Jag gjorde en sallad häromsistens som blev riktigt läcker. En helt egen kreation av vad som råkade finnas hemma. Huvudingredienserna är, förutom ruccolasallad, mozarella, avocado och pinjenötter. Succé!
Bilden är tagen med mobilen och därefter lite beskuren och förbättrad i Lightroom.
Abstrakt så det förslår. Vad ser ni i bilden?
Bilden är tagen med 50 mm objektiv, 30 sekunder, f 4.0 och ISO 100. Jepp, ni läste rätt – trettio sekunder.
En skål med citrus.
Bilden är tagen med 50 mm objektiv, 1/80-dels sekund, f 4.0 och ISO 1250.
Idag körde träningsgruppen ett extra träningspass. Solen sken och skaren låg hård. Perfekta förhållanden, alltså.
Mona lägger ut dummies.
Mona hade förberett med tre dummyställen men innan vi började skicka till dem körde vi en linje på fyra ekipage med Mona som kastare in i skogskanten. Vi gick långsamt tills hon kastade och jag, som råkade stå ytterst, skickade Lakrits på första. Kanske hann han inte se kaströrelsen och var den hamnade, för han kutade i princip rakt över men försvann sen i nån yvig racerövning inne i skogen en stund. Till sist, när han rusat runt en stund likt en brunstig tjur, blåste jag stopp och dirigerade honom fram till nedslagsplatsen. Vips kom den in.
Övriga tog in var sin, och så bytte vi tågordning lite så det inte skulle bli alltför förutsägbart.
Nästa markering tog han i princip direkt. Jag gissar att det första bara var ett överslag, det var såååå kul att vara ute och träna med allihop att det blev för mycket. Möjligen i kombination att han inte var med riktigt på vad som skulle ske, så han inte hann pejla nedslaget ordentligt.
Gemensamt för bägge omgångarna var att han var så het på gröten att han ideligen hamnade en dryg hundlängd framför mig. Inte för att tjuva, utan för att se ordentligt. Men ska man i det läget inte skicka sin egen hund och sen i nästa steg vara med på ett kast från andra hållet så får man problem när hunden är så långt fram. Att gå på linje är alltså något vi behöver nöta en del framöver så han får mer rutin på det.
Spaning på olika skickställen.
Att sen skicka helt dolt (det var bara Mixa som hade en aning om var apporterna låg) på linjetag på lite varierande avstånd, kanske 40–100 meter, gick ganska bra. Någon gång sprang han snett så jag fick ta om, men på det hela taget är jag nöjd med honom där.
Vi stod i en klump vid en berghäll och lade upp en allt större dummyhög där. Som mest låg det kanske femton dummies i den högen, och, visade det sig sen, detta blev en plats som bet sig rejält fast i hundarnas minnen.
Ulrika står på dummyberghällen som senare fick sån dragning.
Lakrits i förgrunden, Lexus till vänster med Aya bakom sig och Mixa till höger.
När de tre områdena var inplockade lade vi ut tolv (trodde vi) dummies på det allra bortersta stället sett från nya skickpunkten, det med rishögen. Två till varje hund och två extra för eventuella behov.
Vi gick bort till det nya stället och hade nu gamla ställe 1 klockan 10, gamla ställe 2 klockan 11 och det utlagda ställe 3 klockan 12. Här visade det sig dock att ställe 1 och 2 inte alls hade sån dragning som vi trott, utan det var istället berghällen där vi stått tidigare vid klockan 2 som utgjorde svårigheten för de flesta hundarna.
Längst bort i vänsterkant skymtar riskullen, ställe 3, där apporterna finns.
Lakrits sprang mot berghällen en gång, sen förstod han när jag nekade den och riktade om honom mot ställe 3, som låg riktigt långt bort. Kan det ha varit 150 m?
När alla tagit in varsin apport från ställe 3 försvårade vi genom att kasta en störningsmarkering till ställe 1. Jag nekade ställe 1 och skickade mot ställe 3. Det gick jättebra. Sen fick han ta in markeringen och mindes den utan problem.
Lakrits skickas och lämnar av. (Foto: Annika Månsson)
Jag tror verkligen på att först rikta in och på ett vänligt sätt neka områden som inte är aktuella nu, och sedan rikta in på rätt område och skicka. Jag har inte tränat det särskilt mycket, men tycker redan att han har bra förståelse för det tillvägagångssättet. Tror det blir tydligt för hunden.
På slutet var det bara de två extradummisarna kvar. Jag sade att jag gärna skickade Lakrits en gång till, och han hittade en på stört. Sen ville Carina plocka in den sista, men trots att Lexus letade och letade hittade han ingen. Hon gick med ut, men gick också bet.
Vi lade ut fem avslutande apporter på ställe 1 och gick allihop bort till riskullen utan att hitta den tolfte. Vi måste ha räknat fel. Det är nog jättebra att ha en plan för hur man beter sig i ett sånt läge. Att kunna visa hunden att man är jättenöjd med arbetet trots att den går tom.
Det avlutande skickat från bortre änden av ängen, förbi den så frestande berghällen och ända ner till ställe 1 gick faktiskt över förväntan. Jag skickade Lakrits som första hund dit, och han tog en anings böj kring berghällen, men jag hade is i magen och han rätade upp igen utan att jag behövde stötta med ett extra Ut! Mycket bra avslutning på en trevlig träningsdag. Tack för kaffet, Mona!
Nedan några avslutande bilder från dagen.
Cheysie lämnar av.
Mona och Mixa.
Aya på ingång.
Lexus fick en vacker gyllene färg i solen.
Linjer i den kalla vinternatten.
Bilden är tagen med 50 mm objektiv, 3,2 sekunder, f 4.0 och ISO 100.
Taget på kvällen i minus arton grader. Nog ser det kallt ut så det förslår?
Bilden är tagen med 50 mm objektiv med 1,0 sek, f 1.4 och ISO 100.
Det enbenta stativet räcker inte riktigt till för att hålla helt still under en så lång exponering.
Tåget står inne på Östra Station och ska strax rulla iväg.
Bilden är tagen med mobilen och har beskurits i Lightroom. Därefter lade jag på filtret Antik gråskala, tycker det passar denna anrika järnvägsstation med smalspårstågen.
Hela världen tedde sig vit denna underbara vinterdag.
Bilden är tagen med ett 50 mm objektiv och 1/200-dels sekund, f 10,0 och ISO 100.
Sökträning blev det idag. När vi kom till flygfältet var det isigt inte bara vägen upp till klubbstugan och parkeringen (inga bilar i diket idag, dock en människa i diket, mer om det senare) utan även appellplanen var bitvis rätt isig. Att följa upp de övningar vi gjorde sist var alltså ingen bra idé.
Jag var först och gick och rekade i skogen. Där var det mycket bättre, inte så blåsigt och inte så halt.
Vi blev fyra idag och gjorde först ett sök i gropen där MH-spökena brukar vara. Vi lade ut fyra apporter var och hade med hundarna. Det innebar att alla hundar såg ett par apporter läggas ut medan andra var helt dolda för dem. Lakrits hade bra minne och utnyttjade det att inte alls söka i närområdet först utan direkt kuta ut till vår sist utlagda. Vi skickade i linjeordning så snart utehunden blev synlig med dummy i mun. Som tur var tog Ulrikas hund in två av de jag lagt ut så Lakrits blev till sist tvungen att börja söka lite mer ordentligt.
Sen bytte vi ställe och lade ut ett nytt sök inifrån skogen och ut på åkern bakom. Tanken var att jag och Mona skulle lägga på fältet medan Ulrika och Carina lade i skogen (denna gång fick hundarna inte vara med och se). Men när Mona, som gick före mig, plumsade ner i ett djupt vattenfyllt dike och sånär blötte ner stöveln tyckte jag att det räckte ju med en därute och kastade över mina dummisar till henne. Som tur var lyckades hon ta sig tillbaka igen utan vidare missöden.
Lakrits från besöket vid Vada.
Lakrits sökte nu STORT och LÅNGT ut. Han tog in tre apporter som alla var utifrån fältet, och slog inte på sin näsa alls för vad som kunde finnas inne på kortare håll. Jag pausade lite med honom medan övriga fick chans på fältdummisarna också och Mona lade sen ut ett par nya dummisar på skogssidan åt honom. Även nu sökte han långt bort utom synhåll. När jag klev ut för att kika vad han gjorde såg han mig och stannade som en stenstod. Han har bra stadga, för där stod vi sen… Vi stod så länge att Ulrika var tvungen att åka. Mitt kriterium för att agera (förutom att gå runt lite, låtsas titta på nåt intressant, och gå och ställa mig så jag såg hans ben men vi inte hade direkt ögonkontakt) var att jag ville se att han flyttade åtminstone en tass. Det gjorde han inte. Vet inte hur länge vi stod så där, men det kändes som evigheter. När han så till sist rörde svansen tog jag det som tecken och sade ”Bra! Sök!”. Nu sökte han igen, med näsan på, men väldigt brett istället för djupt. Han följde åsen långt bort, kanske tre gånger så långt ut som vi varit och gått. Jag blåste till sist in honom, stannade honom en bit ut från mig, sade ”Bra!” och gav ett nytt sökkommando svepandes inåt skogen med handen. Och nu tog det inte lång stund förrän han plockade in den.
Sammantaget kändes det lite som vid första sökträningen i höstas med Annika, när vi precis kommit hem från Frankrike. Han har legat av sig och hade alldeles för mycket spring i benen. Det här behöver vi träna igen! De andra hade andra typer av problem, så sammantaget tyckte vi tre som hade tid att fika efteråt att den här sökträningen med terrängbyte behöver vi allt göra om nästa onsdag.
Solen lyste fram genom buskagen och bildade en vacker stjärna. Kasper tycker inte att det var läge att stanna och fota i alla dessa minusgrader. Även Lakrits ser ut att undra vad i sjutton jag hittat som är intressant nog att fotografera.
Bilden är tagen med ett 50 mm objektiv och 1/250-dels sekund, f 8,0 och ISO 400.
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer