Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: kurs (sida 6 av 9)

Bus och lek 1(4)

Idag var det då dags för kursen Bus och lek. Vi skulle inte till den kulle jag trodde, utan höll till på andra sidan järnvägen. Jättebra hagområden med mycket utrymme för lösa hundar utan att vara för halt. Vi var två golden, en labrador, en schäfer som vi kände sen förut, en basenji, kursledarens keeshond och så Kasper. Kaspers hovfotograf var bara med i början när hundleken var som intensivast.

Keeshonden Vagabond är mycket fotogenisk, till skillnad från den svarta labradoren Stella, som var ytterst svårfotograferad mot snöbakgrund.

Basenjin Tella.
Golden retrievern Ludde.
Golden retrievern Troy.

Schäfern Perla, som vi träffat tidigare på kurs hos Eva.
Stella fick prima störningsträning med Kasper springandes intill.

Den här gången ägnade vi oss mest åt inkallning vid fri lek. Jättenyttig övning för Kasper, som givetvis rejsade runt sprudlande av energi. Inkallningen funkade till 90 procent. Några gånger skulle han först nosa och kissa, och sen kom han inlullandes. Några gånger vände han också en eller två meter ifrån för han hittade något roligare (läs: hundkompis) än matte. Som vanligt gick han upp i varv efter ett tag och började springa längre bort i ett eget ärevarv bortåt en skogskant, så när han kom tillbaka kopplade jag upp honom så han fick lugna ned sig. Såg senare att det fanns mycket rådjursspår bortåt den skogsdungen.

Det var kul att se att Perla lekte så pass mycket som hon gjorde, här med Stella.
De stora lurviga hundarna.
Labben håller undan i hundrejset.

Vi fikade med teoripass i en skogsglänta och då fick Kasper vara kopplad. Några lugnare hundar var lösa även då.

Kasper lattjar med Stella och Ludde.
Basenjin var en ganska ny omplacering, och lite osäker på andra hundar. Efter ett tag lät matte henne vara med och hon lekte fint i gruppen.
Härlig dansuppvisning.

På tillbakavägen körde vi mer inkallning med lösa lekande hundar, och nu gick det riktigt bra att kalla in Kasper. Sammantaget gjorde vi inget som var nytt för oss, men just den här träningen med hundar runt omkring är precis vad vi behöver, och något som är så svårt att få till på egen hand.

Nästa gång ska vi vara på samma ställe och då göra fler övningar. Fjärde och sista gången ska vi åka Roslagsbanan in till stan, gå en promenad med hundarna, kanske på Gärdet, för att avsluta på hundkaféet Himmelska hundar. Kasper och jag har ju varit där en gång förra året, och det är ett väldigt trevligt initiativ där både människa och hund kan få sig något gott till livs. Blir kul att göra det i grupp.

Kul kurs startar snart

Vi ska börja på en kurs på lördag, ska bli kul:

Vill du ha kul med din hund på promenaderna? Då är det här kursen för dig. Vi kommer att vara ute i skog och mark och ta tillvara på det som finns där, och hitta på roliga och kluriga aktiveringar för dig och din hund. Ex. Nosaktivering, problemlösning, skogsagility, balansövningar, Bus & Lek, nytta & nöje för hund och ägare, prova olika belöningar etc. Mycket smått och gott som man kan ha nytta av i vardagen, på lydnadsplanen eller agilitybanan. Hundarna kommer att vara lösa under promenaderna.

Jag kommer att ha med långlina, för även om Kasper kan vara lös är jag inte alls säker på att det går lika bra med ett gäng andra jyckar i närheten. Vi får se efterhand… Det är läge för stolsryggan och varma kläder, för vi ska fika ute också.

Glöm inte heller att rösta på bästa arbetande hundbilden.

Ingen Canis-kurs

Deppigt. Fick mejl sent igårkväll från Canis-instruktören att kursen är inställd. Ridhushyran hade höjts alltför mycket. Fy f-n, vad surt, jag hade verkligen sett fram mot den kursen.
När jag gick och lade mig igårkväll hade jag tappat allt vad träningssug heter. Idag känns det lite bättre, även om vi mest promenerat, inte tränat, mer än någon enstaka inkallning och så.
Får ta mej en funderare på om vi kan hitta på något annat i februari-mars, eller om vi ska vänta till agilitykursen drar igång senare i vår.

Fler bilder från viltspåravslutningen

En härlig brasa sprakade redan då vi kom. Korvgrillning i rena julkortsstämningen var helt suveränt!

Jaktlabben med matte får tiprpromenadsinstruktioner.

Men vad är svaret på den här tipsfrågan?

Tollaren gjorde sig kanonbra på bild.

Korven är varm…

Boxern och borderterriern. Ser ut som hon har ätit vispgrädde…

Porträttbild på den fina jaktlabbetiken.

Curly i snöväder.

Rena fjällstämningen.

Borderterriern Rutan.

Porträttbild av boxern.

Samlingsbild på alla som var med på avslutningen. Saknas gör en svart labbe och Liston, blandrasen med border collie och golden i sig.

Sista tillfället på viltspårkursen 5(5)

Igår snöade det decimetervis och vi som skulle på sista spårtillfället ute i bushen! Vi körde försiktigt och lyckades passera en dikeskörd SL-buss. Instruktörerna hade lagt spår åt oss – korta, enkla, raka på grund av snön. Men vi började med tipspromenad…
Jag vill ju också läsa tipslappen på trädet! Hmmm, ett X på den, tror jag…

Våra instruktörer Pia och Eva berättar om hur anlagsspåren läggs.

Dags att sätta på spårselen och linan. Linan är verkligen jättebra även i kylan, till skillnad från flera av de andra deltagarnas. Tack för den, Teba!

Kasper i spårningsaction. En mycket koncentrerad herre…

Men… nu har det allt trasslat till sig… hur går spåret egentligen?

Återgång till spåret. För en gångs skull kom Kasper bort sig och vi fick gå tillbaka. Så snart vi kom dit började Kasper spåra igen utan att jag behövde säga till honom. Kanske nåt färskt vilt som passerat där och störde ut?

Framme vid målet. Noggrann undersökning.

Matte, ser du, jag har hittat den!

Kasper bär stolt skanken tillbaka. Eller, ja, tills han tröttnar…

Prisutdelning från tipspromenaden – Kasper och jag vann! Måste berott på Kaspers insats på första frågan… Lite goda dentaltuggisar blev fint pris.
Nästan surrealistiskt svävande stuga inbäddad i all snö. Kaspers varma täcke kom väl till pass. Även boxern hade täcke, så vi var inte ensamma.

Skvallerträningskurs

Så var det då dags för skvallerträningskursen för Eva Bodfäldt. Riktigt lyxigt att ta en hel vardag till att gå på hundkurs, men är man egenföretagare kan man ta sig såna friheter…
Det var en mycket intensiv dag, men jag ska försöka sammanfatta det viktigaste (riskerar bli långt).
Hon började med att jämföra inkallning med skvallerträning. Inkallning är detsamma som ett Nej, en signal att avbryta något hunden håller på med. Det är lätt att det blir en konflikt, att negativa känslor kommer fram eftersom det är en verbal signal. Skvallerträning görs helst med klicker och är då neutral och exakt. Det handlar inte om några Nej, utan snarare ett Bra att du såg det där! Det blir en positiv attityd. Föraren är tyst och avslöjar på så sätt inte den egna sinnesstämningen (Hjälp, det kommer en stor hund därborta! Hur ska det gå?). För att denna träning ska vara framgångsrik krävs ett starkt och varierat belöningssystem, annars kommer det inte att fungera. Skvallret fungerar som en aktivering och arbetsuppgift för hunden – hunden håller koll på omgivningen och meddelar föraren när det är något på gång.
Det hela går ut på att göra en positiv förstärkning, och man bör börja träningen i sådana enkla situationer att resultatet inte spelar någon roll. Hunden ska kunna få göra fel utan att det betyder något. Man gör skvallerträningen som en form av aktivering.

Starta träningen på lämplig plats genom att visa klicker och godis/leksak så hunden förstår att det är träningsdags.
Man kan, beroende på hund och situation, välja att belöna tre olika beteenden:

  1. Hunden stannar upp mot objektet
  2. Hunden tittar bort från objektet
  3. Hunden skvallrar till föraren

Rör sig hunden däremot mot det uppdykande intressanta objektet, och först därefter tittar tillbaka/återvänder till föraren ska detta inte belönas. Visa att hunden nollat.

När hunden gjort rätt – stått still, tittat på objektet och sedan tittar på föraren klickar man snabbt (så exakt man bara hinner) och belönar. Viktigt är att variera belöningen ofta, både baserat på hur stor utmaning hunden klarade och så att hunden inte tröttnar. Detta känns särskilt viktigt med Kasper, undrar om det är här en del av våra svårigheter ligger i annan träning? För som Eva sade är ju Kasper en mycket intelligent och snabblärd hund. Måste komma ihåg att variera mina belöningar mera!

Olika förslag på roliga belöningar:

  • olika slag av riktigt gott godis, gärna kasta det engagerat lite bakåt istället för att bara passivt ge det direkt till munnen
  • repboll, kampleksak, handske i snöre och lattja igång rejält
  • att springa iväg med hunden
  • att knuffa till hunden och backa undan samtidigt som man säger något glatt med ljus röst, upprepa flera gånger
  • viktigt är att delta i belöningen mentalt, var inte kvar i nästa träningssteg!

När man tränar detta räcker 5 repetitioner per ställe, låt sen hunden vila innan ni fortsätter på ett annat ställe, så hunden inte förknippar övningen med bara en viss plats. Börja gärna träna hundmöten med en hund som man känner sig trygg med, en kompis.

Vi tränade i omgångar i ett antal olika konstellationer: först inne med liten störning tills de fattade konceptet, sen ute på gatan där all uppmärksamhet belönades oavsett vad den gällde – fotgängare, bilar, hundar, precis allt som hunden uppmärksammade och återkopplade till föraren. Här var svårigheten snarast att hinna med och uppfatta allt. Föraren har mer att träna på än hunden. Sen övergick vi till överraskningar. Ett ekipage ställde sig nära en husknut, sen kom människa med eller utan hund runt knuten och överraskade hunden. När detta gick bra gjordes svårare övningar som störande lek.

Vi avslutade med att göra upp var sin handlingsplan för fortsatt hemmaträning.
Min och Kaspers plan ser ut så här:

A) Träna på människor och hundar:
– Vallentuna Centrum: mest människor, enstaka hundar
– till helgen kanske grannarna, om de är ute
– promenaden vid Vallentunasjön, där brukar man möta många hundar
– kanske kompisträff med Enzo?
– deltagarna på viltspårkursen på söndag
– gå förbi skola/dagis när lekande barn är ute

b) Träna på vilt:
– dra en klöv över gräsmattan utan att Kasper ser det, sedan gå med honom där och se om/hur han reagerar på doften. Skvallerklicka detta. Kanske dra på fler ställen om detta ger gott resultat.
– åka till Solna och träna på kaniner
– försöka få till rådjursträning på ställe där de brukar vara (på ängen nån km bortom flygplatsen, nedanför Cattlin, fler ställen?)

Även om man inte ser viltet kan man försöka klicka för doften så snart man ser att hunden börjar spåra vilt (till skillnad från vanlig nosning).

När hunden blir mer skvallererfaren:

Successivt tar man bort ”enkelt skvaller”, typ bilar, människor, och belönar kanske var femte sån. Man belönar bara svårare objekt: sånt som dyker upp snabbt och plötsligt, skuttande barn, skateboardare, hundar osv.

Nyckelordet är VARIATION!

Utöver allt detta fick Kasper en mycket nyttig lektion i passivitet. Eva rekommenderade oss att köra Ryggsäcken så snart hunden var lite stökig – ta hunden mellan benen och klappa på bringan. Inte hålla fast så det blir en kamp, utan bara lugna med handen. Detta kan även vara bra till tunnelbana och liknande situationer.

Viltspårkurs 1(5)

Började piggna till från förkylningen samtidigt som det var dags för det första kurstillfället för viltspårkursen. Den gick av stapeln på Bogesundslandet bara ca 20 min härifrån. Fint väder var det också. Vi var 8 deltagare på två ledare, Eva och Pia. Där fanns en jättefin gul jaktlabbe, en svart vanlig labbe, en svart curly och en tollare. Resten var icke-retrievrar: en boxer, en blandras 75 % border collie och 25 % golden, en frånvarande border terrier (magsjuk, husse var dock där) och så Kasper.
Vi började med att lägga spår, ungefär samma längd och svårighetsgrad som i somras i Skåne. Sen hade vi teori och fika medan spåren fick ligga till sig. Vi var indelade i två grupper med fyra deltagare på vardera ledaren.
Kasper gick som tvåa i sin grupp med Pia som ledare. Jag bytte till hans hittills oanvända camouflagesele och en lånad spårlina. Selen är ett felköp från webben, var alldeles för stort för nåt halvår sen. Nu passar det bra och ska fungera som arbetstecken för viltspårning. Och den femmeters spårlina jag trodde jag kunde använda funkar inte, de ska vara tio meter för viltspårning.
Kasper gick runt lite förvirrat vid startplatsen, men när jag gestikulerade mot spårstarten som jag gjort vid på kantarellspårningen satte han fart. De första tio metrarna hade jag blodat varje steg, därefter ungefär vartannat. Klöven drogs så klart hela sträckan. Kasper följde spåret noggrant, och när jag frågade Pia efteråt tyckte hon att han gått fram lagom fort. På ett ställe stannade han till, men hittade strax spåret igen och fortsatte. Enda missen var när vi var framme vid slutet. Då vek han av åt höger (människospåret åt det håll vi gått tillbaka efteråt) istället för att gå till den lilla granen där skanken låg. Han rundade ett träd och fastnade. När jag plockat loss honom stod jag bara stilla och avvaktade och då gick han tillbaka ett par meter, tog upp spåret igen och hittade skanken under granen! Lysande! På tillbakavägen bar han den bitvis i munnen som en äkta apportör. 😀
Han har sen sovit större delen av eftermiddagen. Vi fick med kursbok, rådjursskank och 3 dl blod hem och nu är det meningen att vi ska köra en eller två gånger hemma på egen hand innan nästan kurstillfälle på lördag. Ska se om jag kan lära ut spårdragning till husse, så han lite senare kan lägga ett spår åt mig för att göra doften lite annorlunda (svårare?) för Kasper. Jag har haft pysselstund och gjort iordning ett antal snitslar med plastband och klämmor jag köpt på Teba och som jag klämt fast på ett ståltrådshalsband. Färggrant blev det.
Förresten, Kasper var såklart på när han träffade sex nya, intressanta hundar. I detta läge kan jag inte få honom att gå lugnt och civiliserat, något han numera gör nästan jämnt på hemmaplan. Men sen höll han sig förvånansvärt gnällfri (nja, inte helt, men mindre än bc-mixen) och lugn när vi väntade på övriga deltagare. Ett litet hopp tänds…

Kantarellsökkurs dag 2

Idag blev det mest riktiga kantareller, dvs såna som fortfarande växer på marken. Ledaren hade kämpat bra i förväg och dolt alla kantarellfynd med mossa, så ingen annan ivrig svampjägare skulle hinna före. Åtminstone 12 olika ställen hade hongömt undan, något vi var riktigt tacksamma för.

När Kasper hittar en kantarell tar han ofta svampen i munnen, och släpper den sen. Nån gång kan nog en liten bit slinka ned, men de är oftast rätt hela. På växande svampar innebär denna procedur att han faktiskt plockar svampen med, inte bara hittar den. Ledaren skojade och sade att nästa steg vore att få honom att apportera den till svampkorgen och släppa den där. Lite överkurs just nu 🙂 men en kul tanke.

Första gången idag var han riktigt fokuserad och satte sig faktiskt bredvid fyndet för att få godis. Men rätt snart märktes det att det var dag 2, för tröttheten kom snabbare på än igår. Då var det bara att bryta och vila en stund.

Vi jobbade parvis, och vår svampkompis för dagen blev en rhodesian ridgebacktik på 17 månader, som hette Vimla. Hon var bra mycket lugnare och mer väluppfostrad än Kasper. Hittade en länk till dem: http://vimla.jennyjurnelius.com/index.html Hade ingen kamera med mig, men fick till dagens enda mobilbild på just dem iallafall.

Tre gånger var Kasper lös idag, två av dem inte med mening… Första gången hade jag bundit honom vid en stubbe. Trodde jag. Lite slarvigt, tydligen, för rätt var det var sade någon att där stack Kasper. Såg nåt vitt ett par hundra meter bort, sen var han försvunnen bland granarna. Letade reda på min visselpipa och började blåsa som sjutton. Och strax dök kanonkulan upp igen. Belönade med godis och klappar, för jag vill att visselpipa ALLTID ska innebära att han villigt kommer.

Andra gången släppte jag kopplet när vi sökte kantareller i ett särdeles stenigt och mossigt backparti, eftersom kopplet bara ville fastna hela tiden. Han sprang iväg nåt tiotal meter, men kom tillbaka när jag kallade på honom. Ingen belöning.
Tredje gången var på en grusväg. Vi stod i en grupp och pratade, med två RR tio-tjugo meter längre bort. Rätt var det var såg jag till min förvåning att Kasper sprang ner till dem och stannande till vid en lockande hög hästskit. Jag kikade ned och fann att jag höll i koppel och halsband. Hmmm, det brukar han inte ta sig ur… Kallade in honom och han kom tillbaka. Ingen belöning.

Väl hemma nu har jag borrat ytterligare ett hål i läderhalsbandet, som uppenbarligen har töjt sig en del. Nu kan det kanske räcka ett tag till innan jag behöver köpa ett nytt.
Summa summarum har det gått bra idag, även om koncentrationen bara räcker kortare stunder. Alla hundarna hittade växande svamp, så nu är det bara att öva mer, fortfarande på ställen där vi VET att det finns kantareller. Har fryst in en burk med hundkantareller, som jag kan plocka med mig ut i skogen av, så jag garanterat har lite svamp han kan få hitta. Ledaren tycker man kan lägga ut svamp även i snön på vintern, men då låta den ligga lite först innan man skickar hunden, för att doftämnena ska hinna stiga upp ur snön.

En av hundarna hittade till och med en kantarell gömd i mossan som ingen människa hade sett!

Det finns hopp för framtida svampturer, helt klart.

Kantarellsökkurs dag 1

Vi går en helgkurs och lär oss söka efter kantareller. Som jag trodde var Kasper en av de ivrigaste hundarna, det blev lite mycket med sex nya hundar, ny skog och nya arbetsuppgifter. När det var vila och teori var han lite gnällig, och vid ett tillfälle grävde han stora hål i marken där vi satt och fikade.
Men själva inlärningen av kantarellsök gick bra, han utmärkte sig väl i gruppen (tre rhodesian ridgebacks, en golden, en långhårig dvärgtax och en livlig blandras av en hel massa olika raser). Det vi hann dag 1 var satt börja nosa på kantarell i handen, klicka och belöna. Lite senare lägga ut några kantareller, där hunden skulle hitta 2 av 5. På slutet stå i närheten av växande kantareller, säga sökordet Kantarell och låta hunden söka i närområdet. Tror de flesta hundarna hittade även de växande kantarellerna då, inte bara de som en människa redan hade hållit i.
Hemläxan är att visa på kantarell på golvet hemma, belöna när hunden sätter sig intill den, detta för att försöka få till en tydligare signal när hunden verkligen har hittat en kantarell.
Imorgon jobbar vi vidare i skogen med fler växande kantareller.
Det här var tröttande, alla hundarna var rätt dämpade på slutet. Till och med Kasper.

Sista kurstillfället på Steg 2 i Frösunda

Igår var det sista gången och vi var åter bara fyra ekipage: sheltien Enzo, storpudeln Athena, schäfern Perla och så Kasper. Det innebar en rejäl sista gnuggning, Kasper är fortfarande trött idag.

Vi började med bilförbud – hundarna skulle sitta lösa i öppen baklucka (tur vi åkte med Anna och slapp sedanens baksäte). Det går rätt okej en kort stund med ögonkontakt. Men nu skulle vi gå till andra sidan p-platsen och dessutom prata och skratta med varandra utan att ägna hundarna någon uppmärksamhet, och utan att hundarna drog iväg. Det gick ju inte med Kasper. tror jag hämtade honom fem gånger tills han verkligen fattat att hans plats var i bilen tills jag hämtade honom. Jättenyttig övning, men ack, så jobbig.

Sedan körde vi diverse hälsningsövningar på p-planen med lösa hundar. Fick jobba stenhårt för att han skulle hålla sig vid min vänstra sida, vilket gick ut över det småsnack med mötande personer som egentligen var tänkt. Men, men… vi har kommit en bit på väg här jämfört med en sån här övning för ett par månader sen.

Sen fick vi köra agility! Eva hade en bana sen en tidigare agilitykurs och hade förenklat den lite för oss. Men den kändes ändå rätt avancerad: i första rundan hade vi cirka fem hopphinder, en ring och tre tunnlar, varav en böjd. Vi började med att bara låta hundarna hoppa ringen och eftersom Kasper övat en enklare ring hemma tyckte han inte alls att den tjocka vita ringen var nåt märkvärdig. Inte ens den böjda tunneln var nåt problem, han hörde mig ropa och sprang hela vägen igenom på första försöket. Kanon! Sen skulle vi köra alla hinder i följd, och första gången fattade han inte när jag sprang på ”fel” sida och pekade dit han skulle, men vi skippade några hinder och sprang vidare. Det viktiga var att det kändes kul för honom. Och de följande rundorna gick mycket bättre, det svåra är ju för mig att hinna med och visa. Han är definitivt en agilityhund, det råder det ingen tvekan om. Perlas ägare avundades mig en så snabb och agil hund. De har tränat en del innan och var de som fick visa oss andra hur man skulle göra, men hennes schäfer var ibland rätt slö över hindren. Det kan man inte anklaga Kasper för…

Kasper sitter fint och väntar framför vår ring hemma. På kursen var han mer på och hade knappt tid att vänta på sin tur.

Vi fick försiktigt prova vippbrädan också, och Kasper var (alltför) snabbt uppe. Eva och jag höll i på varsin sida och sänkte sakta ned. Han ska ju vara still på bortre änden ända tills plankan gått i backen, det kommer nog att ta ett tag inan han får in den försiktigheten på egen hand. När han väl var nere fick han godisbelöning.

Vid fikat blev det automatiskt passivitetsträning, inte Kaspers starka sida. Samma sak när vi väntade på vår tur vid agilityn – han blir så rastlös. Okej, visst skulle jag kunna ryta ifrån, men samtidigt vill jag ju behålla den där go-andan och insikten att agility är jättekul, så jag godtog mer bus än jag kanske borde. Svår balansgång, det där.

Efter fikat körde vi nejövningar med godislock. Vi fick välja på lös eller gummibandsförsedd hund och jag valde lös. Inga problem! Sen satt Eva med godis i handen, vi förbjöd hunden att ta, lämnade den framför Eva, gick några meter bort och vände oss om. När vi vände oss igen satt hunden kvar i två fall (Athena och Perla) och hade vandrat nån meter bort i två fall (Enzo och Kasper), men i alla fyra fallen utan att ta av godiset. Inkallningen på Kasper fungerade perfekt.

Det sista vi gjorde var ligg/sitt och stanna kvar. Kasper ville inte ligga (hade ju regnat och var rätt kallt jämfört med den medelhavsvärme vi varit bortskämda med den senaste tiden) så jag körde sitt. Men sen var det helt omöjligt att få honom att stanna kvar. Eva trodde det var ytterligare ett dominanstest från hans sida, men efter att ha funderat nu tror jag kanske inte det ändå. Han satt rätt nära andra hundar och min fundering är om han kände sig osäker? Alla gånger han reste sig gick han mot mig, inte mot någon hund. Kanske var han också rätt trött vid det här laget och ville att träningen skulle vara slut. Vi har ju tidigare med betydligt bättre framgång lyckats med både ligg/stanna kvar och sitt/stanna kvar hos Cattlin och på VaBK med andra hundar i närheten, men just hos Eva är det som förgjort. Alla förbudsövningar kan kanske göra honom lite osäker att stanna kvar på egen hand… Bara en fundering, men så kass på detta moment är han faktiskt inte normalt ens under störning.

Äldre inlägg Nyare inlägg