Skogsstjärnas hundblogg

Har fortfarande alltför mycket att göra för en ordentlig redovisning av kurshelgen, men på lunchen tog jag hundarna med för att iallafall lägga ett par gräsmattespår.
Spår 1, gröna ängen, till Lakrits:
Gick hackigt, ett par meter i taget. Känns som han inte har koll på vad han gör.
Spår 2, gröna ängen, till Lakrits:
Här klantade jag mig. Han gick lite säkrare, fast inte med nosen riktigt ned hela tiden. Jag stannade honom för att se om jag kunde få ned nosen och insåg att jag inte visste var sluthögen låg. Jo, på ett ungefär såklart, den borde ligga inom ett par meters omkrets. Men jag kunde tamejsjutton inte se den. Hade missat att ta en riktigt noggrann hållpunkt. Jag satte honom och kikade runt, men nej. Till slut gav jag honom godis från fickan och berömde honom för hans försök.
Nu tänkte jag att jag kollar med Kasper istället, han är ju van att spåra, om än inte godisspår.
Spår 1, gröna ängen, till Kasper:
Han var mycket distinkt i kopplet, en enorm skillnad mot Lakrits tveksamma hållning. Han går med nosen för högt, inte ner i kärnan som Mari vill, men han hittade direkt till sluthögen. Här skulle jag nog ganska enkelt kunna stanna och hålla i och på så sätt få ner nosen.
Den lilla ängen räcker inte till fler spår än så, så vi promenerade upp till grusplanen bakom skolan. Jag är såklart medveten om att spåret blir svårare då, men nu ville jag få bättre koll på vad Lakrits verkligen gör.
Spår 3, grusplanen, till Lakrits:
Jag drog fötterna efter mig i gruset för att verkligen kunna se exakt var jag gått. Och det var bra, för nu framkom det enorm tydligt att han kan gå i spåret några meter, sen avbryter han och går åt sidan. Ett par gånger avbröt han när jag sade Duktigt, så det ska jag nog sluta med och istället vara tyst och bara följa med. Men ungefär halvvägs bara slutade han helt och hållet. Han gick upp med nosen, gick runt i en cirkel. Jag försökte vänta ut honom, men till slut blev det löjligt. Jag visade på spåret med handen (nu var den tydliga linjen väldigt bra att ha), och så hankade vi oss fram nån meter i taget. När vi hade kanske sju meter kvar (1/3 av spårets längd) lyfte han huvudet ett par decimeter och visade intresse. Nere i spårkärnan noll intresse. Till slut lät jag honom ta den där vinden som ju såklart ledde honom till godiset. Där hade nog vinden vänt för den var i ryggen när vi började. Iallafall nådde han belöningen och jag berömde.
Summa summarum: vi har långt kvar innan han har uppnått någon som helst spårförståelse. Får leta fler ställen där det går att lägga för mej tydliga spår.