Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: markering (sida 13 av 16)

Fyrkanten och markeringar i stenskogen

Fick skjuts med Annika upp till den fina stenskogen. Eftersom hon redan har tre bestar bak fick Lakrits åka mellan mina ben i höger framsäte. Lite trångt, men finfint arrangemang, tycker Lakrits, eftersom han då har chans både att slicka på föraren och peta på växelspaken. Man måste ju börja fila lite på körkortet …
Efter lite rastning inledde vi med med en fyrkant till Lakrits. Jag körde spårat, synligt där några av sträckorna var skapligt långa. Trots att skogen är gles där och att jag hade med röda snitslar att sätta upp var det nätt och jämnt det gick att urskilja de olika delsträckorna. Lakrits hade inga problem att ta in de fyra apporterna. Jo, just det, på nummer tre såg både jag och Lakrits hur en hare skuttade iväg från oss bort genom skogen. Nu var det ju Lakrits jag hade med mig, och inte Kasper, så jag tänkte inte närmare på detta, utan skickade mot trean som skick nummer två. Det visade sig att han inte hade glömt bort pälsskutte. Han plockade upp dummyn för att nästan omedelbart släppa den och istället springa efter herr hare. Jag blåste inkallning sisådär fyra gånger, hade rätt dålig sikt bort mot hans håll, och vips dök han upp igen. Utan dummy dårå. Men duktigt iallafall att avbryta harjakten. Istället gick vi tillsammans bort till trean, och där låg dummyn, bara en tre–fyra meter från utläggningsstället.
Vi tog samma fyrkant ett varv till, men denna gång osynligt. Dvs Annika och de tre gick bakom oss och droppade apporter medan Lakrits fick gå fot varvet runt igen. Det gick precis lika bra, ingen tvekan alls över vad han skulle göra. Och minnet av haren vid trean var som bortblåst. Annikas tips nu är att antingen öka avståndet ännu mer på spårat, synligt eller att testa med spårat, osynligt igen, fast på lätt terräng och kort avstånd.
Cheysie fick en annan fyrkant, där jag och Lakrits gick bakom och droppade. Hon är verkligen superduktig på spårat, osynligt och springer med värsta entusiasmen ut till dummisarna. Sedan fick Tindra några dirigeringar innan vi bytte till att kasta markeringar istället.
Jag kastade med vit dummy och bytte ut denna mot en liten mikrodummy innan Annika skickade Cheysie följt av Tindra. Sen bytte vi plats och Lakrits fick två kast av samma typ. Han hade absolut inga problem att hitta småttingarna. Det svåra här är som förare att se att hunden har hittat föremålet, för det är så litet att det inte syns i munnen. Man ser mest på den målmedvetna tillbakaspringningen att uppdraget är slutfört.

Strawberry Fields

Idag strålade Annika, Mona och jag samman vid Strawberry Fields för att träna lite. Jag tyckte att dirigeringar vore bra att börja med, så vi gjorde fyrkanten. Förra gången gick ju spårat, synligt så bra för oss alla tre att vi ville testa spårat, osynligt nu. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det blev alldeles för svårt för både Lakrits och Monas hund. För svår terräng, för långa avstånd. För Lakrits del fick jag eller Annika gå fram och visa. Han hade verkligen ingen susning vad jag ville annars. Bakläxa: backa bandet och kör fler fyrkanter med spårat, synligt innan jag testar osynligt igen, och då med kortare avstånd. Cheysie, däremot, grejade denna svårighet riktigt bra. Men så har hon allt övat detta mycket mer än de andra hundarna.
Vi övergick till markeringar och ställde oss på varsitt fält. Jag tog det bortersta, på andra sidan stora diket, och Annika det främre, medan Mona tog det högra, på andra sidan lilla diket. Jag började och valde en dubbelmarkering där Annika kastade först, sedan Mona. Jag skickade på den senast kastade och Lakrits sprang målmedvetet över. Men sedan blev det alltför mycket spring, och när han tog sig över diket in på Annikas fält kallade jag in. Mona kastade om och jag skickade på nytt. Han sprang fortfarande rätt stort, men just när jag kallade tillbaka honom igen sprang han rätt över den och plockade med den hem, fast han valde stigen och inte det genare diket.
Nu fick Annika kasta och trots det större diket var denna enklare att ta, och han var snabbt tillbaka.
De andra körde sina hundar, och jag kunde åter konstatera att jag kastar som en kratta. Det var ju ett tag sen, visserligen, men så illa och oberäkneligt får man bara inte kasta…
Sedan var det vår tur igen, och denna gång lät jag Mona kasta först, sedan Annika. Skickade på den sist kastade. Snabbt och effektivt in. Vi vände om och jag riktade honom noggrant innan jag skickade på den. Nu gick det mycket bättre även på det fältet. Han fick springa en del och söka, men han höll sig denna gång i området och sökte effektivt. Sen tillbaka längs stigen.
Tack för träningen, svårt men nyttigt!

Kalhygge vid Storsten

I tisdags var det träning vid Storsten igen. Skogsmaskinerna är i full gång därborta och hade ordnat ett bra kalhygge åt oss att träna på. Vi var tre hundar på plats: Reko, Lakrits och löpande Speja.
Vi började med att Anita lade ut tre bollar under ett träd en bra bit ut på kalhygget, sen sköt hon en apport med apportkastaren (premiär med sådan för Lakrits!) åt sidan som störning. Tanken var att skicka hundarna först på dirigering ut till trädet och sedan låta dem ta in apporten på högerkanten. Reko började, men han fick inte in apporten till höger, utan Anita sköt en extra till honom. Därför hade Lakrits extra mycket minnesbilder av apporter som farit ut åt högerhållet när det var vår tur att ställa upp oss för skick ut till trädet. Alltså gick jag fram några meter extra så att draget åt höger skulle minska lite. Han zickzackade lite bland riset ut till trädet, men fick snabbt in bollen. Anita tyckte att så länge de håller sig inom en korridor gör det inget att de inte går spikrakt i den här typen av terräng. Han mindes den skjutna apporten sedan och fick in den utan problem.
När även Speja gjort detta var det dags för oss att gå på linje. Rätt var det var stannade Anita oss och sköt en apport. Alla hade i uppdrag att markera vart den tog vägen och sedan sade Anita vem som skulle ta in den. Lakrits fick en markering som gick rakt framför oss, men över en ås och försvann nånstans på andra sidan. Här var Lakrits riktigt på hugget och hann sticka precis innan jag skickade honom. Eftersom det var en ganska svår markering valde jag att inte bråka med honom utan lät honom springa ifred för att lyckas med jobbet. Hade jag kallat in honom där hade han antagligen tappat markeringen, blivit osäker på vad han skulle göra och därmed misslyckats. Han brukar ju normalt inte sticka i förväg, så det fick passera den här gången. Mycket riktigt, snart dök han upp igen med apporten i mun.
Vi gick vidare och Anita lurade oss förare genom att säga nåt i stil med ”helt om”, varpå hon sköt en apport bakom oss. Inte helt lätt att hänga med i svängarna, ha kontroll på både hund, var man satte fötterna och var apporten hamnade. Reko fick ta in den, och det gick utmärkt.
Så småningom hamnade vi uppe på åsen, varifrån man hade utsikt över i princip hela kalhygget. Där tågade vi på rad en bit och stannade sen för att Anita skulle skjuta tre apporter som vi alla skulle markera: en åt höger cirka klockan 16 från mig sett, en klockan 14 och en riktigt lång klockan 11. Nu skulle vi välja vilken markering vi ville skicka på och motivera varför. Speja började och hennes matte valde den sist skjutna som säkert var 200 meter ut. Snabbt och säkert kom den in. Vi fick frågan härnäst och då valde jag apporten klockan 14 eftersom jag inte var hundra på att Lakrits hade sett den högra riktigt bra från vår vinkel.
Jag skickade, men rätt snart blev det tydligt att han visst hade sett var den högra hamnat. Han girade ditåt och jag blev tvungen att blåsa stopp. Jag lyckades få honom att springa mer ut, men sen blev det för svårt. Felspring genererade ett antal stoppblåsningar. Dessa tog han jättebra. Anita sade efteråt att hon tyckte att jag var för snabb med att skicka honom vidare sedan, så jag ska försöka att göra längre pauser så hunden hinner landa lite mer och kanske tänka efter och minnas vad han sett. mellan hans position och markeringen låg ett omkullvält träd, så för att hjälpa honom sköt Anita en ny markering som hamnade mitt bland trädgrenarna. Under tiden satt han fint och tittade och jag kunde både få honom att vänta på distans och sedan få honom att gå höger mot den nya markeringen. Nu rundade han trädet och det föll sig då så att hans väg sammanföll med första markeringens nedslagsplats, så jag blåste närsök, och han hittade den. Den senast skjutna markeringen fick Speja ta in efter att Reko gett sig i kast med den knepiga markeringen allra längst till höger (och de stod allra längst till vänster när den sköts).
Avslutningsvis fick de varsin lång markering åt andra hållet. Både Reko och Lakrits bedömde avståndet fel här, antagligen för att de inte är vana att apporter kan hamna så långt bort. Båda sprang ut riktigt bra, men stannade kanske tjugo meter för kort, sökte där ett bra tag. Lakrits bytte till sist område och kom in där Reko tidigare sprungit, så jag kallade in honom. Anita sköt en ny, aningen kortare, och den var det inga som helst problem att plocka in. När Speja sen skulle skickas på sin markering tyckte Lakrits att den var ju hans, den med, så både han och Speja drog iväg. Jag röt till åt Lakrits, som genast kom tillbaka, lite snopen. Speja saktade av aningens på takten när jag ropade till, men konstaterade väl att det inte var hennes matte som sagt något och fortsatte därför ut på uppdraget. Sen fick Speja chansen att ta in den långa markering som Lakrits missat, men de blev tvungna att ta det i etapper. Cia fick gå ut och motivera upp rätt område, sen gick det bra att plocka in den.
En massa nyttigt fotgående med lös hund fick vi på köpet i denna jobbiga terräng. Vi avslutade med att åka hem till Anita och fika lite.
Sammantaget var det här den svåraste dirigeringsövning Lakrits nånsin har utsatts för, och även om inte allt gick perfekt så tyckte jag att det gick över förväntan. Att han är en bra markör vet jag sedan tidigare, och han tog mina stoppsignaler riktigt, riktigt bra. Däremot har han ännu inte den fulla förståelsen för vänster, höger och ut. Det vet jag och det är något vi jobbar med. Vi fick ändå ett kvitto på att vi är på god väg. Han vill gärna göra rätt, och bara det är guld värt, även om det blir fel ibland. Kul var det också att se att båda hanhundarna kunde arbeta i princip helt oberörda av att Speja var på dag 11 i sitt löp. Det var bara när Lakrits under fotgåendet skulle passera de fläckar där hon suttit som han fastnade lite i dem, men under arbetet var det just jobb som gällde. Och schyssta leksaker som både pangar och skjuter iväg roliga grejer smäller ju bra mycket högre än en brud.

Träning i skuggan av skogsmaskinerna

Bästa kennelmamman gjorde sitt bästa att hitta en skogsmaskinfri del av skogen till vår träning, men strax efter att vi slagit ner bopinnarna kom en flistugg farande och parkerade på andra sidan vägen. Den var vådligt effektiv. Och ljudlig. Det hindrade inte de duktiga A2:orna från att jobba järnet.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men …
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja  på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.

Dirigering på Wij

Dags att komma ner på jorden efter det fina resultatet på Hassla. Vi var tre ekipage som träffades på Wij i förmiddags för nyttig dirigeringsträning.
Anita hade lagt upp ett dirigeringsprogram med ökande svårighetsgrad (om jag nu kommer ihåg alla varianter):

  • Synlig utläggning med dirigering ett ekipage i taget
  • Osynligt utlägg till nytt ställe. Skick från ganska kort avstånd av ett ekipage i taget
  • Synlig utläggning på tre ställen med dirigering; ett ekipage börjar, när hunden tagit en apport skickar nästa förare sin hund till ställe 2, och när den hunden tagit apporten skickar nästa sin hund till ställe 3. Vi bytte sedan plats med varandra så att alla hundar fick köra från samtliga tre positioner.
  • Markering åt höger som hunden fick vänta med, istället dirigering till osynlig utläggning men på känd plats  (vi återanvände en av de tidigare platserna för att ge hunden lite dragning). När dirigeringen kommit in fick hunden hämta in markeringen också.
  • Samma sak, fast i tvärtom-ordning: först inhämtning av markeringen åt höger, sedan dirigering till samma plats som tidigare. Plättlätt, men syftet är att hunden inte ska lära sig att man alltid gör i en viss bestämd ordning, utan att man varierar skicken – alltid följa förarens anvisning!
  • Ny dirigering till dold plats, denna gång på nytt ställe, men ganska nära tidigare skickställen. Ganska kort avstånd.

Första skicket gick Lakrits ut rakt, men avvek sedan i en båge och började söka. Jag försökte kalla in, men han dissade signalen. I övrigt gick det jättebra. En gång stack han innan jag sagt Ut, men då korrigerade han sig själv och hoppade tillbaka in i fotposition innan jag hann säga flaskhals.
Jag har bestämt mig för kommandot ”Låt bli” när vi ska lämna störningsmarkeringen tills senare. Gäller bara att jag kommer ihåg det nu.
Som avslutning bjöd Lakrits och jag på smörgås och kaffe för att fira erövringen av vårt fina vandringspris. Jag hade kommit ihåg att lägga ner smör och pålägg, kaffetermos etc, men när jag skulle kila in på Stenugnsbageriet för att köpa bröd på vägen till skogen insåg jag att jag missat att ta med kniv. Som tur var var tjejen bakom disken snäll nog att skära upp större delen av rågbrödet, så den detaljen löste sig också.
Cia och Speja glassade för övrigt med att göra världens snyggaste högerkommendering – klar överkurs idag!

Lite mer om Hassla

Nu är vi hemma igen, orkade inte sitta där och vänta hela dagen. Vi hoppas som sagt på ett bra pris, så vi återvänder till prisutdelningen och hoppas hinna se Anita och Acke som startar sist.

De två enkelmarkeringarna som inledde provet var superlätta. Skytten sköt och en kastare stod en bit ut på en frostig äng med relativt högt gräs och kastade en pippi åt vänster, en åt höger. Plättlätt att plocka in, sade Lakrits och gäspade lite.
Sen var det fotgående en skaplig bit till det utlagda söket. Fotgåendet var väl sisådär, tycker jag. Det var som att ha med en unge på skolresa, ungefär: Titta matte, här är nåt intressant! Får jag kissa här? Kan vi inte stanna här? Har du sett det här, matte? Men han höll sig trots allt på det hela taget vid min sida, trots krumbukterna.
Söket var det svåraste på hela provet. Det fanns fem utlagda vilt i ett mycket sankt område med en massa vass och på högersidan småträd och buskage. Utläggarna hade skapat en stig mitt i och den var ju enklast att använda, tyckte Lakrits, trots att jag försökte peka honom i olika andra riktningar. Men utifrån denna stig fick han ändå vittring på de tre närmaste vilten. Han var rätt seg och långsam i ingångarna, tyckte jag, men det var såklart tungsprunget. Sen sade domaren att vi skjuter ett skott. Lakrits blev bra mycket mer alert efter skottet från skytten som stod nära oss på stigen, och sprang villigt ut med mer schvung. Han gick dessutom nu djupare än tidigare och fick därmed in de båda sista fåglarna också.
Vi promenerade vidare längs stigen och strax låg ett utlagt vilt på vänster sida. Skytten berättade att där hade han skjutit en fågel och den låg någonstans i närområdet. Jag skickade ut Lakrits på ett närsök, och han behövde inte söka alls länge förrän han fick vittring och plockade in den fågeln.
Sista momentet bestod av två enkelmarkeringar på vatten. Vi stannade strax intill skytten, och efter skottet kastades det en fågel från en roddbåt strax utanför vassen, så att den hamnade in i vassen. Det såg ut som om Lakrits inte hade full uppmärksamhet åt rätt håll, han ville gärna kika lite åt skyttens håll istället, trots att jag sade Titta och gjorde en gest ut mot vassen. Men trots detta uppfattade han var fågeln hamnade och var snabbt ute och plockade in den. Det var inget långt avstånd, vilket kändes rätt skönt med tanke på att lufttemperaturen vid halv nio–nio på morgonen låg runt nollan. Markering nummer två var i princip en repetition av den första. En baggis, alltså.
Nu var det bara passiviteten kvar, då. Men innan dess berättade domaren vad hon tyckte så långt. I korthet fick han beröm för sin goda markeringsförmåga, att han hade gjort ett bra sök, att han gick bra vid min sida för åldern, och att han några gånger haft ett lite ungdomligt grepp om apporterna. Men alla apporter hade ju kommit i hand, inklusive vattenapporterna.
Vi skulle nu vara passiva medan Göran Lindell startade med Millie, en annan Thorsvihund. Detta var ju själva nagelbitarmomentet. Men Lakrits var faktiskt lite mindre taggad idag, inte lika mycket uppe i varv som förra helgen. Det kan möjligen bero på att det var färre andra hundar i närheten, mindre action. Möjligen kom det något ynka pip, men jag tror att det kom innan Göran och Millie var på plats och alltså innan momentet startade, och det var dessutom i den lägre skalan. Så fort Göran skickat på andra markeringen tackade domaren oss och log och såg nöjd ut. Puh!
Jag har alltså en känsla av att vi kan få ett bra pris idag, skulle vara jättekul. Men innan dess ett par timmars trädgårdsjobb.

Sök på Wij – förartest

Idag var det dags för test av förarna: hur många vilt trodde vi fanns därute?
Rena Bulleri-Bulleri-Bock-leken. 
”9 jag sade, 9 det var, bulleri bulleri bock.”
Jodå, Lakrits visade rätt tydligt när han ansåg att ena sidan av stigen var avklarad. Och så tog han in en sista på andra sidan stigen. Jag tror att Cia och Anita också klarade utmaningen med glans.
Sedan ett litet test av hundarnas följsamhet: 
  • Skott mot utlagt vilt för senare linjetag
  • Enkelmarkering med skott åt andra hållet
  • Tillbakariktning av hund och skick på linjetaget
  • Tillbakariktning av hund och skick på markeringen

Bortsett från att Lakrits glömde bort att lyssna på mina signaler när han sprungit förbi fågeln på linjetaget (kom på fel sida trädet i förhållande till vinden) så löste han uppgiften galant. Själva testet – att vara följsam och hänga med på vart matte vill skicka en – var inga som helst problem.

Nu är vi färdigtränade med vilt denna sidan Vallentunaprovet den 9 oktober. 
Fick besked igår att vi även kommit med på det inofficiella Hasslaprovet den 15 oktober. Som första startande! Nu väntar vi bara på besked om WT den 16 oktober i Sorunda också.

Nytt sök med vilt

Alla bilder är tagna av Rolf Sävström. Kopiering utan tillstånd är ej tillåten.

Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.

 Kråkmarkeringen var enkel.

Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.

Den stora truten var inget problem idag.
 Lakrits får lukta lite extra på den fågel han ratade häromsistens.
Bra fokus vid inhämtningen av kråkan.
Greppet på anden är kanske inte optimalt, men in kommer den.

Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen …
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.

Korpen hämtas in.

Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.

Kaninen ser ut att klappa Lakrits på huvudet.
 Härlig stilstudie.
 Inga problem med avlämningen.

Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.

Sista kråkan kommer in med lite extra garnityr.

Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja…
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.

Ut till truten efter att ha svängt om vid Rolf.
In kommer truten i bra grepp.
Han börjar skaka sig tidigt. Jag sträcker fram händerna, för jag ser att han kommer att släppa …
… och det gör han ju också.

Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.

Anden på ingång.
Otroligt vacker spegling i vattnet.
Full fart upp på land med anden.
Lämnar av i hand, även om matte fick sträcka sig en aning.

Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.

 Tjoho, ut igen!
 Den här gången är greppet lite sämre.
 Detaljstudie.
 Attans, vad stor den var den här gången!
 Lämnar ändå fint till matte.
 Med den fina avlämningen lät vi oss nöja.

Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.

Ratar fåglar!

Igår var det dags för träning på Wij igen. Vi blev tre ekipage: Acke, Reko och Lakrits, som startade i nämnd ordning. Anita hade förberett ett b-provs-upplägg, vilket innebar att vi körde en i taget. Först två enkelmarkeringar på land med skott (en duva och en kråka), sen ett rätt stort sök på 7 vilt, varav två i vattenkanten ute i vassen, till sist två enkelmarkeringar i vatten med skott (ikastade änder, så korta avstånd).
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av … innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte …
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka … Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan … Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting … så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera … Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.

Film från Norrby Gård

Jag filmade ju lite med iphonen när Lakrits vattenapporterade på Norrby Gård. Filmen kommer äntligen här.
Denna direktinlagda blev ohyggligt lågupplöst, tar bort den eftersom det blev bättre när jag länkade in från Youtube.

Äldre inlägg Nyare inlägg