Skogsstjärnas hundblogg

Nu känns det lite roligare på kursfronten. Fick just veta planerna på vår utlovade fortsättningskurs i viltspårning. Vi drar igång i mitten av mars med två halvgrupper då hundarnas spårningsstatus ska bedömas inför anmälan till anlagsspår. Vi hamnade i första gruppen den 15 mars – husses födelsedag, men några timmar på eftermiddagen kan han väl klara sig utan oss. Sen har de tursamt nog lyckats pricka in fyra helgdagar lite lagom runt vår Italienresa, så jag missar ingen gång på grund av det. Det hela hinner ta slut innan det bär av till Frankrike, dessutom. Kunde inte ha planerat det bättre själv. Sen återstår ju att se vad vi kan få för anlagsprovsdatum (ja, jag hoppas och tror att Kasper kvalar in dit (fingers crossed)).
Nu har vi ju hittills bara tränat en gång sen vi slutade förra kursen, men man kan kanske hoppas på lite mer barmark innan mitten av mars. Ett par träningsomgångar innan dess vore idealt för oss båda.

Väder: +1 grad, lite vind från höger i den övervägande spårriktningen.
Spår: Nära Angarnvägen. Drog ett ganska kort spår för att Kasper inte skulle tappa spårkunnandet nu i vinter, kanske 200 m. Rakt, bloduppehåll, vänstervinkel, högervinkel, spårslut. Låg ca 2,5 timmar.

Visst ser jag för kool och helkoncentrerad ut?

Framme! Jag ser den, jag har den på kornet!

Spårning: Raksträckan och bloduppehållet gick kanon. Sen gick han åt alla håll och kanter vid vänstervinkeln. Jag stod och väntade och till sist kom han tillbaka och tog upp spåret. Kan det ha varit viltstörning där? Därefter genade han och gick rakt på klöven (från fel håll) utan att ta högervinkeln. Kanske vinden spelade in där (och kanske även i förra vinkelproblemet?)? Det kan också vara så att jag lade de båda vinklarna lite för nära varandra, ska tänka på att ha lite längre avstånd mellan respektive moment nästa gång. Klöven var iallafall jättekul att återse!

På bilderna nedan ser man kamouflageselen ganska bra i olika vinklar.

Nu bidrar husse i en hundfototävling med en av bilderna ovan. Var med och rösta! 😉

I lördags var vi på kurstillfälle fyra, och då kom jag på att jag glömde skriva att förra gången testade vi med blodspårkäppar istället för vanlig flaska. Det var ingen skillnad för Kaspers del, men ett annat ekipage fick problem pga. att käppen släppte ut för lite blod. Det är lite svårare att ha kontroll över blodmängden med käpp än med flaska, men å andra sidan får man ju en praktisk gångstav på köpet, så det är både plus och minus med den metoden.
I lördags lade vi spår åt varandra, så jag fick gå ett ganska långt spår (gissar på minst 200 meter) som en labbeägare lagt och jag lade i min tur ett spår åt en jaktlabbe. Dessutom fick vi gå med och titta på andras hundar, så jag kollade på den jaktlabbe jag lagt åt. Mycket intressant att se hur olika de beter sig.
Kasper brydde sig inte om att det var flera andra människor som hängde på därbak. Han var helt fokuserad på att jobba! Nån gång tappade han spåret, men redde ut det galant. Flera gånger hamnade linan på fel sida buskar och träd, men jag hann fånga upp den utan problem på andra sidan. Den här gången gick han rakt på skanken och intresserade sig för den. Duktig hund!
Jaktlabbens lina hade oturen att trassla in sig flera gånger i pinnar och ris på marken, så matte fick stoppa henne och reda ut trasslet innan de fortsatte. Kanske det påverkade, för hunden hade lite problem vid bloduppehållet och en av vinklarna. Matte fick rätta och visa på spåret igen. I övrigt gick det riktigt bra.
Lite intressant var att jag (som plockade snitslarna efter jaktlabben) tyckte att de gick lugnare och långsammare i skogen än vad vi hade gjort, medan labbens matte tyckte tvärtom. Jag frågade instruktören, och hon sade att det nog gått ungefär lika fort. 😉 Det är nog för att vi är så otroligt fokuserade på det vi håller på med som vi tycker att det går så fort för oss själva.
Vi fick också en demo på hur man kan dra en färsk störning över spåret strax innan man går ut med hunden. Det förvirrade verkligen för den hund som vi testade med, och hon fick Neja och visa rätt flera gånger innan det redde ut sig. Detta ska jag försöka testa under veckan.
Nästa gång är sista kurstillfället. Då ska instruktörerna lägga spår åt oss i förväg, så de får ligga lite längre, sen ska vi ha korvgrillning innan vi går spåren. Vi får också en bedömning av om hunden kan klara ett anlagsprov eller inte. Min tro är att Kasper ligger bra till för det.

Försökte visa det vackra ljuset i skogen idag. Inte hellyckat med mobilen, men får duga.

Det var minus två grader när jag vaknade imorse. Skulle det bli svårare med spårningen då?
9.30 samlades vi i Bogesund och de flesta hade spårat en eller två gånger på egen hand under veckan. Resultaten är väldigt spridda, en del går det som på räls för medan andra har svårt att få hundarna att riktigt begripa vad det handlar om. De går kortare spår med godis utlagt för att höja motivationen. Kasper ligger i den främre halvan av hundar, vilket känns riktigt kul. Jag frågade om det där att han slog vid spårningen igår, men instruktörerna tyckte inte det var något att bry sig om. En del hundar gör så när de spårar, helt naturligt. Sen trodde de också att det kanske blåst en del igår, även om inte jag kan dra mig till minnes det. Får försöka tänka mer på vinden framöver.
Väder: runt 0 grader när vi lade spåret, +2 när han gick det. Soligt, lite geggigt där solen låg på, annars rätt hård och kall mark.
Spår: Gick rakt fram, bloduppehåll på ca 15 meter. Fortsatte rakt fram, sedan en tvär vinkel åt höger. Rakt fram, korsade en stig och uppför en slänt. Slut vid en enbuske. Lite längre spår, kanske 120-150 meter. Fick lära mig att man inte ska lägga blod på stigen, utan istället på båda sidor om. Orsak: folk kan gå på stigen under liggetiden och då smeta ut blodet så det sprids och blir svårare för hunden. Makes sense, när man tänker efter.
Spårning: Spårningen gick jättebra, det var mer saker runtomkring som strulade. Linan, som jag rullade ihop så fint igår, var idag ett enda knutnystan efter att ha legat i rygga och jackficka. Måste tänka på framöver att reda ut den i förväg. Camouflageselen, som ju också användes igår, hade nog töjt ut sig lite (ganska glatt material). Kasper tröttnade ju rätt snart på att vänta på linupptrassling och hade inga som helst problem att två gånger på raken backa ur den. Som tur var så var jag observant och hindrade honom från att dra iväg, utan krånglade på honom selen igen. Har nu efteråt spänt åt den mer. Grrr.
Men så iväg. Visade på spårstarten och gav kommandot Sök spår! Iväg med detsamma, rakt på. Bloduppehållet bara tuffade vi förbi som om inget hade hänt. Vinkeln gick han kanske två meter förbi, sedan vek han av rakt in i en dunge smågranar på nån halvmeters höjd. Instruktören tyckte jag skulle låta honom hållas. Han kom ut på andra sidan den lilla dungen på den stig vi hade korsat. Han vände två meter åt höger, precis där spåret lagts, och fortsatte uppför slänten.
Emellanåt gick Kasper och jag på varsin sida träden, och jag släppte och tog linan på andra sidan. Men i uppförsbacken missade jag precis änden på linan och hann inte ifatt den. Kasper märkte att han inte hade någon förare och ökade då takten. Ingen chans att ta linan igen. Han fortsatte rakt längs spåret, men förbi skanken och sen susade han iväg. Lite längre fram gick det en väg, så vi var lite skraja. Jag ropade på honom, och han kom snart springades tillbaka, fast inte ända fram. Det här var ju kul, här skulle det busas… Jag ropade igen och lade godis på en sten. Samtidigt som han kom fram till den fick instruktören tag i hans lina. Puh.
Vi gick om sista biten från där jag släppt taget och han gick rakt på spåret. Väl framme vid skanken gick han inte direkt på, utan cirklade runt lite tveksamt innan han gick fram till skanken och började nosa.
Summa summarum: Lite materialproblem och missar från min sida. Kasper skötte sig å andra sidan ypperligt på spårningen, även om han ballade ur lite när han kom lös. Instruktörens slutsats av vinkeltagningen var att vinden gjort att spåret flyttas ett par meter bort och att han faktiskt tog det genom den lilla grandungen. Idag fick alla en individuell läxa, beroende på hur långt vi kommit. Kasper och jag fick i läxa att göra ett lite längre spår med två vinklar, en åt vardera hållet, och gärna med liggetid 2–3 timmar.
Min undran så här efteråt är att när man går på varsin sida om ett träd och märker att man inte hinner ta linan igen direkt – ska man ropa något kommando till hunden (typ Sakta eller Stanna) eller ska man låta hunden jobba vidare i lugn och ro och hoppas man hinner ifatt? Det beror ju mycket på terrängen, ibland (som nu) är det knepigt att komma ifatt igen. Ska fråga instruktören om detta.