Skogsstjärnas hundblogg

Igår var Annika och jag vid Lillsjön med hundarna. Har aldrig varit där förut, men efter visst gyttjegående visade det sig vara ett jättebra ställe för hundträning.

Vi började med att försöka gå bort till en flytbrygga som syntes i bortre änden i vassen. Dit nådde vi aldrig, men genom mer gyttjegående nådde vi ut till en glugg där man kunde kasta i dummisar. Annika, storkastaren, fick äran att kasta i sju stycken och stå kvar och vänta beredd med en åttonde medan jag och Lakrits trasslade oss tillbaka genom snåren och ut på en fin klippa. Därifrån såg åtminstone vi människor de flesta flytande dummisarna väl. Hundarna hade en vassrugge i vägen.

Lakrits verkade dock helt införstådd med uppdraget när jag riktade handen. Annika och jag hade kommit överens om att när jag fått i honom på en dirigering och han tagit sig förbi vassen och simmade rakt och fint på blankvattnet skulle jag högt och tydligt säga Bra! och då skulle hon kasta den åttonde som extra förstärkning. Så här i efterhand kan jag säga att han simmat precis lika fint mot dummysamlingen utan den extra förstärkningen, men visst gav det lite extra schvung och drag åt honom. Tanken är ju att han ska tycka att det här är superkul, och det lyckades vi allt med.

Igången var lite tveksam, mest för att han inte riktigt visste hur han skulle tackla klippkanten ner till vattenbrynet, men vart han skulle var det ingen som helst tvekan om. Uppvägen tog han vid ett hål på andra sidan vassruggen och sprang sen upp på klippan och lämnade av snygg. Inget att säga om det.

Annika och hennes hundar anslöt och vi varvade dirigeringar bort till dummyhörnet med att skicka på bollkastaren rakt ut bland näckrosorna.

Vi hade en liten fotosession med Cheysie, som gärna visade upp hur fint hon hoppade från klippan. Inte helt lätt med mobilkamera, men till sist, så …

Därefter riktade jag Lakrits åt samma område med tanken att det nog sett tillräckligt intressant ut åt det håll Cheysie hoppat för att ta de bollar vi kastade när vi fotade.

Tja, i början var det lite segt, men jag tyckte allt eftersom att han började förstå melodin: hoppa ut i vattnet och börja simma så som matte anvisar, så kommer det snart en rolig boll flygandes som man kan jaga ifatt. Sen kunde det ibland vankas ett och annat kulkast som belöning för att man varit så duktig med igångarna.

Tindra fick ta in den sista dummien borta i hörnet. Den hade försvunnit helt utom synhåll, men vi hade räknat och räknat och insåg att det absolut fanns en till nånstans därborta. Efter mycket fint sökarbete hittade hon den inne i en liten vassvik där den glidit in. Den erfarna hunden har åter uträttat storverk!

Vi avslutade med lite dubbelmarkeringar åt det andra hållet och försökte få till en linje med längst-bort-kastet först och sen ett lite närmare kast. Lakrits första igång var det mer schvung i än den andra, men båda var helt okej.

Annika filmade en snutt med min mobil, en enkelmarkering.

Alltså, egentligen inte ett igångsproblem av samma art som i de senaste inläggen om Käringsjön och Issjön. Den här gången handlade det om osynligt lagda dirigeringar till bekant ställe. När Lakrits inte vet vad han ska göra tar han ofta (även på land) något tveksamt steg, som för att göra matte till viljes, och stannar sen upp. ”Vad är det egentligen jag ska göra, matte?” kommer frågan.
Så här handlar det inte om att inte vilja hoppa ner på konstigt ställe, utan om att knäcka övergången från synliga apporter till osynliga. Jag var för kvällen utmärkt klädd i shorts och sandaler, så jag kunde hjälpa honom lite på traven genom att hänga med ut ett par meter för att bättre försöka visa riktningen, vad jag ville.
Vi fick till två lite tveksamma, vingliga, skick ut. Vingligt på grund av att han sökte sig till vasskanten några meter ut innan han, stöttad av mig, började simma utåt mot nästa vassområde. Jag berömde och belönade med lek och ostmacka när han kom tillbaka efter välförrättat värv.
Dessa skick varvades av rolig skottmarkering. Anitas tanke är att ge honom många roliga markeringar framöver och varva dem med dirigeringar till osynliga, men bekanta, områden. Vi får försöka med detta, bara jag får till rätt träningsplats.