Måste börja med att gratta Kaspers släktingar som ställt i Växjö idag med jättefina resultat:
- brorsan Bond: 1:a pris och vann unghundsklass hanar
- syrran Binkis: 1:a och tvåa i unghundsklass tikar
- Azahara (äldre halvsyskon, om jag inte har helt fel): 1:a pris, CK och vann öppen klass tikar
SUPERGRATTIS TILL ER!
Lade ett viltspår i förmiddags.
Väder: 6 grader vid läggningen, 4 grader vid spårningen. Blött i marken men uppehåll.
Spår: mätte upp 164 steg, så det var nog ca 80–90 meter långt. Mossig granskog. Korsade två större stigar, där jag blodade extra. På slutet fick jag syn på en så perfekt sten att avsluta mot att jag bestämde mig för att testa en vinkel åt vänster för att komma dit. Blodade extra i den för att underlätta.
Spårning: gick spåret efter 2,5 timme. Den här gången slog Kasper i spåret vid flera tillfället, både åt vänster och höger. Jag hade missat att kolla av vindriktningen, men det blåste inte mycket alls där inne i skogen, så jag vet inte om det var det som det berodde på, eller kanske den längre liggtiden? Ska fråga instruktörerna imorgon. Vid ett tillfälle kom han av sig och började äta nån liten god harplutt eller så. Efter att ha avvaktat lite kallade jag på honom och utan att jag sade något mer kom han på vad det var han skulle göra. Iväg igen. På grund av slagningen gick vi emellanåt på varsin sida träd och busker, men tack vare den utmärkta nya långlinan funkade det bra att släppa taget och ta om på andra sidan. Stigkorsningarna klarade han utmärkt och och vinkeln tog han efter ringning. Inga problem att hitta skanken! Missade att titta på klockan omedelbart, men det tog ca 9–10 minuter.
Eftersom inte Enzo med matte kunde hänga med på skogspromenad som tänkt bestämde jag mig för att använda skogen som träningsarena. Normalt åker man ju till skogen för att gå långpromenad, plocka bär eller svamp osv. Åtminstone jag har inte tänkt på att man behöver ju inte gå så långt bara för att man är i skogen.
Så jag började köra Nära-övningar med den senaste timeout-tekniken. Först gnällde han och gick oroligt upp och försökte nosa omkring efter bara nån sekund. Jag bara stod tyst, säkert nån minut, innan jag tyckte att han satt tillräckligt lugnt för att ta ett steg. Ett steg, ja. Vips var han framme och skulle iväg. Stannade och väntade. Han är bra på att hoppa tillbaka när jag stannar, så mycket har han lärt sig i våras. Lille Skutt… Och så ett steg till. Vi pratar verkligen myrframsteg här…
Fem minuter senare kunde vi ta två steg, sen stopp och vänta. Fem steg. Vänta. Jag bytte riktning på stigen ett par gånger, och successivt kunde vi gå lite längre i taget innan vi fick göra timeout igen. Klickade och belönade så snart han gick rätt, i början mest med godis men lite längre fram även med Fri (=nosa tillåtet). Wow, när han får ett Fri! Rycket i axeln får mig att inse hur mycket han faktiskt försöker behärska sig när han ska gå fint, och i det läget är jag glad att jag bara har en åttakilos hund, inte en trettiokilos.
På ett ställe möttes stigarna som en trekant, vilket jag utnyttjade så vi kunde gå lite runt och fram och tillbaka, inte helt förutsägbart. Efter nästan en halvtimme tyckte jag han fått jobba nog och promenaden tillbaka till bilen var i princip trivsam. Vilken skillnad! Att växla mellan Nära och Fri fungerar snart lika bra i skogen som på gångvägarna hemma. Jag är så glad över det här senaste tipset, känns som ett verkligt genombrott.
Spåret drogs ganska rakt längs med en mossig sluttning.
Ungefär här fick jag be Kasper att stanna sen för att kunna hänga med själv och få fatt i linan på andra sidan ett stort yvigt träd. Det störde honom inte alls i den fortsatta spårningen.
Hmm… hur ska den här selen monteras egentligen?
Så här kool ser jag ut i min camouflagesele – som en riktig jakthund! Alla drevrar och taxar kan dra nåt gammalt över sig… Ska se om vi kan få till nån mer bild som visar på den fina plattan frampå bröstet.
Senaste kommentarer