Kategori: jaktlabrador (sida 21 av 58)

Tillbaka i Sverige

5 oktober 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Det saknas en del dagbokstext, får se om jag får till den så småningom, men nu är vi tillbaka i Sverige.
Var på rally- (och lite lydnads-) träning igår och idag har vi varit i skogen och hittat en massa svamp. Lakrits röjde runt som om han aldrig sett en skog förut! 🙂 Kasper nosade i vanlig ordning runt på alla spännande skogsdofter.

Tillbaka i Sverige.

En annan stor samling.

Brocante, resårband och cachning

25 september 2012 / hundadmin / 1 kommentar

2012-09-23

Tvättade lite eftersom det verkade bli torkväder, till skillnad mot morgondagen, som utlovat regn.

Sen cyklade vi ner på stan där det var brocante med lite högre kvalitet än på de vide grenier vi varit på hittills. Köpte två fasaner i tenn (?) av Maurice Frecourt och vi åt sedan lunch i allén innan vi hojade vidare för en fika på Café de la ville vid andra stadsporten.

Brocanten hölls precis utanför stadsporten. Denna man köpte jag två tennfasaner av.

Kuriosaförsäljningen fortsatte in i allén.

Café de la ville nära den andra stadsporten.

Satt ute i trädgården och läste. Rolf cyklade några mil.

Lagade hajfisken till middag: sås på riesling och grädde, lök, champinjoner, fänkål, grön paprika, tomat. Mycketgott, kan nästan ätas vegetariskt.

2012-09-24

Grått o regnigt.

Åkte till Sens efter lunch, besökte äntligen katedralen, den första stora gotiska katedralen i Frankrike. Rolf dristade sig in i en sybehörsaffär för att köpa ett resårband. Avez-vous des bandes élastiques? Damen undrade vad han skulle ha det till. Det fanns nämligen en mängd olika elasticiteter, tjocklekar, färger, you name it. Vid hans tvekan frågade hon pour vêtements? Nej. Då pekade hon på en hög hylla med ett antal rullar med fina runda resårband i olika tjocklek. Vi kände först på det tjockaste vita, men det var för mjukt. Trop douce? Ja. Då plockade hon ner ett mörkblått band som blev perfekt. Rolf köpte 2 meter och försökte förklara medan hon slog in i kassan: c’est pour mon photo appareil, och lyfte upp den stora systemkameran. Då såg hon ytterst tveksam ut och tänkte säkert att den där lär åka i backen så snart han hänger den i bandet. Men så förtydligade Rolf med pekfingret i luften: J’ai une idée! Då log hon. Han gjorde helt säkert hennes dag.

Vi försökte på sex cacher men hittade bara en. Det är knepigt med cacher i Frankrike, de ligger på publika platser med begränsade öppettider eller på ställen med mycket folk i närheten, vilket gör att de måste gömmas extremt finurligt eller så blir de mugglade.

Vid denna lavoir ska det finnas en cache, men vi misslyckades med att hitta den.
Det uppenbara hålet i förgrunden var tomt.

Precis som väderprognosen sade kom solen fram klockan tre. Det ser inte lika lovande ut framöver.

Vi åkte in vid dammarna norr om Villeneuve och tränade Lakrits med både vatten- och landapporter medan Rolf gick en promenad med Kasper. Bra ställe! Några fördröjda kast med bollkastaren efter dirigering rakt ut i vattnet på ingenting, en dirigeringsfyrkant, några dubbelmarkeringar på land, i vatten och en kombi land-vatten. Och så lite lattjobuskast så han fick springa av sig lite och torka upp.

Handlade mat på hemvägen och tillagade en riktigt god endivegratäng med lök, grädde, parmesanost, lardon och rostade pinjenötter. Mums! Den är en keeper.

Rolf vid mitt lilla arbetsbord i sovrum 2.

Makaber dans, grindklättring och mystiskt slott

22 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012 -09-19

Jag fortsatte med 50-50-mat på morgonen för Kasper.

Gjorde klart ett par småjobb och slöade sen ute med målning och läsning av fransk bok. Rätt skönt att inte åka iväg nånstans. Till kvällen har vi bokat bord i St Julien, så iväg ska vi visserligen.

Middagsbokningen på Les bons enfants visade sig vara ett lyckokast. Det var nämligen så att de hade ett erbjudande på en speciell 30-eurosmeny där man betalade för en person och så fick nästa person äta gratis. Dricka tillkom. Självklart valde vi denna meny, och eftersom det var Rolfs tur att köra drack han Badoit medan jag inledde med ett glas Chablis till sniglarna och fortsatte med en liten karaff Irancy till det 24-timmarstillagade kalvköttet. Huvudrätten smakade för övrigt gudomligt. Ost följde, en otroligt mogen vitmöglig sak som höll på att rinna iväg, god som attan, och till den några sultanrussin och ett par skalade hasselnötter. Avslutningsvis nån dessert som varken Rolf eller jag minns i efterhand. Prisvärt blev det i alla fall, även om det är lite trist att gå på restaurant när den ena dricker vatten och den andra njuter av goda viner. Just dessa viner hör dock inte till Rolfs favoriter, varför det var kul att passa på att dricka dem.

Edit: vi insåg just att desserten hette Paris-Brest och såg ut ungefär som en bagel med smet i mitten. Den var dock inte kompakt och seg som en bagel, utan lätt och fluffig i strukturen, och smeten bestod av nåt nötaktigt. Den var inte alls dum, även om den alltså redan hunnit falna i minnet.

2012-09-20

Slö förmiddag då jag målade lite i trädgården. Efter lunch cyklade vi upp till Palteau med en avslutande uppförsbacke på en och en halv kilometer. Slottet däruppe var nåt slags ridcenter. Sen var det omväxlande platt och nerför tillbaka till Villeneuve, totalt cirka 2 mil. Vi landade på storgatans fik och satt och pratade en stund med en gammal enbent man som varit lastbilschaufför i sin dag och gjort många resor till Sverige. Han kunde räkna upp ett flertal svenska städer. Jag frågade honom om bästa rutten tillbaka till Sverige och hans tips var då Metz och Saarbrück. Nja, tror inte det, den vägen tog vi på nervägen redan. Lite omväxling vill vi allt ha.

På kvällen hade vi bespetsat oss på middag på just samma fik, vars middagsservering eligt skyltarna startade klockan sju. Men när vi kom dit hade de ingen middag förutom pizza. Nej tack. Istället gick vi till L’Annexe, där vi åt entrecôte häromveckan. Denna gång tänkte vi istället ta ställets specialitet som en flicka med farmor vid grannbordet njutit av den gången, ostfondue à la Schweiz.

Mycket riktigt visade sig denna rätt vara bra mycket bättre än den halvsega entrecôten. Till fördelarna hörde också att vi hade gångavstånd hem till gîten. Det kom in ytterligare ett engelskspråkigt par. Vår teori är att de kommit med båt på Yonne. Man ser såna kanalbåtar ibland och detta är enda gångerna vi hör engelska talas på gatorna. Annars är vi rätt ensamma om att vara turister här.

2012-09-21

Idag hade jag avtalat med min gamla konversationstant AnnickFradin om att träffas i Toucy, cirka 4 mil söderut. Vi skulle besöka en kalligrafiutställning med en arabisk konstnär bosatt i Paris, tydligen välkänd här: Hassan Massoudy. Vi skulle träffas klockan 15, men redan vid 11 åkte vi hemifrån. Dessförinnan hade jag haft nöjet att besöka fredagsmarknaden. Det passade utmärkt att köpa en poûlet rôti så vi hade färdiglagad mat när vi kom hem. Den grillade kycklingen var bra mycket större än en från ICA, och under de roterande spetten låg potatis och gottade till sig med den härligaste sky. Jag köpte en ask sådana också och blev strängt tillsagd av den trevlige grillästaren att inte värma dem i mikron, utan i ugnen. Det är inga mikropotatisar! Sen gick jag in i hallen och slog till på den enda kvarvarande saumonetten, det vill säga samma lilla röda haj som sist. Nu väntar ett nytt recept, som jag köpte lite grönsaker till. Jag börjar bli igenkänd nu, både av fiskhandlaren och grönsaksförsäljaren.

Alltså, med både hundar och Rolfs cykel for vi iväg för en mellanlandning i La Ferté Loupière, en liten stad som är känd för sin kyrka med en lång väggmålning: la Danse Macabre. Vi hade tur och hittade kyrkan med vidöppen dörr. Ett vackert fönster bakom koret lockade in oss, och strax såg vi ett gammalt trätak och väggen med de 42 individuellt avbildade personerna som dansade med döden. Det lär finnas 8 sådana makabra danser i Frankrike, varav alltså en i denna lilla stad.

Snigelpizza med vit sparris (förgrund) och roquefortpizza med lax (bakgrund).

På kyrktorget fanns också en restaurang, så vi slog oss ner. Det mest tilltalande på menyn var faktiskt pizza, så jag beställde in en pizza bourguignonne – med sniglar och vit sparris. Det fick uppväga själva pizzavalet, för snigelpizza var definitivt något nytt på min horisont. Den var väl helt okej, även om jag inte uppskattar de franska degiga bottnarna. Mindre botten är godare. Rolfs roquefortpizza visade sig vara täckt av en tunt lager lax. En lite märklig blandning, och han lade snart laxen åt sidan till förmån för osten.

Vi åkte vidare till Toucy, där jag släppte av Rolf som cyklade hem knappa 5 mil i en del regn. Själv for jag vidare till centrum av Toucy och hittade en skuggig parkering för bilen med hundarna. Stora torget, hade hon sagt. Jag gick från den stora parkeringen in till shoppinggatorna. Där låg Place de la Republique, det måste vara detta torg hon menade. Jag var lite tidig och strosade runt lite och kände igen en och annan butik från förr. Sen satte jag mig på ett fik med utsikt ut mot torget/rondellen med Larousse-statyn i mitten (Pierre Larousses födelsestad) i väntan på att Annick skulle dyka upp. Tiden gick, och kvart över tre hade Annick, som brukar vara punktlig, ännu inte dykt upp. Hmm, var jag verkligen på rätt torg?

Place de la Republique.

Fint korsvirkeshus i Toucy.

Jag betalade för kaffet och började gå mot parkeringstorget. Inte var det väl där hon menade? Fanns det ytterligare något torg? Då mötte jag henne. Hon hade tänkt som jag fast tvärtom. Dvs väntat vid biltorget och sen gått mot Place de la Republique. Tur att stan är liten. Kul att ses igen.

Det visade sig att den utställning hon tänkt ta oss på låg en mil bort, så vi gick tillbaka till biltorget. Vi hade parkerat bara några bilar ifrån varandra! Jag lämnade över ett par burkar sill och några paket knäckebröd som en liten souvenir från Sverige, hoppas de uppskattas efter den långa resan.

Eftersom jag hade hundarna med tog vi min bil bort till slottet Fontenoy med sin utställning med Hassan Massoudys kalligrafi. Den var mer som konstverk än som ren kalligrafi, och det var intressant att titta på en film om hans konstnärskap. Han skapade sina egna pennor av vass och sin egen färg av olika saker från naturen. Han valde olika fraser som han sedan översatte till arabiska och dels målade några till synes enkla former av och dels kalligraferade den arabiska översättningen på en rad under i mindre stil. Den franska översättningen stod sen oftast med blyerts allra underst.

Gafy.

Slottet hade även ett par andra utställningar att kika på, innan vi tog ut hundarna på lite kissning. Annick har ju själv en épagneul breton som heter Gafy, men som jag inte träffat. Hon hade tidigare en labrador som hette Ogust, som dog för ett år sen, och då skaffade hon istället Gafy. Sen åkte vi tillbaka till Toucy och jag lämnade av Annick vid hennes bil. Vi ska höras igen så får vi se om vi hinner ses nån mer gång innan vi far hem igen.

Rolf kom hem just som jag körde från Toucy, och när jag ringde för att kolla hans status hade han just kommit innanför dörren. Inte utan äventyr! Vi har bara en uppsättning husnycklar, och eftersom vi inte visste vem av oss som skulle komma hem först bestämde vi att lägga dem inne på gården på en hyllavsats under min cykelhjälm.

Aj, aj, så vassa spetsarna är, demonstrerar Rolf.

När han så rullade fram till vår grind var den låst! Värdparet hade tydligen åkt iväg och för första gången på tre veckor låst grinden på dagtid! Grindnycklarna låg tillsammans med husnyckeln helt oåtkomliga några meter bort på insidan. Resolut hade Rolf klättrat över den mycket spetsiga grinden utan att lyckas bli spetsad, eller ens peta hål på sina cykelbyxor av lycra. En mycket bra bedrift!

När jag kommit hem åt vi den kyckling och potatis jag köpt imorse på marknaden. Riktigt gott!

2012-09-22

På förmiddagen promenerade vi allihop ner till stan genom allén. Bästa bageriet hade en kö på cirka 8 personer (så man knappt kom in genom dörren) så Rolf väntade med hundarna en bit bort. När jag kom ifatt honom träffade jag åter på den gamla enbenta lastbilschauffören och hälsade. Sen gick vi upp till kyrkan för att äntligen ta den cache som ligger där, och som vi hittat en kväll tidigare, men då inte haft någon penna med oss för att logga. Nu satt det fyra killar i olika åldrar där, precis på de bänkar där cachen var. Kanske de också var geocachare? Nyfiket närmare vi oss. Rolf pekade lite menande ner mot cachehörnan och den äldsta killen nickade och började snacka en massa. Rolf pekade på mig, som fick ta över och försöka tolka den där smattrande salvan. Det gick väl halvbra, allt förstod jag inte, men de var i alla fall iväg och cachade för första gången med hans mobil och hade just hittat denna. Vi erbjöd pennan för loggning, men han avböjde med nån förklaring jag inte hängde med på. I alla fall undrade han hur man gjorde med loggning på webben sen, och det kunde jag iallafall förklara. Kul att kunna vara till hjälp. Vi var båda överens om att detta är en suverän sysselsättning med yngre barn.

Efter lunch tog vi bilen och åkte sydost denna gång. Jag hade plockat fram några cache-koordinater och Rolf hade letat reda på några potentiellt intressanta orter. Så vi körde en kombo: satte gps:en att köra till en av orterna via en av mina koordinater. Eller tvärtom. Lite korsande och tvärsande blev det, men å andra sidan fick vi se trakter och vägar vi knappast annars skulle ha sett.

Orten Looze var mest just det, en loser. Cachen Vue sur Joigny stämde å andra sidan också, en utsökt utsikt från vinsluttning ner över staden, floden och en vacker bro. Nu upptäckte vi att vi åkt iväg med inpackade hundar, men utan koppel. Hittade ett reservkoppel, så det fick hamna runt Kaspers hals medan Lakrits fick skutta omkring lös. Det funkade ju bra sådär vid vingårdskanten, hoppas vi hittar fler ställen där han utan fara kan gå lös.

Vi for vidare till en annan cache vid en liten lantortskyrka. Ledtråden var att leta under murgrönan, men det hjälpte inte, hittade den inte ändå. Vi bestämde oss då för att leta efter en menhir-sten som skulle ligga längs en återvändsväg intill. Vi stötte på ett par vandrare och frågade dem. Jodå, den fanns, men var mest ett stenröse. Så undrade de om vi var svenskar, de såg nummerskylten på bilen. Det visade sig att de varit i Norge på semester och då åkt genom Sverige. De hade vänligheten att berömma min franska. Det säger väl mest om hur lite franskkunniga de stötte på under sin semesterresa …

Efter att ha pratat färdigt med dem vände vi och styrde istället österut till ett kloster i Pontigny. Nu hade vi tur. Klosterparkeringen var vid ett större loisirområde med fotbollsplaner, folk som spelade petanque (boule) och ungar som cyklade, åkte skateboard eller moppe. Där fanns alltså stora fält för Lakrits, och jag plockade på mig ett par smådummies och en tennisboll. Rolf gick en runda med Kasper och kikade på petanquespelarna bland annat medan jag rastade Lakrits genom att skicka på diverse dirigeringar på fältet. Jag märkte efterhand ett visst intresse omkring mig. Det stod nyfikna och tittade på olika håll runt om fältet: borta vid ett hus, några moppekillar vid en grind och en kvinna med tre små gläfshundar i koppel bortåt petanquebanan. Dessutom fanns det fyra intresserade hundar bakom ett stängsel på andra sidan fältet. Lakrits skötte dessa störningar med den äran och tyckte det var ett riktigt kul fält att träna på.

Sålunda rastade gick sedan Rolf och jag och kikade på klostret med kyrka. Kyrkan var ljus och kal, riktigt fin, påminner om nåt liknande vi sett i Portugal. Klostret verkade numera oanvänt. En kaffe ljusade upp tillvaron inför hemfärden. Egentligen tänkte vi åka raka spåret hem, men när vi närmade oss den backe upp till det slott som gäckat oss länge nu (man ser det tydligt på avstånd från stora vägen, men ser sen inte skymten av det, ej heller några skyltar när man närmar sig) sade jag att kan jag inte få testa den här lilla vägen? Okej. Liten och smal var den där den ringlade genom Villecier, bort till en liten lekplats. Där fortsatte den uppför en 20-gradig lutning och jag tog sats med bilen nerväxlad. Sen fortsatte den lilla vägen ännu smalare och skraltigare upp genom en riktigt tät lövsal, ljuset påminde om en bokskog. Efter en lång slingrande stund kom så en diskret liten skylt till en grusväg åt vänster: Château du Fey. Och strax efter den sedvanliga Privée-skylten. Här syntes inget annat än skog, men vi insåg att vi ar rätt. Vi fortsatte längs den skraltiga vägen och rätt var det var kunde vi skymta slottstaken där skogen glesade ut en aning. Och så såg vi en trädallé. Borde det inte finnas en huvudväg in till slottet där? Den väg vi hittat kändes mest som en bakväg. Vi fortsatte, och vägen slingrade sig nu tillbaka, lite åt alléhållet, men utan att nå ända fram. Istället vände den nedåt och rätt var det var befann vi oss i Villevallier. Ingen skylt visade in på den väg vi nu kom ut ifrån, allt helt anonymt. Mycket märkligt!

Väl hemma forskade vi i saken på webben samtidigt som vi satte resterna av kycklingen och potatisen på värmning. Joho, det fanns ett slott som hette du Fey. Nästan alla träffar var dessutom amerikanska. Tydligen är slottet till salu sedan 2009 (!) och man har där haft uthyrning av rum där till penningstinna amerikaner.

Vad sägs om standardpriset med 5 rum för 10 personer för 50.000 kronor i veckan? Eller den lyxigare varianten för 90.000? Då ingick inte ens middag, förutom ankomstkvällen. Vågar man ana att den amerikanska lågkonjunkturen satt P för det här slottets vidare öden, inklusive dess försäljning?

Hajfisk och jävulsstenar

14 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-09-14

Tolv timmars sömn gjorde susen. Vaknade pigg och ofrusen. På fredagar måste man gå på marknaden här. Att handla på franskt vis tar större delen av förmiddagen, då avstod jag ändå från slaktaren, för jag orkade inte mera… Man undrar ju lite hur moderna familjer beter sig, när man inte har en hemmafru i hushållet. Men trevligt är det, och fin kvalitet på varorna får man. Och då deltar jag ju ändå inte i skvallret, som oundvikligen måste vara en stor del av själva marknadsbesöket.

Alltså: först bagaren, sen in på apoteket för att köpa Frontline till Kasper, sen tabacen för en dagstidning så vi får lite koll på helgens begivenheter, sen marknaden. Jag vet ju redan var jag ska köpa sallad, oliver, fisk så tre köer var givna. Sen hittade jag ett nytt ställe för tomater, gurka och nektariner. Fiskhandlaren är trevlig, det gör att jag hellre väljer kön till honom snarare än kön till någon slaktare. Den här gången blev det en helt okänd, ålliknade fisk, som jag bad honom skära till så det blev lagom för två personer. Vi fotade namnet på fisken och gick hem och googlade: saumonette, en liten hajart! Ser man på. Har hittat detta recept som ska tillagas imorgon, troligen.

Jag jobbade någon timme och efter lunch och lite tvätthängning tog vi cyklar och hundar och åkte bort till jävulsstenarna. La Roche au Diable, som enligt wikipedia är en cromlech (bretonsk stenring) som alltså är unik för regionen. Nog för att stenarna var lite cirkelformade, men inte alls så där uppresta och raka som mer kända stenringar. Men ett prima ställe för oss:

– Site mégalithique de la Roche au diable – Disposition de blocs de granit monumentaux en cercle du type Cromlech : certaines de ces roches creusées en foyer ou en« baignoire » ont été l’objet de rites et de superstitions jusqu’au siècle dernier. Ce site, actuellement non aménagé, et donc non protégé, est utilisé tour à tour comme lieu de pique-nique, comme site de rencontre sportive ou comme lieu de regroupement de rallye auto ou moto…

Nu skulle den alltså även användas till hundträning. Jag började med att ta med Kasper på en promenad där jag lade ut ett nio-apporterssök till Lakrits, från den täta skogskanten in bland stenarna och i vissa fall uppe på dem. Jag utnyttjade även en snedväxande trädstam till en dummy. Söket gick riktigt bra och jag fick in alla nio snabbt. Lite väl mycket spring utan påkopplad näsa i början, kanske, men trots det effektivt.

Sedan lade jag ut ett linjetag som slutade inne i skogsbrynet. Man kan inte rimligen kasta in dummisarna långt in skogen här, för den är verkligen som en taggig vägg. Jag hittade en liten håla som var aningen mindre tät och kastade ett par meter in, bara. Sen lade jag två på tillbakavägen i samma linje utan att han såg det.

Det blev problem. Han hade alltså sett det lilla kastet in i skogen (det gick inte att göra det osynligt utan att helt ta bort hunden), men inte de två hitre dummisarna. Det fick till konsekvens att han rusade över den första i frisk fart. Jag blåste stopp och han stannade fint. Påföljande närsök blev lite för stort och jag blåste stopp igen och började dirigera. Det var nu det blev tydligt att Höger hunnit bli lika obegripligt som all franska han hört omkring sig den senaste månaden.

Jag kallade tillbaka och gjorde om. Det gick ungefär lika obra. Nu gick jag fram för att motivera upp lite och insåg att jag blåst vid en extra grön gräsfläck två meter framför rätt extra grön gräsfläck. Häpp! Det var ju att göra det hela lite väl svårt.

Vid nästa försök gick det såklart bra. Nu sprang han istället över nummer två. Efter lite blåsande råkade han dock på den. Sista var då den han sett fara in i snårskogen, och den plockade han efter att ha stannat och nosat vid de tidigare dummyställena och efter viss tvekan att ta sig över den mycket markanta skogsgränsen. Jag var inte så nöjd med denna övning, där jag ju delvis klantat till det själv, men beslöt att låta det vara tills vidare.

Istället gick vi upp på stenkullen där jag kunde utnyttja alla stenarna som stod ungefär i ring till att köra lite vänster-/högerträning. Jag satte honom i mitten och gick sen runt och lade ut fyra dummisar på/vid sidan av/bakom några av stenarna och ställde mig sedan mitt emot honom och körde fyra repetitioner av Höger. Hela tiden Höger, med honom i mitten och jag själv flyttandes mig till en ny position för varje repetition. Det gick jättebra, och sedan lade jag ut dem på nytt vid nya stenar och körde en fyra-repetition av Vänster. Det gick lika bra det.

Sen lade jag ut två apporter synligt uppe på två halvhöga stenar som stod ganska nära varandra. Vi gick lite längre ner i backen och så skickade jag tillbaka. Han siktade in sig på höger sten, såg jag, så jag blåste stopp nedanför stenarna och dirigerade Vänster. En sekunds förvirring, sen tog han till vänster, rundade stenen och hoppade upp och tog rätt dummy. Han fick hämta den högra också och så gjorde vi samma övning en gång till.

Sen plockade vi ner cyklarna från biltaket och cyklade med hundarna 1 km uppförsbacke längs en fin liten väg, vände uppe på toppen och bromsade oss 1 km ner igen.

Sen fikade vi med medhavt kaffe och croissanter medan hundarna fick söka ostbitar i gräset.

Rolf bestämde sig för att cykla hem via en liten omväg, så han hojade iväg efter att ha hjälpt mig upp med min cykel på taket. Själv ville jag repetera det dåliga linjetaget innan vi åkte hem igen.

Jag gick ut med en dummy till en skogsplats lite till höger om den gamla, det var lite risigare här. Jag kollade bakåt att Lakrits tittade på och gjorde ett högt, kort kast in i skogen. Denna gång struntade jag i de hitre dummisarna, ville bara få till ett bra skick. Och han sprang rakt och fint ända till skogskanten. Här blev det lite tvekan igen, han sprang utmed sidan till gamla stället, men sen tillbaka och in rätt. Med det lät jag mig nöja.

Några korta, oklippta, filmsnuttar från mobilen på en liten stenmarkering.
Första gången missade jag kastet, men den oväntade studsen gjorde det visst lite svårt.

Lite eftermiddagsjobb fick avsluta dagen, sen njöt vi resterna av den goda köttgrytan från igår, plockade in tvätten innan det eventuellt börjar regna, gick en kvällspromenad med hundarna och kikade lite på teve.

Lakrits och Kaspers dagbok — de senaste veckorna

4 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Lakrits och Kaspers dagbok

— Måste ju ta över pennan, matte skriver så mycket konstiga saker, sade Kasper.
Om vi nu ska sammanfatta de senaste veckorna: de ska hela tiden ut och cykla. Okej, det är rätt kul att cykla. Men vad sjutton ska jag ha det där hemska magbältet på för?

— Vadå? sade Lakrits. Cykla är ju kul, ju. Tänk när man håller full fart i femton—tjugo kilometer i timmen, och så tvärnitar man för att lägga en rackare. Magen går ju igång av den där speeden. Husse håller på att stupa över styret! Himla skojigt!

— Jaja, det är rätt kul när man väl kommer igång. Men vadå, du ska ju stanna och pinka hela tiden. Låt oss hålla bra fart, så kommer vi snart ifatt de där kaninerna.

— Kaniner och kaniner. Matte och jag var och tränade med dummies en dag, det är inte fy skam det heller. Fast det var ena uschligt stickiga buskar hon skulle ha in mej i.

— Ja, såna stickiga buskar vill inte jag in i. Inte bra för magskinnet. Jag föredrar allt att ligga och sola på det där sköna stengolvet på förra stället.

— Usch, det var ju jättevarmt! Matte sade nåt om 41 grader ju.

— Ja, hemskt mysigt och bra för en gårdshund. Man måste tänka på brännan, vettu.

— Nej, den där terrassen var allt lite varm ibland. Men på kvällen var det kul.

— Ja, husse var bra på att gömma ostbitar.

— Men inte bättre än att vi kunde hitta dem.

— Nej, det var tider, det. Båda nickar och slickar sig belåtet om munnen och går och lägger sig för att drömma om ostterrassen i Sancerre.

Biltvätt, cykellopp och egen cykling

20 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-20

Vaknade till av att det regnade, men somnade om igen. Härligt med lite regn här.

Efter frukost åkte vi utan hundarna in till Cosne sur Loire, skulle handla lite grejer. Vi åkte dit längs några småvägarför att se lite mer av trakten. I dalen bakom oss låg det till exempel en liten pittoby som borde fotas någon dag. Nästan framme i Cosne hittade vi en biltvätt, och sådana är jättekul i Frankrike. När man dessutom har en jättedammig bil var det givet att åka in till detta lavage-ställe. För 2 euro får man högtrycksvatten i fyra minuter och kan sen med knappar själv välja vilka moment man vill köra. Skapligt ren blev bilen och vi hade kul som på tivoli.

Inne i Cosne hittade vi en tabac med lite kartor och sånt. Vi köpte upp oss på en modernare utgåva av Michelins utmärkta kartbok över Frankrike i skalan 1:200 000. Den gamla vi har är från 1992, så den har gjort sitt. Gps:er i all ära, men hederliga kartor är fortfarande oumbärliga när man vill ha lite översikt över vart man ska och hur ställen ligger i förhållande till varandra. Däremot hade de slut på den gröna Bourgogneboken, så jag nöjde mig med den lokala blaskan –som jag kanske borde läsa också, när jag nu köpt den. Nästa anhalt blev Café du Centre där vi fick varsin utmärkt espresso och de två sista croissanterna för det facila priset av 5,50 euro. Jag tänkte mig gå på deras mugg också, men avstod när jag såg att det var en hål-i-golvet-toa.

Istället åkte vi vidare till stora Auchan och handlade resten av listan, inklusive Bourgogneboken. Köpte en fransk thriller också, får se om jag grejar den. Deras toa saknade fjöl, men det var ändå klart att föredra enbart porslin framför bara hål i golvet.

Vi åkte hem och lagade lunch och sen tog vi med hundarna på en tur ner till St Satur. Vi var nyfikna på viadukten, som vi bara åkt under, men aldrig varit uppe på. Det visade sig vara en bilväg på viadukten, antagligen har det gått tåg där en gång i tiden, men nu alltså asfalterat.

Det var varmt för hundarna som fick vatten på och i sig innan vi åkte vidare. Jag var ute efter en skog som jag trodde skulle finnas. Det gjorde det också, efter en villagata med vändplan, och tur som tokiga hittade vi vid denna vändplan till och med en grusväg som inte var avspärrad in i den skuggiga skogen. Jag plockade med två små dummies och körde några enkla basövningar med Lakrits. Det märktes att han inte tänkt på retrieverträning på ett tag, men efter de första två närsöken lossnade det lite. Han fick några markeringar in i helt ovan terräng (franska skogar är ofta rätt snåriga och ogästvänliga utanför stigarna) och sen avslutade jag med ett par linjetag längs grusvägen men i uppförsbacke för honom. Inga svåra grejer, alltså, men jobbiga för honom i värmen.

Sen skulle vi bara åka en liten omväg för att se om vi kunde komma in i skogen från nåt annat håll, så vi tuffade uppför backen längs en liten väg. Det stod folk lite överallt, så det var uppenbarligen nåt event på gång. Jag stannade och vevade ner rutan och frågade vad som stod på. Det var ett cykellopp för damer som skulle passera om cirka en kvart. Vi for vidare ner för backen och skulle just vända, när a) de första polisbilarna kom och antydde att cyklisterna var i antågande och b) vi såg att just där mynnade grusvägen ut ur skogen. Aha! Här fanns heller inga hus där man kunde undra vad vi höll på med. Mycket bra. Vi parkerade på grusvägen och inväntade cyklisterna. Det var kanske max 50 damcyklister som passerade, men preluden var likväl imponerande med poliser, ambulanser och kommisariebilen samt ett gäng teambilar. En teambil stannade och delade ut kolor och en penna till gendarmen som stod hos oss, och hon gav gåvorna vidare. Så nu stoltserar jag med en penna från detta evenemang. Tävlingen hette nåt i stil med Couronne d’Or feminin. Efter cyklisterna följde så en bunt servicebilar med extracyklar på taket i sann touranda.
Edit: Le Trophé d’Or cycliste féminin hette loppet, som består av ett antal etapper. Detta var etapp 4 som låg på 101 km. Inför dagens etapp ledde en italienska loppet. Allt detta enligt Le Journal du Centre.

När det hela var över gav vi upp tanken på att vända tillbaka utan åkte istället hem. Hundarna hade fått utstå 36-gradig värme ett bra tag nu. Lakrits flämtade mycket riktigt en bra stund inne i vårt svala hus, men Kasper gick direkt bort till altandörren och såg frågande på mig: får jag gå ut på den soliga altanen och lägga mig och sola på stenplattorna nu, matte?

Efter att ha mekat med vårt trassliga nätverk en stund (det tillåter bara en apparat i taget att vara uppkopplad) och vilat en stund lagade jag så en god middag på lapin. Två kaninskankar ytstekte jag först i olivolja och lade sen i lök-, morots- och potatisbitar och spädde på med en skvätt vitt vin och vatten. Förutom salt och peppar kryddade jag med klippt gräslök från trädgården. Där växer även salvia, men det är ingen krydda jag har nån särskild anknytning till. Nån som har ett bra recept där färsk salvia ingår får gärna tipsa. Lite mikrokokt blomkål fick komplettera.

Efter middagen ville jag cykla en sväng, och Rolf, som redan cyklat 6 km medan jag vilade och lagade mat, hängde på. Jag hade först tänkt mig den moderata turen på 4 km som vi tog med hundarna häromdagen, men när vi kom upp till jesuskorset tänkte jag om. Ska vi ta branta backen ner till St Satur, frågade jag. Och sen vanliga hemvägen tillbaka? Du är tokig, sade Rolf, den är skitjobbig. Fick stanna där två gånger på hemvägen igår.

Men jag ville ju träna, och sade att om du lovar att ta hundarna på en kvällspromenad om jag är helt slut när vi kommer tillbaka så gör vi ett försök. Okej, sade Rolf, som ju ville stötta mig i denna motionsiver.

Nerförsbacken var verkligen brant, jag bromsade hårt med båda bromsarna och har nog aldrig åkt nerför en så brant backe förr i hela mitt liv. Läskigt, sade Rolf när vi kom ner. Inte heller han hade varit med om något liknande. Upp för denna backe är absolut inte att tänka på, knappt ens för bilar.

Nu hittade vi en ny lavage, bra att veta om bilen skulle damma igen på nytt. Här var det så vänster nära bageriet och dags att ta sig an backen hemåt.

Det gick skapligt bra, hittade ett fint tempo tills en bil körde om och ropade nåt som fick mig ur balans. Strax var det så dags för den brantaste delen, och jag stannade för att vila innan den tog vid. Pust och stånk, en kilometer avklarad. Fast besluten att ta mig an den branta biten satte vi av igen, men jag blev tvungen att ge upp cirka 100 meter före toppen. Det gick bara inte längre att intala sig att bara ett tramptag till. Ny vila och sen promenad upp sista biten. Det var för brant för att försöka börja cykla igen där. Rolf var hygglig och gjorde mig sällskap. Sista biten hem var beskedligare. Totalt sett blev rundan på nästan 7 km. Betydligt tuffare än de 10 km igår, men också lite svalare. Nästan skönt, rentav, med en och annan vindbris. Som väntat blev det Rolf som fick ta hundarna medan jag ställde in cyklarna i garaget.

Bad i Loire

19 augusti 2012 / hundadmin / 3 kommentarer

2012-08-19

Rolf vaknade lite före mig och var försvunnen när jag steg upp vid 7. Hundarna fick mat och sen gick vi på promenad för att undersöka byn, som var helt tyst och lugn en söndagsmorgon. Några höns lockade Lakrits uppmärksamhet. När vi kom tillbaka kom även Rolf gående. Han hade varit uppe i vinsluttningen och fotat. Vi åt frukost och sen tog vi en cykeltur i omgivningarna. Puh, jobbiga backar i kombination med taskig kondis. Kasper och Lakrits sprang på fint och vi nöjde oss med 4 km så här första dagen. Häromdagen i Metz blev det 12 km för oss, varav 2 km för hundarna, men det var ju en helt annan terräng.

Favoritmotiv: Sancerre.

Uppifrån en vinbacke ner mot vår by.

Husse och Lakrits bland vinodlingarna.

Jag hängde upp den tvätt jag slängt i maskinen på morgonen. Bra torkväder här. Efter lunch tog vi bilen ner till Loirestranden, som samlat en hel del lediga fransmän. Nånstans stod det en skylt att det var badförbud, men den var väl som de flesta franska förbud: till för att ignoreras.

Vi gick över en liten decimeterdjup ström ut på en sandbank. Nästa strömfåra var lite djupare, lagom för Lakrits att plaska omkring. Strömt vatten är han ju inte direkt van vid, så jag såg till att hela tiden kasta tennisbollen mot strömmen så den flöt mot honom när han skulle hämta den.

Jag satte mig på den småsteniga bottnen och bara njöt av svalkan. Kasper gick förnöjd och letade ätbara grejer på sandbanken, men fick finna sig i att bli vattensköljd emellanåt. Lakrits upptäckte stenarna under det glasklara vattnet men kunde inte avståndsbedöma under ytan, utan krafsade lite gulligt med framtassen för att fånga det där intressanta. Roligt var det också när husse kastade en sten som bara mystiskt försvann och inte kom upp till ytan igen.

Nästa urskojiga lek var att gräva ner tennisbollen i sanden och att sen leta reda på den igen. I samband med denna lek tuggades bollen sönder och försvann sen i Loires strömmar.

Efter nån timme tyckte vi att det räckte med solande denna 40-gradiga dag, så vi åkte hem och slappade.

Det syns vem som är badkruka. St Satur i bakgrunden.

Lakrits försöker fånga stenarna på botten. No luck.

Lammköttet från igår räckte även idag med råge och förstärktes med en senapssås som jag franskade till med en skvätt vitt vin och lite herbes de provence. Inte illa alls. Sen tog vi hundarna på en kort promenad, nu bara 35 grader. Rolf övertygade mig om att det var mindre varmt att cykla än att gå, så efter att ha lämnat in hundarna i huset tog vi cyklarna på taket och åkte ner till floden igen. Fortfarande mängder av människor som badade. Vi hade tidigare på dagen sett skylt om cykling längs kanalen och Rolf hade dessutom hittat en broschyr i huset som berättade att man kan cykla längs hela Loirekanalen – 85 mil! Vi parkerade vid några träd med små vita blommor som luktade underbart. Har ingen aning om vad det kan vara.

Vi cyklade 5 lätta kilometer längs en plan cykelväg som dock inte gick precis utmed kanalen. Det var synd, för vattnet brukar göra cyklingen lite svalare. Sen vände vi och körde samma väg tillbaka. Rolf hjälpte till att lasta på min cykel och cyklade sen hem uppför backarna medan jag tog bilen. Nu hade tempen sjunkit från 35 till 31 grader. Svalt är synd att kalla det, men en tydlig skillnad märktes.

Cyklarna på taket ner till Loire.

Tröttnar aldrig på denna vy. Sancerre i kvällsljus.

Sancerreklippan i motljus på kvällen.

Stora solrosor som nog snart ska skördas, börjar se torra ut.

Framme i Verdigny/Sancerre

18 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-18

För att vara ett billigt förortshotell var frukostbuffén riktigt skaplig. Inte som gårdagens tyska hotell, men mer än bara bröd och croissanter med marmelad. När vi plockat ihop allt pick och pack, lastat cyklarna på taket och gått en morgonpromenad med hundarna satte vi gps:en på Sancerre. Vi satte av på motorvägen mot Nancy. Men så skulle vi köra av motorvägen på en liten D-väg. Jag tänkte att det var väl nåt byte till en annan motorväg, så jag följde anvisningarna. Men när vi kört genom ett par små byar och inte såg någon skylt som indikerade större väg framöver bestämde vi oss för att kolla gps-inställningen. Den var inställd på kortare väg istället för kortare tid. Vi ändrade detta och passade på att också ändra adressen till den exakta gatan i Verdigny istället för det mer generella Sancerre. Nu skulle vi plötsligt vända tillbaka!

Jag letade efter ett ställe att göra det på och kom till en liten väg in till en fritidsanläggning för fiskare. Fiske är för övrigt en av fransmännens nationalsporter, tillsammans med fotboll, cykling och pétanque (boule). Bra, tänkte vi, där kan vi ta en lite längre hundpromenad innan det blir för varmt. Tur var det, skulle det senare visa sig. Anläggningen bestod av några dammgrenar som avletts från Mosel och utmed dessa stränder var det uppbyggt ett större antal småstugor med tillhörande bryggor och en liten gräsplätt. Ungefär som fritidsfiskarens svar på kolonistugan. En bit bort fanns också något monument över ett slag under andra världskriget, men där var alltför soligt för att vi skulle titta närmare på det. Istället vandrade vi tillbaka i den behagliga skuggan bland fiskestugorna.

Vi vände sen nosen tillbaka, men blev nu dirigerade, inte tillbaka till Nancy-motorvägen, utan till ytterligare andra D-vägar. Till slut hade gps:en lett oss till en motorväg som ledde ut från Metz mot Paris. Jaha, det var ju synd att vi inte hamnat på den från början, men å andra sidan hade vi då aldrig kommit förbi den lilla fiskeanläggningen. Nu vidtog en lång motorvägssträcka där vi bytte A-nummer några gånger för att så småningom få betala en péageavgift på 28 euro, som jag tyvärr misslyckades med att få kvitto på. Säga vad man vill om péager, men de medför att man får en riktigt fin motorväg att köra i max 130 på med relativt lite trafik. Väsensskilt från de tyska Autobahnerna som är avgiftsfria och därmed är överfulla av bilister som ofta kör snabbare än smart.

Vi stannade vid en Aire för att käka lunch. Klockan var ett och alla fransmän på samma motorväg hade tänkt likadant. Airerna kommer inte så himla ofta, så det var lika bra att stanna och bita ihop. Efter att ha kämpat mig igenom ett förvirrat kösystem lyckades jag inhandla två varma baguetter med skinka och mozarella och två cola och kunde hitta fram till Rolf som lagt beslag på ett bord där han satt och väntade med hundarna. Grannbordet konverserade lite om hundarna och gav oss sen en halv smörgås att ge till dem. Jag försökte tacka på allra artigaste sätt och gav hundarna små smulor av mackan. Sen kastade Rolf den innan vi åkte vidare.

Nästan framme vid Sancerre checkade vi av hur dags det stora Auchan i Cosne stängde. Klockan 19, var svaret. Bra, då skulle vi hinna till huset och packa upp och lämna in hundarna och ändå hinna åka och handla sen. Imorgon är det ju stängt. Sen kom jag på att det fanns ju ett Carrefoure i St Satur också, så vi tog den ytterst lilla omvägen för att kolla det också. Inte lika stor affär, men öppet till 19.30. Ännu bättre!

Vi susade uppför vinbackarna och lyckades leta oss fram till huset tack vare gps:en. Inte helt enkelt med smala slingrande vägar runt mängder av vigneroner i den lilla byn. Vi hade sån tur att vi träffade grannen mitt emot som berättade att vårt hus var öppet och det var bara att kliva på. Snabbt som sjutton packade vi ur bilen, gav hundarna mat och vatten och susade nerför backarna igen.

Vi upptäckte att bageriet fortfarande hade öppet och handlade en baguette där, att föredra framför storköpens bröd.

Genomsvettig satte jag igång att laga mat. 40 grader hade bilens termometer uppmätt som högst på eftermiddagen, och även om det sjunkit några grader kändes det för en nordbo som just erfarit sämsta sommaren på många år hemma i Sverige.

Först efter 21 blev det tillräckligt drägligt ute för att vi skulle kunna öppna köksdörren ut till baksidans två terrasserade uteplatser. Nu kom kompostgallret väl till pass. Om man spärrade av trappan och ett ställe i en rabatt så blev det en Kaspersäkrad yta (tror vi tills motsatsen bevisats).

Nästa terrass är inte lika enkel att avgränsa, och därefter följer en totalt uttorkad gräsmatta med fruktträd i en slänt upp till en liten väg, och därefter följer vingårdarna. Inget staket där, utan bara öppen gräsmatta.

Får se vad vi orkar göra imorgon, värmeböljan lär fortsätta enligt väderprognoserna. Madame Alice de Jesus, som kom förbi på kvällen, berättade att denna värme var exceptionell och hade varat i tre dagar nu.

Resan fortsätter

17 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-16

Steg upp klockan 6 efter några få timmars sömn. Hundarna fick sova på toagolvet och Lakrits hade svårt att komma till ro där. På morgonen insåg jag varför: troligen hade Kasper lagt beslag på både filt och handdukar vi lagt där och lämnat honom åt ett hårt, kallt och lite blött duschgolv.

Båtfrukosten var det i alla fall inget fel på och efter att vi rullat av båten körde vi till första rastplatsen, där hundarna fick mat och rastning. Kasper ratade först maten till förmån för pinkning. Inte så konstigt eftersom han konsekvent vägrat på båten även vid första morgonpinkningen vid den uppbundna björkstammen.

Jag laddade som tur var med en stor kaffe på denna rastplats, för sen körde jag nonstop på motorvägen med alla dess otaliga vägbyggen ända till Hannovertrakten. Egentligen hade jag tänkt mig ett stopp nånstans på Lüneburgerheden för lite förmiddagscykling, men det satte vädret stopp för. Regnigt och trist var det hela morgonen. Söder om Hannover tittade Rolf på kartan och föreslog en omväg via en på papperet vacker dalgång som var grönmarkerad som åkvärd. Så lite söder om Hannover svängde vi av. Det var riktigt skönt att få en annan typ av bilkörning en stund. Det började bli lunchdags, så när jag såg skylten till en Imbiss svängde jag in. Dessa enkla korvställen är ofta både prisvärda och goda, och jag fick nu en ny trevlig korverfarenhet, Schinkengriller, som var riktigt köttig och god.

Sen plockade vi ut hundarna och upptäckte en ganska bred stig i en bokskog lite upp på en kulle. Vi följde den och jag kunde släppa Lakrits. Skönt för honom att få springa lite. Kasper nosade förnöjt runt bland alla bokkottar och löv. En skylt visade att det fanns klättringsklippor i närheten och vi råkade på några av dem. Riktigt vackra formationer, hoppats de fastnat bra på bild. Har nu i efterhand förstått att det var en riktig sevärdhet vi råkat på, så här står det om Ith iWikipedia:

The Ith is a ridge in Germany’s Central Uplands which is up to 439 m high. It lies about 40 km southwest of Hanover and, at 22 kilometres, is the longest line of crags in North Germany. […] There is a large number of striking rock formations (Klippen) along the Ith ridge, some of which may be used for climbing. These include the Lüerdissener Klippen that are up to 30 m high. As a result, the Ith is the busiest climbing area in the state of Lower Saxony.

Det var ju tur att vi fann denna plats, inte bara för hundarnas skull, utan för vår egen själsfrid. Resten av denna, som det visade sig, rejält långa och tidsödande omväg var nämligen inte mycket alls att se. Visst, lite korsvirkeshus i några byar, men den ringlande floden såg man knappt skymten av, utan istället fick vi köa och trängas med lastbilar längs betydligt mindre vägar än om vi stannat kvar på Autobahn. Detta är ganska typiskt för våra semestrar: vi tror att vi ska få se en sevärdhet, men istället råkar vi på något helt annat. Det är också ganska typiskt för gröna kartmarkeringar: ena gången mycket vackert, andra gången kunde det kvitta totalt.

Istället för att anlända till hotellet i Marburg vid kanske tvåtiden anlände vi alltså runt sex.

Hotellet är fint, men parkeringen var ytterst krånglig. Efter att ha knixat in bilen på en trång gallerdurk fick vi gå i omgångar för att få med både hundar och bagage. Hundarna fick bra miljöträning med hissar och golv som var omväxlande heltäckningsmatta, marmor och parkett.

Efter att ha lämpat av allt tog vi hundarna på en cykeltur längs floden, där det fanns en fin cykelväg. Marburg är en universitetsstad, och det syntes. På gräsmattorna var det populärt att ha picknick och grilla.

Just efter en bro kom det en liten lös hund och Springersäkerhetsflärpen gick av när Lakrits skulle nosa på den. Vi undrade varför inte ägaren kom och hämtade sin hund, men fick förklaringen: det var en fyllkärring i ett helt gäng fyllon med lösa hundar som tydligen var ägaren. Rolf lyckades knyta tampen direkt i springern utan säkerhetsflärp och vi vände tillbaka samma väg.

Några km senare var vi tillbaka vid hotellet och jag tog upp hundarna för deras middag medan Rolf tog ytterligare en spaningstur med cykeln. Vid nio blev det så middag runt hörnet. Orken hade tagit slut.

2012-08-17

Ganska bra sömn, även om jag vaknat av hundarna några gånger. Rolf gav sig ut tidigt på morgonen med kameran medan jag vaknade i lugn och ro och skrev lite på resedagboken. Han kom tillbaka och berättade hur fint det var uppåt sluttningen med många korsvirkeshus. Och så slottet, förstås, som vi ska se innan vi lämnar stan.

Elisabethkyrkan i Marburg.

Vi tog bilen med all last upp till slottet efter att ha checkat ut från hotellet. Slottet var inte så himla vackert men utsikten var ju värd den slingrande smala vägen som stundom var kullersten. Tyckte vi. Undrar om de cyklister vi träffade däruppe tyckte likadant? Hade jag cyklat ända upp dit skulle jag nog varit rätt besviken. Behring hade grundat en röntgeninstitution däruppe, undrar hur studenterna gillar att ta sig upp dit för lektion?

Vi promenerade lite i slottsparken innan vi åkte. Gps:en ledde oss fint söder om Frankfurt med mängder av av- och påfarter till olika motorvägar. Riktigt kul körning innan rätt motorväg uppenbarade sig och livet blev lite monotonare. Vi åkte av och åt lunch på en Raststätte. Nu var det så varmt ute att Rolf gick och hämtade hundarna. Jodå, det var okej att ta in dem i den svala restaurangen. Skönt! De fick en och annan smakbit som belöning för att de låg lugnt och fint när folk gick förbi utan att hoppa upp och hälsa på alla.

Vi kom fram till Metz lite efter tre, packade upp och lämnade hundarna på rummet på det ocentrala hotell vi hyrt via webben dagen innan. Det var nu så varmt att en promenad med hundarna kändes utesluten. Istället tog vi cyklarna och kämpade oss mellan bilar och vägbyggen in till citykärnan. Givetvis passerade vi, precis som 2009, det Auberge de la Jeunesse där jag bott med Tina och Karin 1978, och som var upphovet till mitt förakt för Metz som stad. Även 2009 passerade vi vandrarhemmet av en slump, men då fick äntligen Metz sin upprättelse som stad och jag fick inse att vårt omdöme 1978 var grundat på lite fel premisser, som eftermiddagsstängt vandrarhem, eftermiddagsstängda restauranger, smörgås med leverpastej, tunga ryggsäckar, brist på pengar till bussbiljett och trista omgivningar att promenera i. Man måste vara i rätt del av Metz för att kunna uppskatta staden! Även denna gång lyckas vi bo på fel ställe, men med både cyklar och bil gör det nu inte lika mycket som då.

Vi cyklade runt och utforskade stadskärnan, var inne och svalkade oss i katedralen, drack en pamplemousse-juice på torget och konstaterade att apotekstermometern fått feber: den visade på 41 grader! Nåja, men varmt var det.

Väl tillbaka vid hotellet tog vi hundarna på en kort cykeltur på några lugna, skuggiga gator. Sen fick de sin middag och vi tog bilen in till stan igen för att inskaffa detsamma. Vi lyckades så småningom hitta en p-plats, givetvis rätt långt bort från kärnan. Tanken att det finns väl restauranger även lite mer perifert visade sig vara fel, och det var bara att knata ända in. Vi slog oss ner på första bästa uteservering, där jag genast beställde in en stor Affligem och en cocacola till Rolf. Ska du inte ha nåt att dricka då? fick jag som fråga. Jo, ölen. Mycket pinsamt, tyckte servitrisen, och därför fick vi sen två amaronedigestive gratis till kaffet. Eftersom han lovat köra hem drack jag merparten av dem också, även om jag inte är riktigt förtjust i kärnsmaken.

Resan har börjat

16 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-15

Vi åkte hemifrån på utsatt tid vid 9 och hade enligt gps:en 5 timmar till övers förutom restiden innan vi behövde vara framme vid färjan i Trelleborg.

Det kändes ju lite väl lyxigt, men vi spenderade dessa timmar väl: en halvtimme med medhavt fika och hundpromenad vid Klinga, lunch på Max i södra Jönköping med efterföljande hundpromenad längs en cykelbana, hundrastning med bad och spring i skog i Götafors –det absolut bästa stället att stanna och rasta hund på väg söderut i landet – och sen en kort fika i Bjärnum. När vi så kom till Trelleborg var klockan halv sju. Hundarna fick mat på parkeringen och sen en promenad längs den palmförsedda Hamngatan. Lakrits skällde ut statyn Längtan, reste ragg och allt. Tyvärr fanns det en blomplantering i vägen så jag kunde inte gå fram och gulla med statyn. Jag matade i alla fall med godis tills han lugnat ner sig. Vi får ta och hitta fler statyer i de städer vi passerar, så han vänjer sig vid sådana. Förraskällstatyn var ju Heliga Birgitta i Rimbotrakten, där han också var riktigt rädd.

När hundarna var tillbakalämnade i bilen letade vi reda på en thairestaurang där maten var godare än servicen snabb. Sålunda försvann merparten av vår tillgodotid där, och vi kunde köra ombord på Peter Pan en kvart före utsatt tid.

När vi lastade ur bilen passade Lakrits på att skälla ut en sankt bernhardshund. Vi tog hissen upp till våning 8 och vår hundanpassade hytt. Nyfiket gick de runt och undersökte allt. Rolf tog en rundtur och kollade läget och fann att hundrastplatsen var nästan utanför hytten. Vid ett provbesök vid sandlådan med björkstam kunde Lakrits efter viss tvekan godkänna denna konstiga rastningsanordning medan Kasper vägrade.

Vatten serverades på vår hyttoa och uppskattades i alla fall mycket av båda hundarna. De fick även varsitt tuggben. Tanken var att de skulle hållas sysselsatta lite medan vi gick ner till bar och taxfree, men Lakrits glufsade snabbt i sig sitt och ville sedan ha Kaspers. Antagligen åt han sitt eget så fort för att inte Kasper skulle få en chans på det. Hoppas det inte gick så fort att han får men av det, bara. Jag fick supporta Kasper ett par gånger så han fick behålla sitt ben, men när han så småningom tröttnade var det fritt fram för Lakrits på det också.

Vi har haft varmt och soligt, runt 25 grader på eftermiddagen, en riktigt härlig dag då man gärna gör extra långa rastningar. Hoppas det fortsätter så!

Nu testas en benediktiner Weissbier i baren. Inte alls dum.

Ska ta en titt i taxfreebutiken också innan de stänger för kvällen. Imorgon blir det frukost tidigt innan båten angör Travemünde vid 07.30. Sedan tänkte vi att hundarna får rastning och frukost på första bästa rastplats.

På det hela taget en bra start på vår ett år försenade Frankrikesemester!

Lite senare: Taxfreebutiken hade ett lysande utbud – Aberfeldy! Denna produkt är i princip slut hemma, så jag fyllde på med den allra bästa whiskyn.

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.