Skogsstjärnas hundblogg

Kasper och jag har nu varit på Tollarpsträff i dagarna tre. Vi har bott i tält, vilket gått över förväntan bra. Det knepigaste har varit att han är så intresserad av att träffa alla andra gårdshundar, oavsett om de vill träffa honom eller ej, liksom att han fortfarande har svårt att vara ensam bunden ute medan jag försvinner bort. Men båda delarna har gått lite bättre allt eftersom dagarna gick, så det finns väl hopp att vi ska lösa detta vad det lider.
Dag 1 lyssnade vi på avelsinfo, intressant. Kontentan var att dsg-uppfödarna behöver avla mer på friskhet och mindre på skönhet, och att så mycket som 83 % av den genetiska variationen har försvunnit i rasen de senaste 40? åren. Dags att bli mer aktsam, alltså.
Dag 2 ställde vi ut, och det gick åt skogen. Förra gången fick vi ju en 2:a (blått band) och hade väl trott att vi skulle få det igen. Men icke, den norske domaren gav honom en 3:a (gult band). Har inte utlåtandet framför mig, får slänga in det en annan gång, men kontentan var att Götängens Bonus Kasper är kanonfin på alla sätt – utom tänderna. Underbettet genererade alltså en 3:a. De jag pratade med både innan och efter hade precis samma åsikt – en kanonfin hund, välvuxen på alla sätt, men tänderna gör att man inte kan avla på honom. Vet inte vad det innebär för resten av kullen? Påstås vara ärftligt, enligt vad jag förstod. Iallafall är han är superhärlig hund.
På eftermiddagen tittade vi på lydnadstävling, intressant att se alla moment sammanföras på det sättet, sånt som vi tränat i små snuttar. Men jag tycker den militäriska kommenderingen känns lite overkill… Rallylydnad är lite mänskligare, och känns närmare Kasper och mig.
Dag 3 gick vi på vår 7:e kurs – viltspår. Jätteintressant och kul! Vi åkte ut till en vacker bokskog (bara det…) och lade ett enkelt rakt snitslat spår på 60-70 meter genom att dra en rådjursklöv och droppa ut nötblod. Sen väntade vi en timme innan vi gick spåren. Vi var bara fyra hundar så det var kanonbra. Kasper fattade snabbt vad han skulle göra, nosen fint i marken hela tiden, gick lagom fort och hittade klöven före mig, trots att jag egentligen visste var den fanns… Han tog inte upp den i munnen, men var klart intresserad av den. Tillbaka vid bilarna fick han kika på den lite till och då tog han den faktiskt i munnen ett par gånger. Det här måste vi försöka få till, men det är ju lättare om man kan hitta en spårkompis.
Nu har vi tagit in på vandrarhem i St Olof, mer från oss följer vid tillfälle.