Chansade idag på att åka till Gullunge för B-provet som jag lottats till 15:e reserv på. Det var ju ett långskott, och som väntat blev det ingen start för oss. Men försöker man inte har man ännu mindre chans! Istället fick vi träffa trevliga människor, titta på nervösa startande, passivitetsträna och i största allmänhet njuta av solen.
Märta och Bosse gjorde ett utmärktjobb och fick en etta, stort grattis till dem! Hur det gick för Anita W och Acke lär jag få veta snart, åkte hem innan det var dags för dem. Edit:
Anita och Acke fick en fin tvåa! Provupplägget såg alldeles utmärkt ut och domare Reine Hansson gav ett mycket trevligt intryck.
Domare Reine Hansson och skrivaren.
I fredags blev det vattenträning vid Nygård med Annika, Cheysie och Tindra. Eftersom Lakrits inte riktigt har förstått det här med att skickas på dolda apporter rakt ut i vattnet ännu bad jag Annika att börja med att kasta en markering till honom, så skulle jag sedan följa upp med ett linjetag till samma ställe för att se om han då skulle greja det, innan hon gick därifrån för att ansluta till oss på skickplatsen.
Hon inte bara kastade fem apporter i vattnet vid vassen, hon vågade sig dessutom långt ut på sidan av den yttersta klippan. Det såg vådligt ut, i synnerhet som hon tappade en bollkastare på kuppen. Den gled nerför klippan hela vägen till vattenbrynet. Vad gör jag om Annika åker samma väg, undrade jag för mig själv och höll tummarna för att detta inte skulle inträffa. Som tur är har Annika en apporteringssäker hund som gärna tar in allt matte ber om, så kastaren räddades hem igen av duktiga Tindra. Och inga fler tillbud skedde därute. Status: 3 apporter på klippan, 5 i vassen.
Vi stod på plats när Annika kastade ner i vassen, så jag skickade honom på första. Sedan kastade hon i en eller två till medan han simmade, men han hade full fokus på den första, som snart kom in i hand. Det var min lila kastapport. Nu fanns det 8 röda kvar. Jag vände runt honom ett kort varv och vände upp mot vattnet igen. Han ville inte i, men jag tog i med bestämd (inte arg) röst. Du ska i och jag vet att det finns en apport därborta! Efter lite trilskande gjorde han faktiskt som jag sade! Jag peppade tills han var utanför vassområdet (ganska tätt och lätt att fastna i) och sen lossnade det. Han visste som av sig själv att han skulle simma ut till vassen på motsatta sidan. När han var nästan framme såg jag en röd apport som flöt aningen utanför vassen, så jag dirigerade Höger, och ta mig tusan om han inte sam rätt på den! Mycket bra avslut där, alltså.
Sen gjorde vi paus medan Annikas hundar fick jobba. Nu var ju frågan hur jag skulle gå vidare med Lakrits. Vill inte bara traggla med att få i honom på ren lydnad, utan det måste vara kul också. Anita tipsade ju häromsistens om att varva med roliga markeringar. Annika förslog att vi skulle utnyttja bollkastaren.
Jag började med att kasta i en stor sten. Tyvärr var den lite för tung, så jag orkade inte få ut den utanför vassen, utan den hamnade någon meter innanför. När jag skickade kastade Annika en bollapport över huvudet på oss. Tyvärr såg varken jag eller Lakrits den. Annika kastade en till som jag såg, men Lakrits kämpade fortfarande inne i den tunga vassen och noterade inte att den for över huvudet på honom. Den tredje bollen hon så förtänksamt fick iväg observerades iallafall av honom och han fick extra skjuts ut till blankvattnet. Där såg han tyvärr två av bollarna och försökte plocka med sig bägge. Attans! På tillbakavägen tappade han den ena och kom in med en till mig. Jag bestämde då att nu vet han ju var den andra finns, så då kan han gott få simma ut på linjetag och ta in den med. Samma tvekan igen. Men nu var jag ännu bestämdare. Jag visste ju till hundra procent att han var medveten om att det fanns en boll till och var den låg, så jag skjutsade helt enkelt i honom med putt i rumpan och vägrade godta en vägran. Jaha, så lommade han ut och plockade upp den. Kan man lomma när man simmar? Jo då, Lakrits kan. Den tredje bollen plockade Cheysie in.
Både Cheysie och Tindra skickades för att plocka in några röda apporter. Efter en välbehövlig mental paus för min lille rackare var det så dags att göra ett nytt försök på dem. Det borde finnas en kvar i vassen iallafall, förutom dem på klippan.
Jag riktade in honom mot vassen på andra sidan, sade Titta! Och när jag tyckte han verkade koncentrerad i kroppen skickade jag på Ut. En liten tvekan igen (men inte lika stark som de två tidigare), men så fick jag ut honom iallafall. Han simmade målmedvetet bort till rätt område och sökte runt lite i vassen. En gång trodde jag att han fått tag i den, men så kom han ut igen tom. Han började simma utåt sjön, precis som Tindra gjort tidigare (och hon hade mycket riktigt hittat en röd apport som drivit iväg långt ut på sjön). Jag satte igång att dirigera in honom tillbaka till vassområdet. Lite tjat blev det, men på det hela taget tycker jag att han följde mina anvisningar. Dock hade han en tendens att åter söka sig ut? Kanske kände han någon vittring där, jag vet inte, lät honom inte fullfölja åt det hållet. Istället provade jag att försöka få upp honom på klippan i tanke att han borde få hitta en apport, och hittar han inte den i vassen kan han ju få ta en på klippan istället. Men han förstod inte vad jag menade med mina Upp! Han hade ju heller inte, till skillnad från Annikas hundar, varit med därborta och lagt ut, så han hade ju ingen aning om att det kunde finnas något högt däruppe.
Jag var så upptagen av mina dirigeringsförsök att jag inte märkte att Annika gav sig av, men rätt var det var kom det en tennisboll flygandes från bortre strandkanten rätt ner utanför vassområdet så att Lakrits såg det. Bingo! Nu fick han sin välförtjänta belöning efter det intensiva sökarbetet därborta!
Jag hade närmast råkat snubbla över lite kantareller som Annika nu fick i present för att hon varit så klok att hon gått runt och kastat i en belöningsboll till Lakrits för hans gedigna sökarbete. Tack än en gång för det! Hoppas det blev en god kantarellsmörgås.
Efter detta kände jag att Lakrits jobbat klart för dagen. Cheysie fick också göra ett försök på den saknade apporten i vassen, men sen tvingades vi inse att den måste ha flutit iväg. Kanske Lakrits trots allt hade pejl på den? Annika skickade Tindra på ett litet test för att se om hon skulle få nys på den, men nu hade den eventuella vittringen tydligen försvunnit och Tindra fick istället ta in en av bergsapporterna. Sen fick våghalsiga Cheysie göra detsamma. Säga vad man vill om den damen, men feg är hon inte! Hon kastar sig hals över huvud ut i vågorna när matte skickar på dolt linjetag, simmar som en iller, försöker leta sig uppför bergväggen, tappar taget i sina ivriga språng och ramlar rakt ner i plurret igen. Nytt försök och nu hittar hon en bättre väg upp. Inga problem att identifiera en dummy och sen samma väg ner igen, snabb som en vessla. Puh! Mer tur än skicklighet att det där bergsklättrandet gick bra, känns det som. Där kunde Lakrits gärna få aningen av hennes mod, så skulle båda bli alldeles lagom balanserade.
Som avslutning efter att vi konstaterat att Annika gått back en apport kommer Cheysie plötsligt sättandes från ett helt annat håll med en vit apport. Den hade Annika tappat för flera veckor sen, så det passade ju utmärkt att den kom tillrätta nu. Ett slags apporternas nollsummespel.
Jag tycker ändå att jag kommit en liten bit på väg i Lakrits tvekan att gå på okända apporter som inte är rena markeringar. Lite träning till på detta så har jag nog fått in en förståelse på vad som gäller.
Senaste kommentarer