Så var det dags, då. Jag har ju känt på mig att Lakrits skulle kunna komma att attackera bänkar och bord framöver. Idag hade jag just tagit ut en lammstek ur ugnen och husse hade skurit upp några skivor till middagen. Jag såg att skärbrädan stod någon cm ut från bänken och sköt försiktigtvis in den till mitten av köksbänken innan vi satte oss till bords.
Snart hördes ett ovanligt ljud, lite mjukt och dämpat ploff, liksom. Jag hann inte mer än säga ”vad var det där?” förrän husse, som satt vänd åt rätt håll, reste sig och tog stektjuven på bar gärning. Jag hoppade upp som en blixt när jag förstod och skyndade mig att ge Lakrits en riktig avhyvling. Lite väl bra, kanske, för lillen blev så rädd att han kissade på sig. 🙂 Men förhoppningsvis tajmande vi det tillsammans tillräckligt bra för att avskräcka inför framtiden.