Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: närsök (sida 3 av 5)

Dirigeringsträning bakom Västanberga

17 november 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Dirigeringsträning bakom Västanberga

Idag strålade Annika, Mona och jag samman med hundar och gick ut på fältet bakom Västanberga för att träna dirigeringar. Ett mycket bra ställe för sådant – där finns större och mindre öar på fältet som man kan träna att passera över eller skicka till.

Lakrits och Alpha leker (alla bilder tagna av Rolf igår).

Vi började med dirigeringsfyrkanten och Mona körde först med sin flat. Sedan var det Lakrits och min tur. Det var lite längre avstånd än vi tränat hittills med fyrkanten, men eftersom jag körde spårat, synligt så fungerade det bra. En sträcka här var just över en sådan buskig och stenig ö, men det var inga som helst problem att passera över den och vidare över fältet för att plocka upp. På sträcka tre drog han sig lite för mycket åt höger och jag provade att blåsa stopp. Det fungerade inte alls, och jag gav upp direkt – insåg att det var ett alldeles för stort avstånd för signaler. Så mycket har vi inte tränat signaler att han klarar dem på dryga hundratalet meter! Som tur var vände han självmant och hittade strax apporten ändå.

Tindra, Lakrits och Annika.

När även Cheysie gjort samma övning gick vi vidare ner på fältet, ut i den sköna solen. Här finns två småöar som Annika brukar utnyttja till diverse vänster-/högerdirigeringar, stoppövningar och närsök. Hon började denna gång och demonstrerade hur hon brukar lägga upp det med lilla myror-i-baken-tjejen. Kan tillägga att lilla gulingen var mycket duktig på stoppsignaler och jag hoppas att Lakrits lärde sig lite av att kika på henne!
Mona körde härnäst och hennes hund var bättre på höger/vänster men sämre på stopp. Så när det var vår tur hade jag fått mig till livs alla tänkbara olika varianter till upplägg – mycket bra! Det är lätt att köra fast och köra samma övningar om igen när man istället behöver variera sig mycket mera.

Cheysie i full karutta.

Precis som jag befarade ville Lakrits inte alls stanna när jag blåste stopp efter att ha skickat honom åt höger. Som tur var var apporterna väl gömda, så när långsamma jag hann fram till honom rotade han fortfarande runt och på bara ett par meters håll kunde jag blåsa stopp en gång till. Då tittade han förvånat upp – är du här hos mej, matte? Som belöning kastade jag en boll utåt fältet.
Vi gjorde om övningen och nu stannade han när jag blåste stopp drygt halvvägs till ön. Jag belönade än en gång med boll. Tredje gången fick han komma ända fram till ön innan jag blåste stopp. Han tittade upp och fick fortsätta med sitt närsök.
Innan vi fortsatte med vänstra ön ställde jag upp en plattbottnad dummy en bit bakom honom, som störning. Och nog var det en störning! Jag skickade honom sedan vänster, men nog försökte han svänga om och ta den han just sett ställas upp där bakom sig. Jag satte om honom och försökte igen. Nu stannade han upp och såg allmänt tveksam ut. Då satte jag honom igen och gick ut och rotade lite i gräset på vänstra ön, innan jag gick tillbaka och provade en tredje gång. Japp, nu gick det. Med stopp före närsöket och allt.
Tillbaka till startpunkten. Nu skulle han få ta apporten bakom sig. Han tvekade. Menade matte den där bakom som jag inte fick ta nyss? Jag förstärkte med några Ja, Ja när han tittade ditåt och då kutade han iväg efter den.

Lakritsremmen.

Med detta avslutade vi. Det kändes som att övningen helt klart stärkte hans förståelse av mina visslingar.
Fick tipset av Annika att sakta ner mina vänster-/högeranvisningar. Ska försöka att tänka på det.
Tack för trevlig träning idag!

Träning i skuggan av skogsmaskinerna

8 november 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Träning i skuggan av skogsmaskinerna

Bästa kennelmamman gjorde sitt bästa att hitta en skogsmaskinfri del av skogen till vår träning, men strax efter att vi slagit ner bopinnarna kom en flistugg farande och parkerade på andra sidan vägen. Den var vådligt effektiv. Och ljudlig. Det hindrade inte de duktiga A2:orna från att jobba järnet.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men …
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja  på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.

Närsök

30 oktober 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Närsök

Tog en förmiddagsrunda med hundarna och hade med mig några mikrodummisar i fickan. Såna där med nyckelring i, dvs. i storlek som en prinskorv eller så. Jag roade mig med att gömma dem bland de stora gula lönnlöven: ljusblå närmast mig och mörkblå längst bort med två mellanblå nyanser däremellan. På så sätt vet jag ju vilka som kommit in och alltså ungefär var de ligger som eventuellt saknas på slutet.
Lakrits sökte duktigt. Men någon var riktigt svårhittad och där stod Kasper bredvid och hade tråkigt. Jag sade alltså till honom att ”Var är grejen?” varpå även han sprang ut och började leta.
När jag ser båda söka samtidigt kan jag konstatera att de har helt olika beteenden. Kasper är mer rakt på, söker långsamt och noga i ett litet område – förutsatt att han inte tröttnar, hittar en annan doft och helt tappar intresset för det han borde göra. Lakrits är lite yvigare, täcker större markområde snabbare, och söker hela tiden idogt utan att tappa intresset. Jag tror nog egentligen att Kasper har en vassare nos, men han har som sagt noll uthållighet och har helt sin egen agenda på kuliga saker att göra.
Just när de båda letade i ett buskage efter en liten mikrodummy kom en man förbi och undrade vad de gjorde så ivrigt bland buskarna. Jag sade att jag kastat in en grej som visst var svårhittad. Strax därpå kommer Lakrits triumferande ut med en innebandyboll. 🙂

Lite mer om Hassla

15 oktober 2011 / / 1 kommentar

Nu är vi hemma igen, orkade inte sitta där och vänta hela dagen. Vi hoppas som sagt på ett bra pris, så vi återvänder till prisutdelningen och hoppas hinna se Anita och Acke som startar sist.

De två enkelmarkeringarna som inledde provet var superlätta. Skytten sköt och en kastare stod en bit ut på en frostig äng med relativt högt gräs och kastade en pippi åt vänster, en åt höger. Plättlätt att plocka in, sade Lakrits och gäspade lite.
Sen var det fotgående en skaplig bit till det utlagda söket. Fotgåendet var väl sisådär, tycker jag. Det var som att ha med en unge på skolresa, ungefär: Titta matte, här är nåt intressant! Får jag kissa här? Kan vi inte stanna här? Har du sett det här, matte? Men han höll sig trots allt på det hela taget vid min sida, trots krumbukterna.
Söket var det svåraste på hela provet. Det fanns fem utlagda vilt i ett mycket sankt område med en massa vass och på högersidan småträd och buskage. Utläggarna hade skapat en stig mitt i och den var ju enklast att använda, tyckte Lakrits, trots att jag försökte peka honom i olika andra riktningar. Men utifrån denna stig fick han ändå vittring på de tre närmaste vilten. Han var rätt seg och långsam i ingångarna, tyckte jag, men det var såklart tungsprunget. Sen sade domaren att vi skjuter ett skott. Lakrits blev bra mycket mer alert efter skottet från skytten som stod nära oss på stigen, och sprang villigt ut med mer schvung. Han gick dessutom nu djupare än tidigare och fick därmed in de båda sista fåglarna också.
Vi promenerade vidare längs stigen och strax låg ett utlagt vilt på vänster sida. Skytten berättade att där hade han skjutit en fågel och den låg någonstans i närområdet. Jag skickade ut Lakrits på ett närsök, och han behövde inte söka alls länge förrän han fick vittring och plockade in den fågeln.
Sista momentet bestod av två enkelmarkeringar på vatten. Vi stannade strax intill skytten, och efter skottet kastades det en fågel från en roddbåt strax utanför vassen, så att den hamnade in i vassen. Det såg ut som om Lakrits inte hade full uppmärksamhet åt rätt håll, han ville gärna kika lite åt skyttens håll istället, trots att jag sade Titta och gjorde en gest ut mot vassen. Men trots detta uppfattade han var fågeln hamnade och var snabbt ute och plockade in den. Det var inget långt avstånd, vilket kändes rätt skönt med tanke på att lufttemperaturen vid halv nio–nio på morgonen låg runt nollan. Markering nummer två var i princip en repetition av den första. En baggis, alltså.
Nu var det bara passiviteten kvar, då. Men innan dess berättade domaren vad hon tyckte så långt. I korthet fick han beröm för sin goda markeringsförmåga, att han hade gjort ett bra sök, att han gick bra vid min sida för åldern, och att han några gånger haft ett lite ungdomligt grepp om apporterna. Men alla apporter hade ju kommit i hand, inklusive vattenapporterna.
Vi skulle nu vara passiva medan Göran Lindell startade med Millie, en annan Thorsvihund. Detta var ju själva nagelbitarmomentet. Men Lakrits var faktiskt lite mindre taggad idag, inte lika mycket uppe i varv som förra helgen. Det kan möjligen bero på att det var färre andra hundar i närheten, mindre action. Möjligen kom det något ynka pip, men jag tror att det kom innan Göran och Millie var på plats och alltså innan momentet startade, och det var dessutom i den lägre skalan. Så fort Göran skickat på andra markeringen tackade domaren oss och log och såg nöjd ut. Puh!
Jag har alltså en känsla av att vi kan få ett bra pris idag, skulle vara jättekul. Men innan dess ett par timmars trädgårdsjobb.

Vattenträning på Wij igen

22 augusti 2011 / / 3 kommentarer
Tänk, vi lyckades vara med på två träningar i rad på Wij! Allt gick inte som på räls, men det blev bra till slut.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. 🙂 Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.

Träning på Strawberry Fields

16 augusti 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Träning på Strawberry Fields
Idag var jag och tränade med Monika och Mio på Strawberry Fields. Vi började med Lakrits på en markering över stort, just nu icke-vattenfyllt, dike följt av en lång löpsträcka över äng in i skogen. Han börjar fatta det där med avstånd nu, även om han inte alltid är så rak som jag skulle önska. När markeringarna satt lade Monika ett par dirigeringsapporter på samma ställe och han förstår precis vart han ska ta vägen, även om han börjar söka lite tidigt, före skogskanten.


Sedan tränade vi Mio på att ta sig över det djupa diket. Det är så djupt och vassbevuxet att det är lätt att tappa orienteringen när man kommer upp på andra sidan och inte riktigt har klart för sig var den där markeringen egentligen föll. På slutet började hon förstå principen och hålla kvar minnesbilden mycket bättre.


Efter lite fika gjorde vi ett närsök med två bollar och en liten dummy utlagda i ett rishögsområde i skogen. Vi började på nära håll och backade sedan utåt. Lakrits var jätteduktig på rätt långt avstånd utifrån ängen och hittade till och med min svåra boll som jag lade i en gammal sunkig stubbe. Tyvärr puttade han ner bollen när han skulle få upp den, så jag fick till sist assistera. Den hade då fastnade mellan några knotor inne i stubben. Jag lade upp bollen uppe på stubben, sade vänta och gick tillbaka till skickstället innan jag ropade in honom. Visst väntade han och visst kom han med bollen! 

 På tillbakavägen fick de leka av sig lite. Tack för trevlig träning!

Dirigeringsträningen reparerad

12 augusti 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Dirigeringsträningen reparerad
Häromdagen körde jag en omgång med vänster-, höger- och backdirigering i trädgården med Lakrits. Det gick skapligt bra och jag började blanda lite olika. Han gjorde rätt ungefär två gånger av tre, tredje satt han kvar lite osäker på vad jag menade. Här borde jag ha brutit efter en lyckad omgång.
Men jag trodde att poletten var väldigt nära att ramla ner och tänkte att jag kör en runda till. Nu chansade han fel på en och jag bröt honom (inte särskilt hårt). Efter det var det som förgjort. Han bara satt kvar och tittade, vågade sig inte ut alls. Och jag började bli övertrött, borde in och lägga mig. Men jag ville ju sluta med något bra. Alltså fortsatte jag, försökte underlätta genom att gå bort till bollen/lilldummien och lyfta på den, jonglera lite med den, lägga tillbaka den så han såg tydligt. Men icke. Kvar satt han. Efter alldeles för många omförsök tvingades jag av komplett utmattning att bryta trots att vi inte lyckades.
Det var alltså med viss bävan idag som vi begav oss till gröna ängen för att börja om med vår dirigeringsträning. Nu backade jag totalt, lade bara ut en enda boll och första gången fick han följa med ända fram för att se var jag lade den. Sedan körde vi klockan runt med bara Back. Till min stora glädje tog han alla fyra direkt, utan någon som helst tvekan! Skönt! Jag är så glad att mitt sabbande häromdagen inte satt större spår i den lilla lakritshjärnan.
Vi pausade med lite närsök och körde sedan klockan runt med Vänster. Det gick lika bra det, så jag lade ut en femte åt både vänster och höger (sist), men skickade än en gång åt vänster. Den satt precis lika fint. Då avslutade jag genom att skicka på ett vanligt linjetag snett bort till den högerlagda bollen. Inga problem det heller.
Vi lattjade runt lite och gjorde något mer närsök innan vi avslutade med lite lydnadsfotgående. Han tittar så fint upp på mig och minns precis vad klickern betyder, fast det var hur länge sen som helst som jag hade den framme till honom. Lydnad? Jo, vi kommer troligen att hoppa in i en fortsättningskurs i tävlingslydnad i höst på klubben, det finns en plats ledig som ingen verkar vilja göra anspråk på. Så då tänkte jag att just fotgåendet borde vi borsta av litegrann innan dess.
Håller också på att kika lite på några retrieverprov att anmäla oss till under hösten. Får se hur det blir.

Linjetag med lite dirigering

3 augusti 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Linjetag med lite dirigering
Jag hade med en tennisboll på promenaden idag och efter några inledande övningar på gröna ängen hamnade vi på skolgården. Där lyckades jag smyga ut tennisbollen i en tuva decimeterhögt gräs utan att Lakrits observerade detta.
Jag skickade honom på ett okänt linjetag, men han fastnade halvvägs vid det ställe där han precis innan bajsat. Typiskt. Kallade tillbaka honom och provade igen. Nu sprang han lite osäkert mot en kissten, så jag kallade in på nytt. Jag lämnade honom och gick bort till gömstället. Jag tog inte upp bollen, men kastade en liten kotte där och grävde lite intresserat med handen i gräset intill och pep lite entusiasmerande (?) innan jag gick tillbaka till honom igen.
Nu blev det ett rakt och säkert skick. Jag blåste sök (med munvissling, hade ingen pipa med mig), men efter ett par slag i närheten vidgade han sig rätt snabbt och sökte sig bakåt lite väl yvigt. Det innebar att han kom ut på en parkeringsplats och lite väl nära Skolvägen som går bredvid. För att inte riskera att någon kom beslutade jag mig för att kalla in honom på nytt.
Han kom infarande precis i rätt linje med bollen! Jag beslutade mig därför för att chansa på ett Stopp. Upp med högerhanden och stoppvissling. Han stannade, även om det blev ett par tveksamma steg. Så stod han still och tittade på mig. Då befann han sig ett par meter bortom bollen, så jag böjde mig med handen i en låg båge vid marken och visslade närsök. Han tog den i princip direkt och kom in för avlämning.
Med detta braiga avslut fick det räcka med övningar på den här promenaden.

Skapande av bekanta områden och fyrvägskorsningar

6 juli 2011 / / 2 kommentarer

Jag funderar fortfarande över vad som kan vara den optimala platsen här hemma för en ”fyrvägskorsning” med träning av dirigering osv.
Till dess jag hittar den har jag börjat utnyttja gröna ängen till detta. Den är kanske egentligen lite för lätt men har fördelen att den ligger väldigt nära oss och det därmed kan bli av att träna där regelbundet. Sen ska jag hitta fler ställen, som är lite mer utmanade terrängmässigt. Men detta får bli en start.
Igår gick jag och Lakrits dit och började träna Höger enligt Lisa koncept. Jag satte honom mitt på ängen och lade ut en dummy i kanten med lite högre gräs. Sen körde jag två Höger åt alla fyra hållen. Han har helt glömt ordet och det krävs dubbelkommado för att han ska ge sig iväg, så detta är mycket nyttig träning. Jag tyckte han reagerade lite snabbare och säkrare på sista dummyn, så poletten trillar nog snart ner.
Jag gjorde ett närsöksområde i utkanten av ängen upp mot skogsbacken, där det växer någon lite högre växt som det går bra att gömma saker i. Närsök har vi tränat mer, så det var ju inga problem. Detta område ligger i kortänden av ängen, så här kan jag på sikt utnyttja ängens hela längd för en dirigering med närsöksblås på slutet. Jag kan också skicka honom nerför den lilla skogsbacken, kanske från på andra sidan asfaltsvägen ovanför, när han blivit lite säkrare.
Vi avslutade med att gå halvvägs upp i skogsbacken. Där kastade jag en markering åt vardera sidan, vände tillbaka till den första och skickade. Nemas problemas. Omfokuseringen till nummer två satt också fint.

Idag åkte vi bort till skogen ovanför tulpanriket. Först en skogspromenad med båda hundarna, där jag passade på att leta årets första kantareller. Jodå, litegrann hittade jag, räcker till en liten förrätt. Mysigt! När hundarna fått springa av sig lite gick vi tillbaka till bilen och jag stoppade in Kasper.
Lakrits och jag gick ner till den lilla dammen och började med att skapa ett bekant område i det halvhöga gräset intill dammen. Han fick göra ett närsök på två bollar och en liten dummy. Sedan gick vi bort längs stigen dit jag trodde man kunde skapa ett område till, på andra sidan. Men det visade sig vara en ö, ingen strandkant på ”fastlandet”, så vi vände och gick tillbaka igen. När jag granskade motsatt sida på nytt såg jag att jag antagligen skulle gått en bit längre bort så hade jag nog hittat en annan strandkant att utnyttja som bekant område. Nåväl, det får bli nästa gång.
Jag vill inte riskera att få en Lakrits som springer runt, så jag valde att bara kasta ett par markeringar i vattnet till honom istället för att lägga ut något på andra sidan dammen. Dirigeringar/markeringar över hela vattnet får vänta tills Annika med hundar kan visa oss vägen och han får någon som kastar på andra sidan medan jag står kvar.
Första markeringen hamnade bland näckrosorna och han kom lite fel. Jag vågade mig på en stoppsignal när han kommit för lång ut och när han tittade på mig pekade jag Höger. Han vände huvudet åt rätt håll och fick syn på den! Snacka bra tajmat för inlärning av Högerkommando. Där tror jag han fick upp ögonen för mattes dirigeringskonster. Hehe.
Totalt sett fick han fyra markeringar av varierande längd, dock ingen mer bland näckrosorna. Varannan blev bra avlämnad före skakning, varannan tappade/släppte han, skakade, tog upp igen och lämnade av. Jag såg till att den sista avlämningen blev som jag ville ha den, och så slutade vi.

Kennellägret i Herrfallet 2011-07-01–03

5 juli 2011 / / 5 kommentarer

Kennellägret i Herrfallet 2011-07-01–03

Lördag, pass 1–2

Vi var sex hundar i vår grupp för Lisa Falck. På fredagskvällen träffades vi och berättade om våra hundar och hur långt vi hade kommit, vad vi ville ha hjälp och tips med. På lördagen började vi sedan med ett antal grundläggande övningar för att Lisa skulle se lite var vi stod. Här följer lite kortfattade anteckningar från helgen:
Pipande: Lakrits största problem. Ställ dig framför, kräv uppmärksamhet och ge tyst beröm. Sitt i utkanten av gruppen vid start av träning i grupp.
Apportering genom linje: var inte svårt för någon hund.
Närsök:
1.       Sätt hunden att titta
2.       Lägg ut: dutta runt med apport och lägg ut någonstans, fortsätt dutta
3.       Vänd hunden så ryggen är mot apportstället
4.       Ge enbart närsökssignal, ingen verbal signal och ingen handgest. Tanken är att få en användbar funktion till närsök bakåt sedan.
5.       Kommunicera med pipan vid behov
Försvåra:
1.       Lägg ut enligt ovan
2.       Vänd runt och gör en markering åt andra hållet.
3.       Gå tillbaka och ta närsöket
Försvåra mera: träna detta med höger/vänster
Öka tempot hem: Om man har en hund som är alltför långsam in med apporten kan man kasta en apport på en grusväg, skicka hunden och sedan cykla iväg så hunden måste axa för att hinna ifatt och lämna av.
Avlämningar: Eftersom Lakrits och jag har så bra avlämningar vill Lisa att jag ska ta händerna närmare kroppen och räta på mig, så det ser mer avslappnat och trevligt ut. har aldrig reflekterat över detta, ska försöka ta det till mig.
Lära in höger-/vänsterdirigering:
Hitta en grusvägskorsning eller liknande ställe som man kan använda många gånger (göra platsen till ett bekant område). Tänk en väg som delar sig typ V, N, Ö, S.
Börja med t.ex. Höger åt V. Man kan starta på 30–50 m om hunden ser målet. Då slipper man fastna på att hunden bara kan springa t.ex. fem meter, och sen inte förstår när man vill försvåra till tio meter.
Byt sedan väg till t.ex. N men fortsätt med höger.
Gör samma övning hela varvet runt med Ö och S, dvs. åt alla fyra hållen, men hela tiden höger.
Sen gör man samma sak hela varvet runt med bara Vänster.
Sen samma sak med bara ut (Back).
När hunden börjar bli säker på alla dessa är det dags att börja blanda, och se hur väl ordinlärningen gått.
Stopp: Tänk på stopphanden! Jag var erbarmligt dålig på att sätta upp handen i stoppsignal när jag skulle stoppa. Jag är van att få smyga med bollen, så jag har blåst och sen kastat utan att göra stopp med handen. Detta kan jag behöva öva lite på Rolf. 🙂
Avvakta längre och längre tid innan belöningen kommer.
Försvåra: skapa en störning med människa som lockar, gör ett fejkat närsök och blås stopp, och avancera så småningom till ett linjetag med stoppblås.
På eftermiddagen ökade vi störningarna för hundarna genom att göra flera saker samtidigt.
Två moment parallellt:
Linjetag till stenen + markering i vattnet
Störning av någon som gick och lade ut apport när förra hunden sprang in med sin apport.
Ingen av hundarna stördes av dessa parallella aktiviteter.
Träna vattenavlämning: börja nere vid vattenbrynet. När avlämningen sitter bra ska hunden kunna lämna av bra högre upp på land också.
Lakrits och jag backade tillbaka 30 m och skickade. Stödinkallningssignal vid vattenbrynet gav fin avlämning med skak efteråt. Visserligen skakade han sig även halvvägs upp, men behöll dummy och fortsatte springa. Jag blev väldigt nöjd!
Vi gjorde om samma sak men med vänster-/högerdirigering denna gång. Jag satte Lakrits vid stigen och blåste stopp och en vänster-dirigering ut till vattenmarkeringen. Jag fick ge dubbelkommando innan han förstod och stack ut. Det är väldigt längesen vi tränade dirigeringar, så det är inte konstigt alls. Inlevereringen blev riktigt bra!
Bekanta områden:
Skapa ett antal områden hemma som man kan använda till allt möjligt (dirigeringar, närsök osv.). Ha flera relativt nära varann för samutnyttjande.
Gerd M kikade på Lakrits på kvällen och kom med en del bra tips om passivitet. Hålla i/nära halsbandet och inte tillåta annan position än sidan. Lära hunden taktil stimulering (först hemma, sen ute), dvs. att stryka hunden lugnande. Samma vid ryggsäcksstolen.
Hon tyckte att vi kommit en bra bit på väg. Och det har vi ju: på FART2 fick vi på Ljud2 konstant högt pip eller gnäll (utan någon lydnad) medan idag skulle jag ge oss 4 positioner lägre – återkommande lågt pip eller gnäll – i början och sporadiskt lågt pip eller gnäll i slutet av dagen. Han t.o.m. sov lite en stund.

Söndag, pass 3–4

Närsök:
Vi skapade ett nytt bekant område genom att lägga ut två närsök var samtidigt runt en stor gran. Vi gick medsols runt granen och bytte ingångsriktning, och i nästa steg ökade vi avståndet till granområdet.
Dirigering:
Vi skulle välja vad vi ville göra med våra bekanta områden (liljekonvaljerna respektive granen).
Jag valde att sätta Lakrits i korsningen och dirigera Höger.
Han stack på stoppsignalen. Jag kallade tillbaka (dumt, men jag hade visselpipan i munnen och tänkte inte på att istället bara fela). Obs! Fela nästa gång istället för att göra inkallning. Sen ville han inte längre gå åt höger. Som en konsekvens av detta gick han sedan fel 2 gånger bakåt. Jag gick närmare granen med honom och skickade Höger. Till slut fungerade det. Som väntat har han svårt med vänster-/höger-orden.
Bollkastare:
Vi gjorde en övning med lösa hundar samtidigt som vi skickade en på markering. Det gick bra med alla skick utom det sista då Speja skulle hämta in. Då brast jag nog i koncentration och Lakrits försökte sticka. Som tur var kunde jag stoppa honom, men säkert störde det Speja en del.
Dubbelmarkering:
Vi avslutade med en längre markering utmed stranden samt en markering ut i vattnet. Sen satte vi samman detta till en dubbelmarkering. Förutom att jag schabblade med en mottagning från vattnet (också trötthet, tror jag) så gick denna vår första större dubbelmarkering riktigt bra. Han gick bra att vända mellan områdena och han var uppmärksam på den markering han riktades mot. Jättekul!
Sök:
Sök tog vi upp endast teoretiskt. Lisa menar att sök kan man behöva motivera upp efter viss tid beroende på ork och koncentration. Är det en hund som inte går längst ut (som Lakrits) så kan man motivera upp längst ute genom att knäcka en gren, gå runt lite koncentrerat, helt enkelt göra området intressantare. Man kan också dra sökspår med vilt in i en buske så man får hunden att följa vittringen. Det gör övningen lite mer realistiskt eftersom skadade fåglar kan tänkas bete sig så.
Passiviteten blev klart bättre allt eftersom, och på söndagen märktes bara något enstaka pipande.
Totalt sett en fullproppad helg, alltså. Hela måndagen låg bägge hundarna (även Kasper som mest agerat statist) som zombier.
Tyvärr kajkade bildkortet ihop för Rolf, så av söndagens bilder blev det inget. De bilder och filmer som blev läggs upp senare, när ork och tid finns.
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑