigering som snarare blev fyrtiofemgraders. Annars är hon väldigt duktig, Tindra.
Vi hittade ett mysigt krypin under ett par granar där vi kunde slå ner våra stolsryggor. Ingen snö nådde in dit. Precis bredvid låg en stor barskrapad ryggrad och frestade. Hjort? Älg rentav? Hundarna fick iallafall inte tillfredsställa sin nyfikenhet där.
Under fikat blev Lakrits lite rastlös och det kom flera tendenser till pip. Annars skötte han sig riktigt bra och 3,5 i pipbetyg kan han få.
Jo, jag fick kika på hennes nya fasanskrudsklädda dummy också, och det såg inte alls svårt ut att fästa skruden på ett bra sätt med buntband på dummyn. Så bara Paw behagar skicka sin leverans till mig nångång så kan vi varva lite med sådan träning också.
Igår morse sträckt jag ryggen nåt alldeles förbannat, egentligen på ingenting. Jag höll på att ta hand om lite tvätt och skulle sträcka mig efter en liten strumphög som låg en bit in på sängen, lite till höger. Aj!
Detta medförde att den planerade träningen igår uteblev och hundarna fick ytterst långsam koppelpromenad med superförsiktig matte. På den tomma skolgården kopplade jag dock loss Lakrits lite så han fick ta ett par försiktigt kastade bollar uppför en backe samt ett par linjetag utmed de gångvägar vi gick. Inget avancerat alls, men så han fick lite att bry sin hjärna med iallafall.
Idag kändes det bättre i ryggen och lillmatte var hemma. Hon kunde därför följa med bort till gröna ängen (som ännu inte riktigt återtagit sin färg, en hel del snö kvar där) och hjälpa mig med några markeringar. Jag hade tänkt fyra markeringar, men Lakrits visade tendenser att vilja sticka till lillmatte/kastaren efter att han plockat upp dem, så jag fick blåsa inkallning på dem. Därför bestämde jag mig för två till. Den femte kom han in med spontant direkt till mig, kanon! Den sjätte gick jag och hämtade själv.
Jag hade satt honom att vänta ganska långt bort och bestämde mig för att kalla in honom med inkallningssignalen. Han satt kvar som en stenstod. Jag avvaktade lite och provade igen. Stenstod. Då ropade jag Kom istället. Då kom han kutande och jag lade på en förstärkande signal medan han sprang. Det där måste vi allt träna lite. Det är ju jättebra att han är stadig där han sitter, men det är ju kul om han reagerar då han faktiskt ska reagera.
Efter en liten vilopaus då han fick drälla omkring och pinka och nosa avslutade vi med några närsök. Lillmatte hade smugit ut två tennisbollar och en minidummy på några ställen på invägen, och dem tog vi nu upp på tillbakavägen. Jag hade bett henne att gömma dem så dolt hon kunde och jag visste själv inte exakt var de fanns någonstans (mer än på buskagenivå). Lakrits var jätteduktig och man såg direkt när han lokaliserat grejen och nu bara skulle fundera på hur han bäst tog sig ända fram i riset för att nå den: ”Jag vet att stålarna är i kassaskåpet, men hur sjutton ska jag öppna det?” Ungefär så.
Ikväll är det första rallylydnadsträningen för säsongen. Hade det varit igår hade jag fått ställa in, men nu känns det som att jag kan vara med. Dock utan att bära tunga skyltar. Tar nog med båda hundarna och varvar lite. Mest Kasper, men lite grundmoment även med Lakrits. Han har tränat rally endast lite grann i köket, så appellplan med skyltar blir nytt för honom.
Det börjar bli en del träning nu. Så skönt och kul när snön håller på att ge sig – jag får lite ny energi att träna hund.
Idag var tredje jaktlydnadstillfället på Thorsvi. Vi var fyra hundar idag. Det allra bästa är att det knappt var något gnäll. Jag sade till honom ett par gånger när han var på väg att börja, körde ryggsäcken någon gång och lät honom ligga på fällen vid ett tillfälle när det blivit lite väl livat i skogen. Känns jätteskönt!
Inte lätt att hoppa in som förare så där helt plötsligt!
Det här stod på dagens meny:
Gå jaktfot i sned backe. Förutom lite vanligt fotgående, då. Att gå på skrådden i dikeskanterna var svårast för mig, men även hunden fick anstränga sig en hel del. Vid ett tillfälle var Lakrits högre upp än jag, och passade då på att försöka slicka mig i ansiktet. Då avbröt jag och vi gick ner i diket igen och började om. Det gjorde susen, sen gick han jättefint vid min sida när jag själv kämpade med fotfästet.
Närsök: göm osynligt i gran, sätt hunden nära granen, ställ dig själv nån meter bort, vissla närsök.
Här var Reko otroligt duktig. Han klurade några sekunder på vad matte menade med att vissla så där, sen dök han in i busken och plockade fram bollen. Lakrits var alldeles för yvig. Han förstod signalen bra och började söka. Han höll i söket fint, men på alldeles för stort område. Vi ska köra denna övning ett tag nu så han lär sig att söka på ett mycket mindre område. Jag ska bryta om det blir ett för stort sök och börja om.
Vidareutveckling av närsöket när denna första bit sitter fint:
Lägg på handtecken med låg hand som visar ner åt rätt håll. Sen kan man utöka till två granar med boll och visa med handtecken åt vilket håll man menar. Sen kan man utöka ännu mer med en störning i form av kastad markering åt andra hållet.
Markeringsträning:
Kastad markering med skytt över dike o taggig trädstam. Ca 40–50 m. Skytten Jörgen sköt inte, utan bara stod där och låtsades med höjd bössa för att vänja hunden vid en sådan figur på planen. Lakrits markerade bra, hoppade som en vig tiger över diket och över den läskigt taggiga granstammen. Men där stoppade han upp och trodde att markeringen låg där. Istället låg den kanske ytterligare 10–15 meter fram, men alla hundar gjorde samma felbedömning. Det var svårt och dolt. Anita fick hjälpa alla hundarna (tror jag) första varvet, och kraxa lite extra, kanske kasta en ny dummy. Sedan kom han snabbt in med dummyn och gjorde en bra avlämning.
Vi gjorde om samma övning igen, och nu var det lite enklare att förstå att man skulle längre ut, även om det blev en del spring även denna gång.
Efter avlämningarna ska jag ta mer tid på mig att få ner Lakrits i varv, och skippa godisen som jag brukat byta dummyn med. Anita menar att det bara ökar hans förväntan på nåt mer, och gör att han inte varvar ner.
Efter detta moment blev det att ligga lugnt på fällen en stund för Lackemannen medan övriga gjorde klart denna övning.
Skytt utan kast. Jörgen stod kvar på samma ställe som hundarna nu hade positiva erfarenheter av. Vi bara stod passiva medan han sköt två skott. Inga dummies. Mellan varje skott såg vi till att få kontakt med hunden, ta nåt litet varv för att slappna av och ställa oss i position igen. Alla hundar skötte detta bra, det var Speja som reagerade något.
Sen fortsatte vi markeringsträningen med längre markeringar utan skott. Nu var det gjort lite enklare med bara dike och bättre sikt. Istället var det längre distans, cirka 60 meter. Lakrits gick kanon! Rakt ut direkt till dummien, skopade upp den i farten (enligt Anita som stod så hon såg det hela) och återvände utan inkallningsvissling rakt till mig. Jag följde Anitas råd och tog det lugnt efter avlämningen och skippade godiset. Anita sade efteråt att jag gärna kan dra ut på hela proceduren ytterligare lite, men jag är verkligen helnöjd med detta – det satt perfekt från skick (på kommandot Feldy) till avlämning.
Gå på linje: vi gjorde en ny walkup-övning där vi stannade, låtsasskytten höjde bössan och Anita kastade dummy. Vi vände helt om, stannade, ställde oss mittemot hundarna och såg till att vi fick kontakt med dem. När de var lugna återvände vi till fotposition och vände tillbaka i riktning mot dummyn. Detta gjordes fyra gånger och vi människor fick i turordning hämta in varsin dummy medan hundarna fick sitta kvar på linjen och vänta. Det gick lysande, ingen hund som knallade. Här var Lakrits lugn och lätt att få kontakt med. Enda smolket var att han tyckte att han själv kunde hoppa in i utgångsposition innan jag hann gå tillbaka till hans högersida. Vi gjorde om en gång, sedan satt det fint. Jag måste tänka på att vara tydlig där med Vänta eftersom han är så inkörd på spontana utgångspositioner i andra sammanhang.
Att träna på framöver:
Markering med annan person (helst) eller bollkastare. Om hunden är helt fel ute, ta in och gör om. Skicka inte alls om man märker att hunden inte har sett och låst fast vid nedslagsplatsen.
Vi ska göra störningsvändningar vid markering endast vid enkla tydliga markeringar, inte på svåra dolda (typ taggträdet idag).
Lakrits och jag ska träna närsök, kan läggas in under promenaden eller vid inledningen till träningspasset för att få nosa av sig lite överskottsenergi.
Anita N, vår stöttepelare, ställde upp extra för Anita W och Acke, och mig och Lakrits i torsdags. Det kändes jätteskönt att inte behöva missa just första träffen eftersom Anita gick igenom en mängd termer och begrepp – egentligen i sammandrag allt en apportör behöver kunna under sin livstid.
Vi började ute medan det var ljust och fick träna fotgående i slalombana mellan tallar. Först en och en, men sedan båda ekipagen samtidigt. Det gick lite knackigt i början, men det blev bättre efterhand. Jag körde först kopplat, men efter stund stund övergick jag till lös hund. Jag klickade med tungan och belönade med godis när han gick rätt.
Vi ska gå rakt, normalt, utan att hela tiden kika ner på hunden. Vi ska också vara observanta på egna tics som handklappningar på benet, onödiga ord (det räcker med Nära och Bra) osv.
Det här är det Anita ser som prio 1 att vi alla tränar på framöver.
Vi fick också träna Sitt och bli kvar. Vi satte hundarna mitt emot varandra på cirka fem meters avstånd. Vi stod kvar vid hundarna medan Anita och Speys gick runt oss i åtta. Sedan fick vi gå in i mitten och ställa oss medan Anita och Speys tog ett nytt varv runt. När vi var klara slappnade jag nog av medan jag pratade lite med Anita innan jag återvände till hunden, för då – men inte tidigare – reste sig Lakrits upp. Jag satte honom och gjorde om tillbakagången igen. Men jag är nöjd med honom, för hundstörning har vi verkligen inte tränat mycket.
Sedan kollade hon av hur det står till med inkallningsstatusen. Vi gick en bit bort från de andra, så sade jag Fri och strosade vidare i en halvcirkel medan Lakrits skuttade bortåt. På väg tillbaka till de andra visslade jag inkallning och vips var han uppe vid min sida. Så duktigt!
Nästa grej var markeringar. Den som inte körde tränade passivitet en bit bort. Först kastade Anita en markering framför en granbuske. Jättelätt, tyckte Lakrits. Men istället för att kuta rakt tillbaka till mig med den sprang han först bort till Anita, sen vidare till Speys som satt i Anitas närhet. Jag var helt handfallen. Oftast är det ju bara han och jag som tränar, nån gång har husse kastat en dummy, men det har aldrig vart något problem. Så jag stod helt handfallen tills Anita frågade varför jag inget gjorde. Bra fråga! Jag ropade hans namn och fick upp visselpipan och visslade inkallning. Då kom han direkt.
Nästa gång kastade hon bakom samma gran. Då var jag beredd med pipan i munnen! Men jag behövde inte ta till den, utan han kastade en blick åt Anita men kom sedan in direkt. Sådärja. Det där ska inte behöva hända igen på grund av borttappad matte iallafall.
Instruktion vid markeringar: Stå rakt upp, inte böjd över hunden som vid linjetag. Inga pekande eller fladdrande händer, utan ha hellre händerna på visselpipan. Då vet man var man har dem och är dessutom beredd att sätta den i munnen så fort hunden gått ut. Man kan ha samma kommando Ut som på linjetag, eller Ja eller liknande. Låt hunden lösa problemet själv, styr INTE.
Avlämnandet av apporterna gick skapligt. Inte lika bra som hemma, men jag backade lite extra och fick in honom okej. Här tror jag att det är miljön som gör det svårare för Lakrits att göra lika rätt som han gör i sin vanliga miljö. Allt är lite mer spännande. Det kommer nog med tiden när vi fått träna lite mer tillsammans med andra ekipage i skogen, och inte bara tränar ensamma.
Lakrits bästa gren var annars tystnaden. Ute hördes knappt ett pip från honom. När vi kom in i köket sen och körde teori, gnällde han lite emellanåt. Jag är glad att denna del iallafall går framåt.
Inomhusteorin:
Vi fick ett sammanfattande dokument över allt en apportör behöver kunna.
Del 1 handlade om grunderna som fotgående, sitt, inkallning, passivitet, stadga, passivitet, apportering, hantera vilt.
Del 2 handlade om det förarkontrollerade arbetet.
Linjetag – INTE linje ut, sedan sök själv. Ta isåfall in hunden och underlätta genom att 1) stå och titta ut där apporten ligger, 2) gå fram lite, 3) gå fram och klappa om apporten och gå tillbaka till hunden och skicka om. Vi ska också tänka på att variera avstånd och byta plats (så inte hunden lär sig att där borta vid björken ligger den medan vi tror att den kan klara ett jättelångt linjetag).
Stopp: görs mellan varje annan signal.
Kommando för Längre ut: Gör hellre ett tjejkast med låtsasboll än ett killkast med låtsasboll. Orsak: Handen syns bättre om den stannar ovanför huvudet än om den stannar i brösthöjd. Kommandoord: Ut eller Back är vanligt. Börja lära in detta genom att lägga en dummie tillsammans med hunden, plocka med och sätt hunden halvvägs, gå vidare till startstället. Ge tecknet och ordet. Använder man Ut kan hunden i början komma in till utgångsposition eftersom det är där Ut brukar börja, men detta löser sig snart.
Välj hand att låtsaskasta med beroende på terräng och viltsituation. Om t.ex. det ligger vilt till höger som hunden INTE ska ta: stoppa hunden och skicka den sedan ut med vänster hand. Detta för att hunden oftast vänder upp åt det håll man visar med handen och hamnar då automatiskt IFRÅN det håll man vill undvika.
Kommando för Låt bli: Förslag på kommandoord: Inte nu, Låt bli, Leave it, Nej. Ordet ska betyda inte nu, men kanske sen, vilket kan vara en anledning att undvika Nej. Nej kan ibland ge problem och göra att hunden undviker området om man vill skicka dit senare.
Man ska visa jättetydligt mot det håll där det förbjudna finns, säga sitt Låtbli-kommando och rikta om hunden åt det håll man tänkt sig att skicka.
Kommando för Över: Förslag: Över, Over, Hopp.
Del 3 handlade om hundens självständiga arbete.
Stötta inför markering: Titta ut själv och visa att det händer något. Ha gärna kommandoord för detta: Mark, Titta, Pass på, Häng med. (I övrigt, se ovan.)
Sök påminner om uppletande snarare än personsök. För att skilja på kommanoorden om man kör både jaktsök och bruksuppletande kan man ha Leta = uppletande och Sök = jaktsök.
Hunden ska söka sig utåt från föraren i vänster-höger-spiral. Använd låg vänsterhand med spretande fingrar som man viftar med. Lägre hand = närmare, högre hand = längre ut.
Sök är det viktigaste momentet i nybörjarklass. Det är ett moment som bör tränas separat från allt annat.
Närsök: använd vänster hand om hunden ska söka åt det hållet, höger hand om den ska söka ditåt.
Slutligen kom då del 4, vattenarbete, men det är ungefär samma moment som på land.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer