Skogsstjärnas hundblogg

Idag är Kasper inte i form. Han haltar lite lätt på vänster bak. När jag känner på honom säger han inget och vill inte peta undan mig, och det tolkar jag som att det inte gör så jätteont. Men gå vill han inte.
Husse bar ner honom till gräsmattan, men där stod han bara, utan att ens passa på och kissa. Sen gick han till portalen och ville upp igen. Nu ligger han i fåtöljen.
Han är spänstig i skinnet, har ännu inte tempat honom.
Jag undrar om han är allmänt avslagen av vädret (varmt nu) eller om han sträckt sig lite. För några dagar sedan plockade jag en fästing från strax under svansen, hoppas den inte har med saken att göra…
Jag får ha koll på honom och se hur det utvecklas…

Igår var det ungdomarnas sista dag här och vi åkte iväg för att åka dressin, eller cyclorail som det kallas här. Egentligen hade vi tänkt ta ett spår som gick på en kilometerlång bro över Loire, men den banan var fullbokad av en skolklass. Istället fick vi tillgång till en ny bana lite längre norrut och hade den i gengäld alldeles för oss själva.
Det var sommarens hittills varmaste dag på 30 grader eller mer.
Vi trampade till en picnicplats där vi åt medhavd lunch och kokade kaffe på gaslåga. Mysigt!
Vid picnicplatsen gick ån Oanne, som Kasper var intresserad av. Annars gillade han nog att åka dressin, om det inte varit för att det luktade så himla gott överallt av allt småvilt i trakten. Han pep mest hela tiden i sin iver att få hoppa av och nosa rätt på det där intressanta. En gång såg vi en typ iller hoppa över spåret framför oss och jag nejade Kasper rejält när han ville sätta efter. Inte för att han kunde, för han var givetvis fast förankrad i dressinen, men mer för att försöka få in i den lilla skallen att sånt är vi inte intresserade av. Funkar? Nja, kanske inte sådär omedelbart, men man får ju passa på med de chanser man får…
Några km efter picnicplatsen vände vi tillbaka, tyckte vi ansträngt oss nog i värmen. Att vända detta ekipage var skojigt. I Sverige är dressinerna två-personers och man vänder dem ganska lätt manuellt. De här var tyngre pjäser och fyrapersoners – två som cyklar och två som sitter i en vilstol mittpå – och ingen lek att försöka rubba manuellt.
Det medföljde en slags metallrörskon som man ställer på en träsyll. Sedan lyfter man upp bakdelen på vagnen och rullar den bakåt tills konen är mittunder vagnen. Där finns ett fäste som passar ovanpå konen. Sedan balanserar man hela vagnen uppe på konen och snurrar runt den 180 grader. Man sätter ned framhjulen på rälsen och lyfter av bakdelen från konen. Voilà!
Vad händer annars i den lilla byn?
I lördags hade man modellflygsuppvisning, det var 40-årsjubileum för den lokala modellflygklubben. Imponerande duktiga var de att manövrera planen över fälten.
Och igår började man skörda vetet. Redan i slutet av juni, det känns konstigt. Full aktivitet är det nu på många fält i trakten. Det ska bli intressant att se om vi hinner vara med om vad de gör härnäst på åkrarna. De lär ju hinna med en skörd till, undrar bara vad? Har förresten sett ett äppelträd i byn där äpplena börjar bli nästan knytnävsstora och grönröda. Kanske dags att plocka dem om ett par veckor…
Bilder kommer som vanligt nån gång framöver.

Kasper och jag gick på förmiddagspromenad. Jag hade med en burk och tänkte plocka smultron på en avsides äng en bit bort. Där på ängen släppte jag Kasper för att han skulle få rusa av sig lite. Han drog iväg men kom tillbaka andfådd av uppförsbacke och värme några minuter senare. Sen höll han sig hos mig medan jag plockade. Ett tag.
Ibland äter han smultron direkt på plantan. Men inte idag, det var tydligen roligare att ge sig ut på ytterligare en utflykt. Han var redan trött och varm, och hade kopplet på sig, så jag var inte orolig att han skulle dra långt. Men minuterna gick. Och gick.
Vid ett tillfälle hörde jag ett välbekant stånkande på andra sidan en nästan ogenomtränglig häck till det intillliggande vetefältet. Jag ropade, men fick förutom stånkandet inget svar.
Ett bra tag senare var jag rätt orolig och bestämde mig för att gå hem och hämta visselpipa och vatten. Bytte till långbyxor och gympaskor också, så jag kunde gå i lite oländigare terräng.
Rolf satte sig på cykeln för att kunna täcka ett större område i byn och så. Vi hade båda hört ett par hundar vrålskälla vid ett tillfälle, och det kunde ju ha varit Kasper som susat förbi dem.
Jag återvände till smultronstället, men ingen hund. Omväxlande ropandes, visslandes och promenerandes gick jag runt de ängar och fält som han rimligen kunde ha passerat. Det växer täta häckar och skogar på många ställen som begränsar springandet, vilket jag var rätt tacksam för nu.
Men ingen hund.
Tankarna flög genom huvudet: överkörd av en bil (vägarna är visserligen glest trafikerade), tagen av en hök (såg en under promenaden, de är bra mycket mer förekommande här än hemma) eller huggen av en hund eller räv (rävar förekommer också ymnigt, ger de sig på en sån som Kasper?).
Till slut, närmare två timmar senare, hade jag gått runt och var tillbaka vid smultronen. Slängde mig i gräset och vilade och ropade. Inget svar. Reste mig så till sist för att traska hemåt och fundera över plan B när mobilen ringer.
”Äntligen! Din j-a Nokia! Jag har ringt jättelänge! Kasper är hemma!”
Min mobil hade säkert varit i mastskugga nere i de dalar jag följt. Medan jag hämtade mig från glädjechocken berättade husse att han hittat Kasper sittandes bakom bilen i garagets svala skugga. Vi vet inte hur länge han suttit där (inte hela tiden, för husse har varit förbi flera gånger) eller vad han gjort, men otroligt skönt är det att han hittade tillbaka till sitt tillfälliga hem.
Resten av dagen har jag totalignorerat hunden. Egentligen ville jag ju krama om honom, men har istället dissat helt. Och Kasper har förstått budskapet och varit mycket spak hela dagen.

Idag gjorde vi en utflykt till den ganska stora staden Bourges. Det visade sig vara en trevlig stad med medeltida korsvirkeshus och en stooooor katedral som är skyddad av UNESCO. Vi åt trevlig lunch på en skuggig uteservering och Kasper skötte sig otroligt bra. Både där och inne på en bar fick han vatten att dricka, på baren behövde jag inte ens säga till! Annars är reglerna att man ska vara tretton år för att få bli serverad vatten och läsk på bar i Frankrike, men det verkar inte gälla hundar. Eller räknar de kanske hundåren * 7? Då är han ju fjorton nu. 😉

Kasper har också smakat på vattnet i Loire och svalkat tassarna lite där. Det är en varm dag idag, runt 27 grader, och det får även en gårdshund att flämta lite ibland.

Ikväll tänkte vi åka till Lainsecq och gå på restaurang medan ungdomarna är kvar här.

Mitt minne av Michael Jackson är den lille negerpojken som var med i Jackson 5 och som sen började leka att han var vit. Vitare och vitare gjorde han sig, och sen började näsfixandet. Vid det laget var han borta ur mitt musikmedvetna.
Hans dödsfall får mig snarast att påminna mig om hur jag råkat lyssna på Radio Luxemburg den natten då Elvis Presley dog, hur de spelade hans låtar natten lång. Och ja, sen fortsatte väl det i flera veckor.
Mitt andra dödsminne av stor artist är givetvis när John Lennon mördades. Då befann jag mig på kibbutz i Israel, och alla ungdomar där tog det oerhört hårt. Han var verkligen stor, för alla nationaliteter. Några kibbutznikar anordnade ett disko i Lennons ära: allt var svartdekorerat och hans musik spelades natten lång. Det är ett minne som verkligen sitter kvar i själen.
Stafettpinne: era minnen av stora artisters död?

Rolf har lagt upp lite fler bilder här: http://evrodoc.se/vecka3/album/index.html

De senaste dagarna har bilen låtit skummare och skummare. Ett brummande ljud som ökar i högre farter, och som hörs mer då man släpper på gasen. Vi hörde med värdinnan och fick ett tips om en verkstad i Saints. Närmaste Saab-verkstad ligger typ 15 mil bort, så dit hoppades vi slippa åka.
Slumpen ville sig att vi på eftermiddagen bokat in ett rendez-vous med min konversationstant i just Saints. Vi skulle besöka en kvarn med tillhörande naturskyddade träsk.
Perfekt, alltså. Vi åkte till verkstaden och lämnade in bilen medan vi besökte kvarnen. Väl tillbaka på verkstaden hade man hittat problemet: vänster framhjul saknade två muttrar! Det hade medfört att ytterligare en mutter hade gett sig i gängorna, och de andra verkade också vara på gång att ge sig. Tänk, vilken olycka vi kunde ha råkat ut för!
Man undrar ju hur två muttrar kan lossna på ett och samma hjul, efter att ha rullat kanske 700 mil utan problem sedan vi bytte till sommardäck. Alla muttrar hade dessutom efterdragits innan vi reste till Frankrike. Vår misstanke är att någon försökt stjäla aluminiumfälgen när vi stått parkerade någonstans, men et kan vi givetvis inte veta med säkerhet.
I alla fall, skönt att problemet upptäckts i tid. Nu handlade det bara om att lösa det. Verkstaden hittade en mutter på lager som fungerade att montera dit, och vi fick åka hem lite provisoriskt lagade med en flyttad mutter från vardera bakhjulen.
I förmiddags ringde jag verkstaden och fick veta att man lyckats hitta två muttrar till, så nu ska vi åka dit igen och få bilen lagad ordentligt. Puh!

Hoppas nu få upp lite bilder här istället för direkt på blogspot:

Hoppas nu få upp lite bilder här istället för direkt på blogspot:

Som vanligt är det svårt med bilder…

I söndags åkte vi alihop till Billy och gick på en lite bättre vide grenier än de tidigare. De hade även lite matstånd. Vi kom hem med en torkad vildsvinsskinka (och fick en korv på köpet), fyra flaskor Irancyvin, tre muggar och fyra-fem småskålar som gjorda för crème brulée.

På eftermiddag åkte S+S, Kasper och jag till Guédelon, det slott man håller på att bygga i 1200-talsstil med 1200-talsmetoder. Slottet/fortet var förvånansvärt litet och kompakt, det var nästan så att väggarna ibland var tjockare än det rum de inneslöt.
Det hela var ganska pedagogiskt gjort, med alla de hantverkare runtomkring som behövs för att bygga ett gammalt slott: stenhuggare, snickare, smeder, repmakare osv. Dessutom hade man småhagar med lantdjur: grisar, får, getter, kor och åsnor. Det kändes som ett miniskansen. Kasper var otroligt intresserad av djuren, och slickade en get på mulen!

Igår hade R och jag en riktigt bra cykling. Vi tog bilen till Donzy i Nièvres och cyklade därifrån till Puilly, där vi åt omelettlunch och tog oss en titt på Loire. Dess sandbankar syns tydligt och det är alltså relativt lågt vattenstånd. Det är ju annars en flod som lätt svämmar över sina bredder.
På hemvägen hade vi ganska skaplig motvind och jag var rätt trött när vi nådde Donzy efter 41 km och unnade oss en välförtjänt fika på en bar.

Under tiden hade S+S tagit Kasper på en tvåtimmarspromenad och verkade ha det ganska gott i trädgården när vi kom hem.

Kasper fick vomburgare i födelsedagspresent. Uppskattades!