Skogsstjärnas hundblogg

Den senaste veckan har jag försökt träna Kasper på att hålla sig lugn i skogen när han binds upp. Att bli bunden utanför den lilla ICA-butiken i närheten av oss går utmärkt, han sitter alltid så fint och väntar när jag kommer ut igen. Men i skogen har han så höga förväntningar och vill bara inte hålla sig still och ha tråkigt.
Jag gör så att jag binder honom i något träd, visar honom den taggiga blå bollen med rep i och går iväg ut i terrängen. Jag försöker komma ihåg hur jag gått (mellan två stenar, till höger om ett snedväxande träd osv) för att jag ska veta något så när om Kasper spårar rätt sen. Jag lägger ut taggbollen och en klatt leverpastej. I det här läget gnäller Kasper och ibland ser/hör jag att han försöker ta sig loss. Jag har varierat svårigheten, ibland ser han mig fortfarande, ibland ser jag till att komma bakom nån gran eller stor sten. Sträckan är kanske 40-70 meter. Sen står jag still och väntar tills han tystnar. Idag hade jag termosmugg med kaffe med mig, perfekt. När han är tyst går jag en rundsväng tillbaka. Börjar han pipa igen stannar jag. När jag kommit inom syn- och hörhåll från honom och han fortfarande är tyst klickar jag och säger sen Bra. Sen får han en klatt leverpastej innan jag tar loss honom.
Han spårar sen i mitt tycke lite slarvigt, antingen väl snabbt eller, om jag drar ned hans tempo, så kan han dra iväg åt annat håll, kanske mot nån annan doft. Svårt att veta hur mycket jag ska styra farten och därmed kanske störa honom. En gång stannade jag till i tron att han ville helt åt fel håll. Efter att ha kikat mig omkring lite insåg jag att han nog hade rätt, så jag bestämde mig för att låta honom bestämma. Jag gav sökkommandot igen, och se, hittade han inte boll, leverpastej och kaffemugg bakom ett annat träd än jag hade trott. Det var lite kul. Fast än så länge tycker jag att framgångarna med passivitetsträningen är små. Okej, han är inte så vildsint som han var när jag band honom i våras, men till tyst och lugnt ICA-läge har vi en bit kvar.
Efter spår- och passivitetsträningen bestämde jag mig för att testa än en gång att ha honom lös i skogen. Skitglad rusade han iväg, men kom omedelbart på mina visselpipsinkallningar. Tills efter fjärde gången. Då fick han totalfnatt. Kom visserligen på visslingarna, men bara suuuusade förbi och försvann blixtsnabbt åt motsatt håll. Med lite distans på det inser jag att han hade jäkligt kul och säkert behövde få springa av sig, men jag har ändå svårt att koppla av och låta honom hållas. Det är ju rätt tätbebyggt, vilket innebär att skogen är ganska liten och han kan enkelt springa ned till bebyggelsen, bort till någon väg eller fram till andra människor och djur som vistas i skogen.
När han studsat runt ett tag och till sist kom i sån närhet att jag kunde morra med mörk, arg röst på honom så stannade han upp. Jag visade honom att jag var rejält arg, kopplade upp och körde några enkla lydnadskommandon som han följde blixtsnabbt. Till och med Ligg gick bra då i blöta skogen, vilket visar att han visste att nu gällde det att lyda matte.
Sen var det kopplad promenad genom resten av skogen medan jag funderade över läget. Min teori är nu att han blir alltför uppspelt och stressad av att få springa fri så länge i taget, så nu ska jag nog testa att koppla loss, köra ett par–tre inkallningar, sen koppla igen och gå vidare. När han verkar lugn, koppla loss igen och upprepa två–tre gånger till med visselpipan. Då får jag en chans att varva ned honom emellan. Mitt långsiktiga mål är givetvis att kunna ha honom lös, men inom inkallningsbart räckhåll, under hela skogspromenaden, men där är vi helt uppenbart inte ännu.
Att mobilfota den lille busen med leverpastejen inom lockande räckhåll gick dock alldeles utmärkt. Duktig pojke!