Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: markering (sida 10 av 16)

Biltvätt, cykellopp och egen cykling

20 augusti 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Biltvätt, cykellopp och egen cykling

2012-08-20

Vaknade till av att det regnade, men somnade om igen. Härligt med lite regn här.
Efter frukost åkte vi utan hundarna in till Cosne sur Loire, skulle handla lite grejer. Vi åkte dit längs några småvägarför att se lite mer av trakten. I dalen bakom oss låg det till exempel en liten pittoby som borde fotas någon dag. Nästan framme i Cosne hittade vi en biltvätt, och sådana är jättekul i Frankrike. När man dessutom har en jättedammig bil var det givet att åka in till detta lavage-ställe. För 2 euro får man högtrycksvatten i fyra minuter och kan sen med knappar själv välja vilka moment man vill köra. Skapligt ren blev bilen och vi hade kul som på tivoli.
Inne i Cosne hittade vi en tabac med lite kartor och sånt. Vi köpte upp oss på en modernare utgåva av Michelins utmärkta kartbok över Frankrike i skalan 1:200 000. Den gamla vi har är från 1992, så den har gjort sitt. Gps:er i all ära, men hederliga kartor är fortfarande oumbärliga när man vill ha lite översikt över vart man ska och hur ställen ligger i förhållande till varandra. Däremot hade de slut på den gröna Bourgogneboken, så jag nöjde mig med den lokala blaskan –som jag kanske borde läsa också, när jag nu köpt den. Nästa anhalt blev Café du Centre där vi fick varsin utmärkt espresso och de två sista croissanterna för det facila priset av 5,50 euro. Jag tänkte mig gå på deras mugg också, men avstod när jag såg att det var en hål-i-golvet-toa.
Istället åkte vi vidare till stora Auchan och handlade resten av listan, inklusive Bourgogneboken. Köpte en fransk thriller också, får se om jag grejar den. Deras toa saknade fjöl, men det var ändå klart att föredra enbart porslin framför bara hål i golvet.
Vi åkte hem och lagade lunch och sen tog vi med hundarna på en tur ner till St Satur. Vi var nyfikna på viadukten, som vi bara åkt under, men aldrig varit uppe på. Det visade sig vara en bilväg på viadukten, antagligen har det gått tåg där en gång i tiden, men nu alltså asfalterat.
Det var varmt för hundarna som fick vatten på och i sig innan vi åkte vidare. Jag var ute efter en skog som jag trodde skulle finnas. Det gjorde det också, efter en villagata med vändplan, och tur som tokiga hittade vi vid denna vändplan till och med en grusväg som inte var avspärrad in i den skuggiga skogen. Jag plockade med två små dummies och körde några enkla basövningar med Lakrits. Det märktes att han inte tänkt på retrieverträning på ett tag, men efter de första två närsöken lossnade det lite. Han fick några markeringar in i helt ovan terräng (franska skogar är ofta rätt snåriga och ogästvänliga utanför stigarna) och sen avslutade jag med ett par linjetag längs grusvägen men i uppförsbacke för honom. Inga svåra grejer, alltså, men jobbiga för honom i värmen.
Sen skulle vi bara åka en liten omväg för att se om vi kunde komma in i skogen från nåt annat håll, så vi tuffade uppför backen längs en liten väg. Det stod folk lite överallt, så det var uppenbarligen nåt event på gång. Jag stannade och vevade ner rutan och frågade vad som stod på. Det var ett cykellopp för damer som skulle passera om cirka en kvart. Vi for vidare ner för backen och skulle just vända, när a) de första polisbilarna kom och antydde att cyklisterna var i antågande och b) vi såg att just där mynnade grusvägen ut ur skogen. Aha! Här fanns heller inga hus där man kunde undra vad vi höll på med. Mycket bra. Vi parkerade på grusvägen och inväntade cyklisterna. Det var kanske max 50 damcyklister som passerade, men preluden var likväl imponerande med poliser, ambulanser och kommisariebilen samt ett gäng teambilar. En teambil stannade och delade ut kolor och en penna till gendarmen som stod hos oss, och hon gav gåvorna vidare. Så nu stoltserar jag med en penna från detta evenemang. Tävlingen hette nåt i stil med Couronne d’Or feminin. Efter cyklisterna följde så en bunt servicebilar med extracyklar på taket i sann touranda.
Edit: Le Trophé d’Or cycliste féminin hette loppet, som består av ett antal etapper. Detta var etapp 4 som låg på 101 km. Inför dagens etapp ledde en italienska loppet. Allt detta enligt Le Journal du Centre.
När det hela var över gav vi upp tanken på att vända tillbaka utan åkte istället hem. Hundarna hade fått utstå 36-gradig värme ett bra tag nu. Lakrits flämtade mycket riktigt en bra stund inne i vårt svala hus, men Kasper gick direkt bort till altandörren och såg frågande på mig: får jag gå ut på den soliga altanen och lägga mig och sola på stenplattorna nu, matte?
Efter att ha mekat med vårt trassliga nätverk en stund (det tillåter bara en apparat i taget att vara uppkopplad) och vilat en stund lagade jag så en god middag på lapin. Två kaninskankar ytstekte jag först i olivolja och lade sen i lök-, morots- och potatisbitar och spädde på med en skvätt vitt vin och vatten. Förutom salt och peppar kryddade jag med klippt gräslök från trädgården. Där växer även salvia, men det är ingen krydda jag har nån särskild anknytning till. Nån som har ett bra recept där färsk salvia ingår får gärna tipsa. Lite mikrokokt blomkål fick komplettera.
Efter middagen ville jag cykla en sväng, och Rolf, som redan cyklat 6 km medan jag vilade och lagade mat, hängde på. Jag hade först tänkt mig den moderata turen på 4 km som vi tog med hundarna häromdagen, men när vi kom upp till jesuskorset tänkte jag om. Ska vi ta branta backen ner till St Satur, frågade jag. Och sen vanliga hemvägen tillbaka? Du är tokig, sade Rolf, den är skitjobbig. Fick stanna där två gånger på hemvägen igår.
Men jag ville ju träna, och sade att om du lovar att ta hundarna på en kvällspromenad om jag är helt slut när vi kommer tillbaka så gör vi ett försök. Okej, sade Rolf, som ju ville stötta mig i denna motionsiver.
Nerförsbacken var verkligen brant, jag bromsade hårt med båda bromsarna och har nog aldrig åkt nerför en så brant backe förr i hela mitt liv. Läskigt, sade Rolf när vi kom ner. Inte heller han hade varit med om något liknande. Upp för denna backe är absolut inte att tänka på, knappt ens för bilar.
Nu hittade vi en ny lavage, bra att veta om bilen skulle damma igen på nytt. Här var det så vänster nära bageriet och dags att ta sig an backen hemåt.
Det gick skapligt bra, hittade ett fint tempo tills en bil körde om och ropade nåt som fick mig ur balans. Strax var det så dags för den brantaste delen, och jag stannade för att vila innan den tog vid. Pust och stånk, en kilometer avklarad. Fast besluten att ta mig an den branta biten satte vi av igen, men jag blev tvungen att ge upp cirka 100 meter före toppen. Det gick bara inte längre att intala sig att bara ett tramptag till. Ny vila och sen promenad upp sista biten. Det var för brant för att försöka börja cykla igen där. Rolf var hygglig och gjorde mig sällskap. Sista biten hem var beskedligare. Totalt sett blev rundan på nästan 7 km. Betydligt tuffare än de 10 km igår, men också lite svalare. Nästan skönt, rentav, med en och annan vindbris. Som väntat blev det Rolf som fick ta hundarna medan jag ställde in cyklarna i garaget.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

9 augusti 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Så kan man sammanfatta gårdagens Wij-träning. Vi var ett gäng tappra som dök upp trots regnet och togs emot av Anita och Jörgen. Även en valpköpare var på plats och kikade på hur framtiden för hennes telning skulle komma att se ut. Kul!
För Lakrits del var jag nyfiken på att se om han denna gång skulle ta en dirigering ut till förrförra veckans ställe utan föregående visning. En helt dold dirigering mot gammal minnesbild, alltså.
Jo, han gick i. Jag fick stötta honom ett par gånger i igången och lite krokigt blev det in mot vasskanten, men han visste ändå vad det var matte ville att han skulle göra. Och när han väl kom ut på blankvatten var det ingen tvekan. När han hade fem–sex meter kvar såg han den gröna dummien och plockade in den hur fint som helst.
Efter en paus gjorde vi om samma sak, fast från kanothålet istället för från stranden. Här var det mer action direkt. Stället är mer inramat av vass och jag tror att det blir tydligare vad man ska göra – simma rakt ut mellan vassruggarna. Det kändes verkligen bra.
Nästa steg var att testa exakt samma sak från den högra igången. Här blir det lite längre distans till belöningen, och han har inte gått i härifrån denna sommar iallafall, så det var helt nytt. Nu fanns Anitas båt därute som stödpunkt, vilket nog underlättade för honom. Lite tvekan här med, men efter ett par uppmuntrande Ut kom han förbi vassen ut på blankvatten. När han hade simmat en bit hjälpte Anita honom genom att kasta en belöningsdummy. Han kom fin tillbaka in i samma hål som han simmat ut genom.
Ny paus och sen avslutade vi med en rolig skjutapport från samma högerställe med vitt ägg som gick ända bort till vasskanten och lade sig fint och guppade tydligt synlig. Det här är ju kul, tycker Lakrits, och hoppade i med konfidens och simmade målmedvetet hela vägen ut. Det blev en bra avslutande minnesbild av denna plats och hur skojigt man kan ha här.
Det blev troligen sista gången på Wij för säsongen för vår del, om inte oktober blir en synnerligen varm och trevlig månad. Och trots allt regnet höll vi modet uppe allihop. Det är klart, Jörgen muttrade lite om OS. 🙂

WT Gyllerboda

5 augusti 2012 / / Kommentarer inaktiverade för WT Gyllerboda
Lite oväntad, häftig, ljuseffekt. Allt ljus på Åsa och Mocca. 🙂

Alla startnummer fick varsin numrerad golfboll. Den tog man när det blev ens tur att gå iväg till en ruta, och sen lade man tillbaka den överst i kön till en annan ruta (den med kortast kötid) när man kom tillbaka. Fanns man inte på plats när ens nummer ropades upp hamnade man överst i kön igen. Det lät förvirrat när de presenterade systemet, men det fungerade faktiskt över förväntan.

Jag var lottad att börja med ruta nummer 3 och kom dit som tredje eller fjärde ekipage.

Ellis och Extra.

Nr 3: Terrängen var olika höjd på gräsvegetationen, våra markeringar skulle hamna i mellanhöga gräset. Inleddes med fotgående och stadga. Man skulle hämta en kort markering själv medan hunden satt kvar, sedan kastades en något längre markering till Lakrits. Han sprang alldeles för långt, och domaren frågade efter en liten stund om jag kunde hantera hunden. Ja, sade jag och dirigerade runt honom. Han lyssnade riktigt bra och jag tog in honom lite. Tyvärr tog jag inte in honom tillräckligt långt, trodde själv att den var längre ut än den var. Hon sade: ”this is your last chance”. Efter lite  mer blås kom han i rätt höjd och tog den. ”This is enturely your fault”, var omdömet till mig. Den italienska domaren gillade hunden. Vad ska man säga? Jag borde så klart ha markerar den bättre själv. Får skylla det på orutin, är ju rätt inne på B-provstänket att låta hunden själv arbeta på en markering. 13 poäng

Nr 5: Fotgående, vattenmarkering som han tog snabbt o enkelt. Svensk domare som tyckte han simmade snabbt. Kändes bra. 20 poäng

Marina och Reko med fint fotgående.

Nr 4: En walkup där jag gick som vänster och körde markeringarna 1 och 3. Min parkamrat var nr 2 Lena Almstedt med Searover Pims Pitare. Marken bestod av högt  tistelgräs. Lakrits sprang för långt, och när han kon tillbaka dirigerade jag honom rätt, hade nummer tre i färskt minne. Parkamraten fick en plättlätt som landade på stigen istället för i tistelgräset. Såklart klockrent.
Vi gick vidare, vände 180 grader, ny markering till mig. Här chansade jag inte, utan blåste närsök när han var i rätt område. Kom in snabbt. Den här gången blev markeringen svårare för parkamraten. Svensk domare. 10 poäng – lite förvånad att detta blev sämsta rutan, men det är väl jag som inte riktigt har fattat bedömningsgrunderna.

Åsa med parkamrat startade i elit före oss på ruta 4, som skymtar till vänster.
Man ser hur hög vegetation det var. 

Nr 2: Detta var en äng med kort inpromenad. Vi fick titta på en markering som kastades, vända runt. Jag fick en dummy av domaren som jag skulle gå ut tillsammans med hunden och lägga ned vid en flagga, gå tillbaka. Sen skulle vi börja med att ta in markeringen, vända igen och ta in dirigeringen. Kändes bra. Finsk domare. 18 poäng

Nr 1: Denna ruta var i gles skog. Från punkt 1 skulle man gå fotgående till punkt 2, därefter titta på en enkel markering i blåbärsris. Sedan gkulle man lämna hunden, gå till punkt 1. Kalla in. Skicka på markeringen från punkt 1. 20 poäng av italienske domaren.

Domarna tackas av.

Får återkomma om resterande poäng, som vi inte fick veta på plats. Lite surt, eftersom jag kunde varit hemma tre timmar tidigare om jag inte inväntat de resultat som aldrig kom. De ska iallafall publiceras ikväll, får hoppas på det. Eftersom resten av arrangemanget flöt på så bra var det en tråkig avslutning på dagen.
Edit: resultatlistan finns här Jag hamnade på totalt 81 poäng, vilket jag är klart nöjd med.

Igångar, dirigeringar och markeringar vid Lillsjön

31 juli 2012 / / 3 kommentarer

Igår var Annika och jag vid Lillsjön med hundarna. Har aldrig varit där förut, men efter visst gyttjegående visade det sig vara ett jättebra ställe för hundträning.

Därborta skymtar bryggan vi aldrig nådde fram till.

Vi började med att försöka gå bort till en flytbrygga som syntes i bortre änden i vassen. Dit nådde vi aldrig, men genom mer gyttjegående nådde vi ut till en glugg där man kunde kasta i dummisar. Annika, storkastaren, fick äran att kasta i sju stycken och stå kvar och vänta beredd med en åttonde medan jag och Lakrits trasslade oss tillbaka genom snåren och ut på en fin klippa. Därifrån såg åtminstone vi människor de flesta flytande dummisarna väl. Hundarna hade en vassrugge i vägen.

Här simmar Lakrits tillbaka efter att ha hämtat en av de sista dummisarna.

Lakrits verkade dock helt införstådd med uppdraget när jag riktade handen. Annika och jag hade kommit överens om att när jag fått i honom på en dirigering och han tagit sig förbi vassen och simmade rakt och fint på blankvattnet skulle jag högt och tydligt säga Bra! och då skulle hon kasta den åttonde som extra förstärkning. Så här i efterhand kan jag säga att han simmat precis lika fint mot dummysamlingen utan den extra förstärkningen, men visst gav det lite extra schvung och drag åt honom. Tanken är ju att han ska tycka att det här är superkul, och det lyckades vi allt med.

Igången var lite tveksam, mest för att han inte riktigt visste hur han skulle tackla klippkanten ner till vattenbrynet, men vart han skulle var det ingen som helst tvekan om. Uppvägen tog han vid ett hål på andra sidan vassruggen och sprang sen upp på klippan och lämnade av snygg. Inget att säga om det.

Annika och hennes hundar anslöt och vi varvade dirigeringar bort till dummyhörnet med att skicka på bollkastaren rakt ut bland näckrosorna.

Vi hade en liten fotosession med Cheysie, som gärna visade upp hur fint hon hoppade från klippan. Inte helt lätt med mobilkamera, men till sist, så …

Tjoho!

Därefter riktade jag Lakrits åt samma område med tanken att det nog sett tillräckligt intressant ut åt det håll Cheysie hoppat för att ta de bollar vi kastade när vi fotade.

Tja, i början var det lite segt, men jag tyckte allt eftersom att han började förstå melodin: hoppa ut i vattnet och börja simma så som matte anvisar, så kommer det snart en rolig boll flygandes som man kan jaga ifatt. Sen kunde det ibland vankas ett och annat kulkast som belöning för att man varit så duktig med igångarna.

Mot slutet fick jag till riktigt fina igångar mot dold dirigering. Kul!
Och upp ska man ju igen.

Tindra fick ta in den sista dummien borta i hörnet. Den hade försvunnit helt utom synhåll, men vi hade räknat och räknat och insåg att det absolut fanns en till nånstans därborta. Efter mycket fint sökarbete hittade hon den inne i en liten vassvik där den glidit in. Den erfarna hunden har åter uträttat storverk!

Vi avslutade med lite dubbelmarkeringar åt det andra hållet och försökte få till en linje med längst-bort-kastet först och sen ett lite närmare kast. Lakrits första igång var det mer schvung i än den andra, men båda var helt okej.

Annika filmade en snutt med min mobil, en enkelmarkering.

Inget B-prov men mer vattenträning

29 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Inget B-prov men mer vattenträning

Chansade idag på att åka till Gullunge för B-provet som jag lottats till 15:e reserv på. Det var ju ett långskott, och som väntat blev det ingen start för oss. Men försöker man inte har man ännu mindre chans! Istället fick vi träffa trevliga människor, titta på nervösa startande, passivitetsträna och i största allmänhet njuta av solen. Märta och Bosse gjorde ett utmärktjobb och fick en etta, stort grattis till dem! Hur det gick för Anita W och Acke lär jag få veta snart, åkte hem innan det var dags för dem. Edit: Anita och Acke fick en fin tvåa! Provupplägget såg alldeles utmärkt ut och domare Reine Hansson gav ett mycket trevligt intryck.
Domare Reine Hansson och skrivaren.
I fredags blev det vattenträning vid Nygård med Annika, Cheysie och Tindra. Eftersom Lakrits inte riktigt har förstått det här med att skickas på dolda apporter rakt ut i vattnet ännu bad jag Annika att börja med att kasta en markering till honom, så skulle jag sedan följa upp med ett linjetag till samma ställe för att se om han då skulle greja det, innan hon gick därifrån för att ansluta till oss på skickplatsen.
Hon inte bara kastade fem apporter i vattnet vid vassen, hon vågade sig dessutom långt ut på sidan av den yttersta klippan. Det såg vådligt ut, i synnerhet som hon tappade en bollkastare på kuppen. Den gled nerför klippan hela vägen till vattenbrynet. Vad gör jag om Annika åker samma väg, undrade jag för mig själv och höll tummarna för att detta inte skulle inträffa. Som tur är har Annika en apporteringssäker hund som gärna tar in allt matte ber om, så kastaren räddades hem igen av duktiga Tindra. Och inga fler tillbud skedde därute. Status: 3 apporter på klippan, 5 i vassen.
Vi stod på plats när Annika kastade ner i vassen, så jag skickade honom på första. Sedan kastade hon i en eller två till medan han simmade, men han hade full fokus på den första, som snart kom in i hand. Det var min lila kastapport. Nu fanns det 8 röda kvar. Jag vände runt honom ett kort varv och vände upp mot vattnet igen. Han ville inte i, men jag tog i med bestämd (inte arg) röst. Du ska i och jag vet att det finns en apport därborta! Efter lite trilskande gjorde han faktiskt som jag sade! Jag peppade tills han var utanför vassområdet (ganska tätt och lätt att fastna i) och sen lossnade det. Han visste som av sig själv att han skulle simma ut till vassen på motsatta sidan. När han var nästan framme såg jag en röd apport som flöt aningen utanför vassen, så jag dirigerade Höger, och ta mig tusan om han inte sam rätt på den! Mycket bra avslut där, alltså.
Sen gjorde vi paus medan Annikas hundar fick jobba. Nu var ju frågan hur jag skulle gå vidare med Lakrits. Vill inte bara traggla med att få i honom på ren lydnad, utan det måste vara kul också. Anita tipsade ju häromsistens om att varva med roliga markeringar. Annika förslog att vi skulle utnyttja bollkastaren.
Jag började med att kasta i en stor sten. Tyvärr var den lite för tung, så jag orkade inte få ut den utanför vassen, utan den hamnade någon meter innanför. När jag skickade kastade Annika en bollapport över huvudet på oss. Tyvärr såg varken jag eller Lakrits den. Annika kastade en till som jag såg, men Lakrits kämpade fortfarande inne i den tunga vassen och noterade inte att den for över huvudet på honom. Den tredje bollen hon så förtänksamt fick iväg observerades iallafall av honom och han fick extra skjuts ut till blankvattnet. Där såg han tyvärr två av bollarna och försökte plocka med sig bägge. Attans! På tillbakavägen tappade han den ena och kom in med en till mig. Jag bestämde då att nu vet han ju var den andra finns, så då kan han gott få simma ut på linjetag och ta in den med. Samma tvekan igen. Men nu var jag ännu bestämdare. Jag visste ju till hundra procent att han var medveten om att det fanns en boll till och var den låg, så jag skjutsade helt enkelt i honom med putt i rumpan och vägrade godta en vägran. Jaha, så lommade han ut och plockade upp den. Kan man lomma när man simmar? Jo då, Lakrits kan. Den tredje bollen plockade Cheysie in.
Både Cheysie och Tindra skickades för att plocka in några röda apporter. Efter en välbehövlig mental paus för min lille rackare var det så dags att göra ett nytt försök på dem. Det borde finnas en kvar i vassen iallafall, förutom dem på klippan.
Jag riktade in honom mot vassen på andra sidan, sade Titta! Och när jag tyckte han verkade koncentrerad i kroppen skickade jag på Ut. En liten tvekan igen (men inte lika stark som de två tidigare), men så fick jag ut honom iallafall. Han simmade målmedvetet bort till rätt område och sökte runt lite i vassen. En gång trodde jag att han fått tag i den, men så kom han ut igen tom. Han började simma utåt sjön, precis som Tindra gjort tidigare (och hon hade mycket riktigt hittat en röd apport som drivit iväg långt ut på sjön). Jag satte igång att dirigera in honom tillbaka till vassområdet. Lite tjat blev det, men på det hela taget tycker jag att han följde mina anvisningar. Dock hade han en tendens att åter söka sig ut? Kanske kände han någon vittring där, jag vet inte, lät honom inte fullfölja åt det hållet. Istället provade jag att försöka få upp honom på klippan i tanke att han borde få hitta en apport, och hittar han inte den i vassen kan han ju få ta en på klippan istället. Men han förstod inte vad jag menade med mina Upp! Han hade ju heller inte, till skillnad från Annikas hundar, varit med därborta och lagt ut, så han hade ju ingen aning om att det kunde finnas något högt däruppe.
Jag var så upptagen av mina dirigeringsförsök att jag inte märkte att Annika gav sig av, men rätt var det var kom det en tennisboll flygandes från bortre strandkanten rätt ner utanför vassområdet så att Lakrits såg det. Bingo! Nu fick han sin välförtjänta belöning efter det intensiva sökarbetet därborta!
Jag hade närmast råkat snubbla över lite kantareller som Annika nu fick i present för att hon varit så klok att hon gått runt och kastat i en belöningsboll till Lakrits för hans gedigna sökarbete. Tack än en gång för det! Hoppas det blev en god kantarellsmörgås.
Efter detta kände jag att Lakrits jobbat klart för dagen. Cheysie fick också göra ett försök på den saknade apporten i vassen, men sen tvingades vi inse att den måste ha flutit iväg. Kanske Lakrits trots allt hade pejl på den? Annika skickade Tindra på ett litet test för att se om hon skulle få nys på den, men nu hade den eventuella vittringen tydligen försvunnit och Tindra fick istället ta in en av bergsapporterna. Sen fick våghalsiga Cheysie göra detsamma. Säga vad man vill om den damen, men feg är hon inte! Hon kastar sig hals över huvud ut i vågorna när matte skickar på dolt linjetag, simmar som en iller, försöker leta sig uppför bergväggen, tappar taget i sina ivriga språng och ramlar rakt ner i plurret igen. Nytt försök och nu hittar hon en bättre väg upp. Inga problem att identifiera en dummy och sen samma väg ner igen, snabb som en vessla. Puh! Mer tur än skicklighet att det där bergsklättrandet gick bra, känns det som. Där kunde Lakrits gärna få aningen av hennes mod, så skulle båda bli alldeles lagom balanserade.
Som avslutning efter att vi konstaterat att Annika gått back en apport kommer Cheysie plötsligt sättandes från ett helt annat håll med en vit apport. Den hade Annika tappat för flera veckor sen, så det passade ju utmärkt att den kom tillrätta nu. Ett slags apporternas nollsummespel.
Jag tycker ändå att jag kommit en liten bit på väg i Lakrits tvekan att gå på okända apporter som inte är rena markeringar. Lite träning till på detta så har jag nog fått in en förståelse på vad som gäller. 

Tveksamma igångar på Wij

26 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Tveksamma igångar på Wij

Alltså, egentligen inte ett igångsproblem av samma art som i de senaste inläggen om Käringsjön och Issjön. Den här gången handlade det om osynligt lagda dirigeringar till bekant ställe. När Lakrits inte vet vad han ska göra tar han ofta (även på land) något tveksamt steg, som för att göra matte till viljes, och stannar sen upp. ”Vad är det egentligen jag ska göra, matte?” kommer frågan.
Så här handlar det inte om att inte vilja hoppa ner på konstigt ställe, utan om att knäcka övergången från synliga apporter till osynliga. Jag var för kvällen utmärkt klädd i shorts och sandaler, så jag kunde hjälpa honom lite på traven genom att hänga med ut ett par meter för att bättre försöka visa riktningen, vad jag ville.
Vi fick till två lite tveksamma, vingliga, skick ut. Vingligt på grund av att han sökte sig till vasskanten några meter ut innan han, stöttad av mig, började simma utåt mot nästa vassområde. Jag berömde och belönade med lek och ostmacka när han kom tillbaka efter välförrättat värv.
Dessa skick varvades av rolig skottmarkering. Anitas tanke är att ge honom många roliga markeringar framöver och varva dem med dirigeringar till osynliga, men bekanta, områden. Vi får försöka med detta, bara jag får till rätt träningsplats.

Bobo och Jörgen spekulerar kring senhöstens Skottlandsresa.

Träning av igångar i Issjön

22 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Träning av igångar i Issjön

Lakrits behövde ju träna igångar, konstaterade jag vid Käringsjön häromdagen. Så nu åkte vi till Issjön för att se om vi kunde hitta lite olika markförhållanden att träna vid. Vi började med att göra misstaget att försöka gena över nya hygget. Det är klart bättre att gå grusvägen runt!
Jag började med att kasta en dummy från bryggan som ligger strax bortom första vindskyddet på höger sida.  Han kastade sig i utan tvekan och sprang sen upp intill bryggan och mötte mig på bryggspången för att lämna av.
Inga fiskare eller promenörer syntes till, så nu plockade vi fram apportkastaren. Rolf ställde sig ute på bryggan medan jag och Lakrits ställde oss vid gräskanten intill. Det var skaplig sidvind så apporten åkte in mot ett näckrosområde medan Lakrits simmade. Ingen fara, han drog själv åt höger och fångade upp var den var nånstans. Nästa skott bad jag att Rolf skulle skjuta lite mer åt vänster på grund av drivningen. Jösses, den gick dessutom extra långt ut trots att det var den gröna kantiga apporten. Lakrits började rakt ut mot den, men vek sedan av åt kanten. Jag försökte påkalla hans uppmärksamhet genom att vissla stopp, ropa Vänster, ropa hans namn – men till ingen nytta. Han hörde mig nog inte. Jag väntade lite och tänkte att nu tar han sig nog upp på land inne i viken. Ska jag själv bli tvungen att plocka av mig paltorna (bikini under) och simma ut och rädda in den? Chansade på att blåsa Stopp igen och Vänster. Och nu vände han! Om det var mitt rop eller om det var för att han själv insåg att den inte fanns därinne ska jag låta vara osagt. Men nu peppade jag honom med Ut och Bra och någon gång Vänster när det började bli fel riktning igen. Och jäklar i det, men rätt var det var såg jag hur han kom rätt i vind och fick känning på den! Nu var det bara en fråga om metrar innan han hade bärgat den och påbörjade den långa simningen in i land med den.

Tyvärr är detta inte fångat på film, men när vi fikat en stund och låtit honom vila kom Rolf på att han hade kameran med sig, så några apporteringar förevigades. På filmen syns en apport från klipphäll och en lite knepigare igång från en torvgräskant. Dem gillar han inte, men till sist tog han språnget. En annan nyfiken liten herre är också fångad på filmen.
På tillbakavägen gick Rolf och Kasper och kikade efter svamp medan jag skickade i Lakrits från ett riktigt sankt ställe med skvattram och blötmossa. Han blev rätt förvånad när underlaget brast under honom strax innan han nådde sjökanten, men tog sig vidare ut genom vassen och plockade in apporten.
Ett par såna till för att träna på detta speciella underlag. De båda sista apporterna kom inte långt alls, snarast i vasskanten, för ammunitionen sade bara plopp. Nu var jag förvarnad, jag hade köpt ammunitionen till bra pris på Teba just för att det fanns vissa sådana skott i förpackningen.

Käringsjön

18 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Käringsjön
Liten idyllisk göl utmed Roslagsleden.
Annika och jag åkte till en parkering vid Roslagsleden och började promenaden mot Käringsjön. Skyltarna angav att vi skulle gå igenom två hästhagar. Den första innehöll tjugotalet hästar, varav några var lite nyfikna på de kopplade hundarna. Det var bara att ignorera dem och promenera i rask takt mot nästa stätta. Det mullrade av åska i bakgrunden, men som tur var försvann den. Den nya hagen var tom och stängslet var inte strömförande. Bra!
När vi så kom till den sista stättan brydde vi oss inte om att hundarna sprang före och ut genom hagen. Men så tyckte de väl att vi var för långsamma och skulle in igen och möta oss. Strömförande! Först fick Cheysie en stöt, gnydde till och backade. Sen var det Tindras tur. Hon backade dock inte, utan ville till sin matte. Hög flatt som hon är stoppade stängslet henne och hon tog emot stöt efter stöt. Jag tror det löste sig genom att Annika sjasade bort henne. Nu var det då Lakrits tur, han ville också till matte. Han hukade sig mer och fick bara en liten stöt på ryggen. Då hade vi alltså två hundar på utsidan och Lakrits på insidan när vi själva skulle klättra över den branta stättan med smala pinnar som inte lämpade sig för labbetassar. Hur göra? Jag klättrade över först efter att ha sagt till Lakrits att sitta och vänta. Sen kom Annika och med henne en bollkastare. Jag lånade den och lyfte upp den understa tråden med den, sen kallade jag på Lakrits. Jovisst kom han under utan att få nån mer stöt. Puh.
Sen gick vi en bra bit längs stängslet och labbarna verkade ha glömt bort stängslets farlighet, för flera gånger fick vi säga åt dem att inte springa så nära staketet. Tindra tror jag gick närmare sin mattes trygghet.
Sen bar det in i skogen och vi passerade bland annat en riktigt gammal skog som var som en hög, lite risig, sal. På vägen lyckades jag hitta lite kantareller utan att ens leta, och så småningom nådde vi fram till sjöns ena sida. Där fanns nån skranglig gammal bryggrest och runt den lade vi ut fem dummisar. Det regnade stundvis lite, men inte farligt mycket. På andra sidan såg vi ett skydd där folk satt och eldade. Dit skulle vi gå runt, därifrån kunde man skicka tillbaka till den sida där dummisarna nu låg.
Det visade sig vara en lång väg runt och det såg inte ut som om man kunde gena, för det var sankt ett stort område i sjöns utkant. Till sist nådde vi en liten träbro som vi gick över och strax kunde vi vika av åt höger. Sen var det så lång promenad att vi började undra om vi verkligen gått rätt. Men det fanns ju inga avvikande stigar, så vi kunde knappast ha missat den stora, välbyggda stockhyddan. Till sist dök det grå huset upp framför oss. Därinne satt två killar och en bäbis. Jag tror inte det var de vi sett från andra sidan, tyckte det var minst en ung tjej där då. De hade väl hunnit bytas av vid elden medan vi promenerade.
Vi började med att skicka Lakrits, men det blev stopp vid kanten. Kanten var torvig och sank och förstärkt med några stockar. Konstig kant, där vill jag inte hoppa ner, sade Lakrits. Cheysie fick ta vid och visa hur man gjorde. Ett raskt skutt så var hon i plurret och simmade målmedvetet över och hämtade in apporten längst till höger. Ett nytt försök med Lakrits. Han visste ju vad jag ville och vart han skulle simma, men tvekade länge vid kanten. Till sist kom han i, simmade för långt åt höger. Jag fick honom lite mer åt vänster, men sen tog han sig upp på land på andra sidan och sprang åt vänster istället. Fick snabbt nos på en apport och simmade tillbaka över. Vid nästa försök ville han fortfarande inte. Han gillade verkligen inte kanten. Han sprang runt i det som nu är döpt till Lakritslagunen, en liten egen pöl utan anslutning till själva sjön. Annika kastade ut en boll med bollkastaren, och den hämtade han in efter ett kort stopp vid kanten.
Sen fick Cheysie jobba lite och nånstans i den vevan gick killarna med barnet. 
Nu kunde vi ta fram apportkastaren! 
Genast var Lakrits mycket mer med på noterna. En enkelmarkering var inga problem. Plötsligt var kanten inte alls läskig längre. Sen fick Cheysie en dubbelmarkering och sen Lakrits också en sån. Då fick vi för oss att testa ägget. Annika valde att sikta i en hög båge för att det inte skulle fara alltför långt. Men trots grön ammunition for den iväg i en hög båge över hela sjöns större del och landade på land på andra sidan. Ops! Jag skickade Lakrits, men lite som väntat hade han noll koll på hur långt bort den hamnat. Knappt så jag själv visste det. Jag tog in honom igen och nu var det dags för den erfarna hunden. Tindra, som hittills bara fått nån dirigeringsapport, fick nu simma snett över sjön och upp på land. Hon fick korn på den vita apporten och var snart på väg tillbaka med den. Jättebra att ha en erfaren hund med sig på såna här expeditioner. Hade varit trist att tappa bort ägget allaredan. Tror det hade varit svårfunnet om vi skulle gått runt och letat.
Annika sköt ägget på nytt, denna gång lägre, och det hamnade kanske två tredjedelar ut åt sjöns större del, ett lagom avstånd för Lakrits som nu åter kastade sig i utan tvekan. Med det avslutade jag för Lakrits del. Helt klart måste vi träna igångar på olika ställen, så han lär sig att oförväget hoppa i oavsett om det är sandstrand, klippa, torvkant eller nåt annat. 
Cheysie fick plocka in den sista dummien på bortre sidan, och hon tog dirigeringsanvisningarna riktigt bra.
Nu gick vi åt andra hållet runt sjön, och tog den väg vi egentligen planerat att ta på utvägen också, men då vi blev bortkollrade av Roslagsledsskyltarna genom hästhagarna. Den här vägen var mycket kortare och bättre, tog ca 40 minuter. Åt andra hållet glömde vi ta tid, men det blev bra mycket längre. Denna vägen slapp vi både elstängsel och påflugna hästar. Summa summarum promenerade vi 6,6 km enligt min stegräknare. Rundan såg ut ungefär så här:


Markeringar på slyigt kalhygge

15 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Markeringar på slyigt kalhygge

Annika och jag gjorde äntligen ett försök att ta in den/de där saknade tennisbollen/-arna, men det var som förgjort. Antingen har de sjunkit ner i nån vattenhåla (rätt sankt där på sina ställen) eller så har nån förbipasserande hund plockat upp dem redan.
Istället ägnade vi oss i regnet åt att kasta kluriga markeringar.

Vegetationen gör det svårt för hundarna att se både kastare och nerslag, och det blev stundom mycket spring för att få in apporterna. Dagens bästa övning var för min del när Lakrits och jag stod på en kulle och han skulle ta in en markering på andra sidan en vägg av vegetation med täta björksnår.
Första gången sprang han rakt ut fram till väggen, girade skarpt vänster och försökte runda hindret. Nånstans därborta kom han av sig i riktningshållningen och hamnade helt fel, så jag kallade in honom igen. Nästa gång gjorde han likadant, men lyckades nu hålla ordning på riktningen så han fick in apporten genom rundning. Men jag ville få honom igenom, inte runt. Så jag bad om ytterligare ett kast till samma ställe, och sen skickade jag på en dirigering istället. Lade till ett extra Ut när han kom fram till väggen, och sen ett Sök när jag trodde (helt osynligt för mig) att han var i rätt område. Nu kom den in på direkten, raka, fina vägen! Så glad att det där extra kastet blev så lyckat.

Sen några nyttiga dubbelmarkeringar nästan i linje, kastade in i ormbunkssnår. Första omgången tog Lakrits in den bortre, först kastade, först, men andra omgången valde han rätt och tog den främre först.

Egentligen hade vi tänkt ta oss ner till sjön också, men avstod pga regnet. Det kan vara halt på klipporna vid Nygård, lika bra att skippa det och köra vatten en annan dag.

Test av nya apportkastaren

13 juli 2012 / / 2 kommentarer

Mellan dagens åskväder hann vi ut och testade den nya apportkastaren. Vilken skillnad mot dem jag provat tidigare!
Rekylen kändes knappt alls. Risken för fingrarna är förstås densamma när man fyrar av, men sen var det jätteenkelt att plocka bort de gamla hylsorna. Anita W, det måste vara nåt fel på din, reklamera den!

Så här kommer hylsan ut bara man knycker till på kastaren. Suveränt!

Jag provade en grön vadderad Hallmarkdummy (körde bara gröna skott) som inte gick iväg så jättelångt. Den tog han in plättlätt, trots att han flyttade sig lite där han stått vid husse medan jag sköt och sen till att stå vid mig när jag kommit tillbaka till dem.
Men sen sköt jag det vita ägget, och det for långt över krondiket en bra bit in på nästa äng. Eftersom jag var tvungen att byta plats, och Lakrits kanske också tappade koncentrationen lite då, hade ingen av oss exakt pejl på var det landat. Lakrits letade runt länge och väl, tillbaka över diket flera gånger, ner i diket och ut på ängen. Till sist sade vi att husse går ut och kastar upp ägget så han får lyckas, så jag kallade in medan husse gick runt och ut till ägget. Nu gick det kanon att ta markeringen.

Film över de två första skotten. Nästa gång måste jag filma när husse skjuter.

Det blev enklare för Lakrits när husse sköt istället, för då stod han ju rätt vid mig från start. Husse, å andra sidan, tyckte det var kul att få panga lite.
Han sköt ner en Hallmarkdummy mitt i krondiket, så den blev rätt knepig, den med. Jag fick dirigera lite innan han lyckades komma rätt och ta in den. Att förstå att den fanns nere i själva diket och inte i det höga gräset runt omkring var en aha-upplevelse för ynglingen, tror jag bestämt. Men innan han fick ta den fick han hämta in en vanlig dummy som jag lagt ut åt andra hållet. Gick kanon, spik på. När han så, efter dikesapporten, skulle ta in ytterligare en dummy i samma område som den första tänkte jag dirigera honom rätt. Men se det gick inte alls bra med vänsterdirigeringen. Jag fick kalla tillbaka och gå ut och visa. Lade då dit en till när jag ändå var där, så vi skulle få en bra repetition. Den första sprang han sen rakt på, men på den andra kom han precis som till den han missade. Bra! Jag testade en ny vänsterdirigering, vilket denna gången fungerade utmärkt. Sen en närsökssignal åt höger. Jajamensan. Det är bara att fortsätta nöta dirigeringssignalerna. 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2026 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑