Jag fortsatte med 50-50-mat på morgonen för Kasper.

Gjorde klart ett par småjobb och slöade sen ute med målning och läsning av fransk bok. Rätt skönt att inte åka iväg nånstans. Till kvällen har vi bokat bord i St Julien, så iväg ska vi visserligen.

Middagsbokningen på Les bons enfants visade sig vara ett lyckokast. Det var nämligen så att de hade ett erbjudande på en speciell 30-eurosmeny där man betalade för en person och så fick nästa person äta gratis. Dricka tillkom. Självklart valde vi denna meny, och eftersom det var Rolfs tur att köra drack han Badoit medan jag inledde med ett glas Chablis till sniglarna och fortsatte med en liten karaff Irancy till det 24-timmarstillagade kalvköttet. Huvudrätten smakade för övrigt gudomligt. Ost följde, en otroligt mogen vitmöglig sak som höll på att rinna iväg, god som attan, och till den några sultanrussin och ett par skalade hasselnötter. Avslutningsvis nån dessert som varken Rolf eller jag minns i efterhand. Prisvärt blev det i alla fall, även om det är lite trist att gå på restaurant när den ena dricker vatten och den andra njuter av goda viner. Just dessa viner hör dock inte till Rolfs favoriter, varför det var kul att passa på att dricka dem.

Edit: vi insåg just att desserten hette Paris-Brest och såg ut ungefär som en bagel med smet i mitten. Den var dock inte kompakt och seg som en bagel, utan lätt och fluffig i strukturen, och smeten bestod av nåt nötaktigt. Den var inte alls dum, även om den alltså redan hunnit falna i minnet.

Slö förmiddag då jag målade lite i trädgården. Efter lunch cyklade vi upp till Palteau med en avslutande uppförsbacke på en och en halv kilometer. Slottet däruppe var nåt slags ridcenter. Sen var det omväxlande platt och nerför tillbaka till Villeneuve, totalt cirka 2 mil. Vi landade på storgatans fik och satt och pratade en stund med en gammal enbent man som varit lastbilschaufför i sin dag och gjort många resor till Sverige. Han kunde räkna upp ett flertal svenska städer. Jag frågade honom om bästa rutten tillbaka till Sverige och hans tips var då Metz och Saarbrück. Nja, tror inte det, den vägen tog vi på nervägen redan. Lite omväxling vill vi allt ha.

På kvällen hade vi bespetsat oss på middag på just samma fik, vars middagsservering eligt skyltarna startade klockan sju. Men när vi kom dit hade de ingen middag förutom pizza. Nej tack. Istället gick vi till L’Annexe, där vi åt entrecôte häromveckan. Denna gång tänkte vi istället ta ställets specialitet som en flicka med farmor vid grannbordet njutit av den gången, ostfondue à la Schweiz.

Mycket riktigt visade sig denna rätt vara bra mycket bättre än den halvsega entrecôten. Till fördelarna hörde också att vi hade gångavstånd hem till gîten. Det kom in ytterligare ett engelskspråkigt par. Vår teori är att de kommit med båt på Yonne. Man ser såna kanalbåtar ibland och detta är enda gångerna vi hör engelska talas på gatorna. Annars är vi rätt ensamma om att vara turister här.

Idag hade jag avtalat med min gamla konversationstant AnnickFradin om att träffas i Toucy, cirka 4 mil söderut. Vi skulle besöka en kalligrafiutställning med en arabisk konstnär bosatt i Paris, tydligen välkänd här: Hassan Massoudy. Vi skulle träffas klockan 15, men redan vid 11 åkte vi hemifrån. Dessförinnan hade jag haft nöjet att besöka fredagsmarknaden. Det passade utmärkt att köpa en poûlet rôti så vi hade färdiglagad mat när vi kom hem. Den grillade kycklingen var bra mycket större än en från ICA, och under de roterande spetten låg potatis och gottade till sig med den härligaste sky. Jag köpte en ask sådana också och blev strängt tillsagd av den trevlige grillästaren att inte värma dem i mikron, utan i ugnen. Det är inga mikropotatisar! Sen gick jag in i hallen och slog till på den enda kvarvarande saumonetten, det vill säga samma lilla röda haj som sist. Nu väntar ett nytt recept, som jag köpte lite grönsaker till. Jag börjar bli igenkänd nu, både av fiskhandlaren och grönsaksförsäljaren.

Alltså, med både hundar och Rolfs cykel for vi iväg för en mellanlandning i La Ferté Loupière, en liten stad som är känd för sin kyrka med en lång väggmålning: la Danse Macabre. Vi hade tur och hittade kyrkan med vidöppen dörr. Ett vackert fönster bakom koret lockade in oss, och strax såg vi ett gammalt trätak och väggen med de 42 individuellt avbildade personerna som dansade med döden. Det lär finnas 8 sådana makabra danser i Frankrike, varav alltså en i denna lilla stad.

 På kyrktorget fanns också en restaurang, så vi slog oss ner. Det mest tilltalande på menyn var faktiskt pizza, så jag beställde in en pizza bourguignonne – med sniglar och vit sparris. Det fick uppväga själva pizzavalet, för snigelpizza var definitivt något nytt på min horisont. Den var väl helt okej, även om jag inte uppskattar de franska degiga bottnarna. Mindre botten är godare. Rolfs roquefortpizza visade sig vara täckt av en tunt lager lax. En lite märklig blandning, och han lade snart laxen åt sidan till förmån för osten.

Vi åkte vidare till Toucy, där jag släppte av Rolf som cyklade hem knappa 5 mil i en del regn. Själv for jag vidare till centrum av Toucy och hittade en skuggig parkering för bilen med hundarna. Stora torget, hade hon sagt. Jag gick från den stora parkeringen in till shoppinggatorna. Där låg Place de la Republique, det måste vara detta torg hon menade. Jag var lite tidig och strosade runt lite och kände igen en och annan butik från förr. Sen satte jag mig på ett fik med utsikt ut mot torget/rondellen med Larousse-statyn i mitten (Pierre Larousses födelsestad) i väntan på att Annick skulle dyka upp. Tiden gick, och kvart över tre hade Annick, som brukar vara punktlig, ännu inte dykt upp. Hmm, var jag verkligen på rätt torg?

Jag betalade för kaffet och började gå mot parkeringstorget. Inte var det väl där hon menade? Fanns det ytterligare något torg? Då mötte jag henne. Hon hade tänkt som jag fast tvärtom. Dvs väntat vid biltorget och sen gått mot Place de la Republique. Tur att stan är liten. Kul att ses igen.

Det visade sig att den utställning hon tänkt ta oss på låg en mil bort, så vi gick tillbaka till biltorget. Vi hade parkerat bara några bilar ifrån varandra! Jag lämnade över ett par burkar sill och några paket knäckebröd som en liten souvenir från Sverige, hoppas de uppskattas efter den långa resan.

Eftersom jag hade hundarna med tog vi min bil bort till slottet Fontenoy med sin utställning med Hassan Massoudys kalligrafi. Den var mer som konstverk än som ren kalligrafi, och det var intressant att titta på en film om hans konstnärskap. Han skapade sina egna pennor av vass och sin egen färg av olika saker från naturen. Han valde olika fraser som han sedan översatte till arabiska och dels målade några till synes enkla former av och dels kalligraferade den arabiska översättningen på en rad under i mindre stil. Den franska översättningen stod sen oftast med blyerts allra underst.

Slottet hade även ett par andra utställningar att kika på, innan vi tog ut hundarna på lite kissning. Annick har ju själv en épagneul breton som heter Gafy, men som jag inte träffat. Hon hade tidigare en labrador som hette Ogust, som dog för ett år sen, och då skaffade hon istället Gafy. Sen åkte vi tillbaka till Toucy och jag lämnade av Annick vid hennes bil. Vi ska höras igen så får vi se om vi hinner ses nån mer gång innan vi far hem igen.

Rolf kom hem just som jag körde från Toucy, och när jag ringde för att kolla hans status hade han just kommit innanför dörren. Inte utan äventyr! Vi har bara en uppsättning husnycklar, och eftersom vi inte visste vem av oss som skulle komma hem först bestämde vi att lägga dem inne på gården på en hyllavsats under min cykelhjälm.

När han så rullade fram till vår grind var den låst! Värdparet hade tydligen åkt iväg och för första gången på tre veckor låst grinden på dagtid! Grindnycklarna låg tillsammans med husnyckeln helt oåtkomliga några meter bort på insidan. Resolut hade Rolf klättrat över den mycket spetsiga grinden utan att lyckas bli spetsad, eller ens peta hål på sina cykelbyxor av lycra. En mycket bra bedrift!

När jag kommit hem åt vi den kyckling och potatis jag köpt imorse på marknaden. Riktigt gott!

På förmiddagen promenerade vi allihop ner till stan genom allén. Bästa bageriet hade en kö på cirka 8 personer (så man knappt kom in genom dörren) så Rolf väntade med hundarna en bit bort. När jag kom ifatt honom träffade jag åter på den gamla enbenta lastbilschauffören och hälsade. Sen gick vi upp till kyrkan för att äntligen ta den cache som ligger där, och som vi hittat en kväll tidigare, men då inte haft någon penna med oss för att logga. Nu satt det fyra killar i olika åldrar där, precis på de bänkar där cachen var. Kanske de också var geocachare? Nyfiket närmare vi oss. Rolf pekade lite menande ner mot cachehörnan och den äldsta killen nickade och började snacka en massa. Rolf pekade på mig, som fick ta över och försöka tolka den där smattrande salvan. Det gick väl halvbra, allt förstod jag inte, men de var i alla fall iväg och cachade för första gången med hans mobil och hade just hittat denna. Vi erbjöd pennan för loggning, men han avböjde med nån förklaring jag inte hängde med på. I alla fall undrade han hur man gjorde med loggning på webben sen, och det kunde jag iallafall förklara. Kul att kunna vara till hjälp. Vi var båda överens om att detta är en suverän sysselsättning med yngre barn.

Efter lunch tog vi bilen och åkte sydost denna gång. Jag hade plockat fram några cache-koordinater och Rolf hade letat reda på några potentiellt intressanta orter. Så vi körde en kombo:  satte gps:en att köra till en av orterna via en av mina koordinater. Eller tvärtom. Lite korsande och tvärsande blev det, men å andra sidan fick vi se trakter och vägar vi knappast annars skulle ha sett.

Orten Looze var mest just det, en loser. Cachen Vue sur Joigny stämde å andra sidan också, en utsökt utsikt från vinsluttning ner över staden, floden och en vacker bro. Nu upptäckte vi att vi åkt iväg med inpackade hundar, men utan koppel. Hittade ett reservkoppel, så det fick hamna runt Kaspers hals medan Lakrits fick skutta omkring lös. Det funkade ju bra sådär vid vingårdskanten, hoppas vi hittar fler ställen där han utan fara kan gå lös.

Vi for vidare till en annan cache vid en liten lantortskyrka. Ledtråden var att leta under murgrönan, men det hjälpte inte, hittade den inte ändå. Vi bestämde oss då för att leta efter en menhir-sten som skulle ligga längs en återvändsväg intill. Vi stötte på ett par vandrare och frågade dem. Jodå, den fanns, men var mest ett stenröse. Så undrade de om vi var svenskar, de såg nummerskylten på bilen. Det visade sig att de varit i Norge på semester och då åkt genom Sverige. De hade vänligheten att berömma min franska. Det säger väl mest om hur lite franskkunniga de stötte på under sin semesterresa …

Efter att ha pratat färdigt med dem vände vi och styrde istället österut till ett kloster i Pontigny. Nu hade vi tur. Klosterparkeringen var vid ett större loisirområde med fotbollsplaner, folk som spelade petanque (boule) och ungar som cyklade, åkte skateboard eller moppe. Där fanns alltså stora fält för Lakrits, och jag plockade på mig ett par smådummies och en tennisboll. Rolf gick en runda med Kasper och kikade på petanquespelarna bland annat medan jag rastade Lakrits genom att skicka på diverse dirigeringar på fältet. Jag märkte efterhand ett visst intresse omkring mig. Det stod nyfikna och tittade på olika håll runt om fältet: borta vid ett hus, några moppekillar vid en grind och en kvinna med tre små gläfshundar i koppel bortåt petanquebanan. Dessutom fanns det fyra intresserade hundar bakom ett stängsel på andra sidan fältet. Lakrits skötte dessa störningar med den äran och tyckte det var ett riktigt kul fält att träna på.

Sålunda rastade gick sedan Rolf och jag och kikade på klostret med kyrka. Kyrkan var ljus och kal, riktigt fin, påminner om nåt liknande vi sett i Portugal. Klostret verkade numera oanvänt. En kaffe ljusade upp tillvaron inför hemfärden. Egentligen tänkte vi åka raka spåret hem, men när vi närmade oss den backe upp till det slott som gäckat oss länge nu (man ser det tydligt på avstånd från stora vägen, men ser sen inte skymten av det, ej heller några skyltar när man närmar sig) sade jag att kan jag inte få testa den här lilla vägen? Okej. Liten och smal var den där den ringlade genom Villecier, bort till en liten lekplats. Där fortsatte den uppför en 20-gradig lutning och jag tog sats med bilen nerväxlad. Sen fortsatte den lilla vägen ännu smalare och skraltigare upp genom en riktigt tät lövsal, ljuset påminde om en bokskog. Efter en lång slingrande stund kom så en diskret liten skylt till en grusväg åt vänster: Château du Fey. Och strax efter den sedvanliga Privée-skylten. Här syntes inget annat än skog, men vi insåg att vi ar rätt. Vi fortsatte längs den skraltiga vägen och rätt var det var kunde vi skymta slottstaken där skogen glesade ut en aning. Och så såg vi en trädallé. Borde det inte finnas en huvudväg in till slottet där? Den väg vi hittat kändes mest som en bakväg. Vi fortsatte, och vägen slingrade sig nu tillbaka, lite åt alléhållet, men utan att nå ända fram. Istället vände den nedåt och rätt var det var befann vi oss i Villevallier. Ingen skylt visade in på den väg vi nu kom ut ifrån, allt helt anonymt. Mycket märkligt!

Väl hemma forskade vi i saken på webben samtidigt som vi satte resterna av kycklingen och potatisen på värmning. Joho, det fanns ett slott som hette du Fey. Nästan alla träffar var dessutom amerikanska. Tydligen är slottet till salu sedan 2009 (!) och man har där haft uthyrning av rum där till penningstinna amerikaner.

Vad sägs om standardpriset med 5 rum för 10 personer för 50.000 kronor i veckan? Eller den lyxigare varianten för 90.000? Då ingick inte ens middag, förutom ankomstkvällen. Vågar man ana att den amerikanska lågkonjunkturen satt P för det här slottets vidare öden, inklusive dess försäljning?

---