Skogsstjärnas hundblogg

Den nya metoden har redan börjat ge resultat!
Funderade på hur historien med Kaspers koppelgående egentligen har utvecklats. Det började på valpkursen förra hösten, där jag fick rådet att klicka och belöna så snart han tog kontakt. Det var bara det att, oavsett belöning, det alltid var roligare att gå långt därframme och nosa än att ta kontakt och få den där köttbullen, korvbiten eller leksaken. Och när jag väl lyckades få honom intresserad av någon lockande belöning så skuttade han bredvid mig som en känguru på värsta gårdshundsmaner. Jo, man har väl sett en och annan gårdis göra likadant, är nog rastypiskt.
Iallafall höll vi på att traggla med den metoden ett alltför långt tag, utan nämnvärd framgång. Sen läste jag nånstans att man skulle vända om så snart hunden drog. Men antingen hade de förklarat dåligt eller så är jag lite trögfattad, för jag vände om först när Kasper var längst ut i koppeländen, varpå han susade ifatt och om mig. Ute i änden så vände jag på nytt. Osv. Det slutade med att vi båda var oerhört frustrerade. Alls inget konstruktivt.
Nästa etapp var på Evas kurs där vi lärde oss att använda rösten. Mörk röst som sade ifrån när han hamnade för långt fram, ljus kvittrande röst som berömde när han gick rätt. Det där kompletterade jag med klicker när han gjorde rätt, eftersom han redan var inklickad. Den mörka rösten hjälpte upp situationen, men bara kortsiktigt. Så snart jag slutade morra drog han framåt igen. Att berömma med kvittrande röst slutade jag snart med, för varje litet kvitter tog Kasper som ett tecken på att nu kunde han göra som han ville. Följden blev att jag fick antingen gå där och morra eller hålla käft. Inga kul promenader. På den kursen fick jag också tipset om att använda en halvlång gren att stoppa ner framför nosen på Kasper så snart han försöker kila framför. Det fungerar ganska bra, med fördelen att man inte behöver låta arg hela tiden. Det har dock inte gett något hållbart resultat. Så snart jag inte har någon gren tror han att det är fritt fram. Det har alltså bara varit en kortsiktig lösning för att jag själv ska få lite lugn och ro på promenaden och kunna njuta av den. Och kanske till och med kunna samtala med medpromenörer.
Parallellt med röstkursen gick jag på VaBK och råkade på en torsdagsträning på en tränare som visade på ett nytt sätt att vända om. Hon menade att jag inte skulle vänta tills Kasper kom ut i änden på kopplet, utan byta riktning så snart han var i höjd med mig. Och byta riktning inte bara åt motsatt håll, utan höger, vänster, snett, runt i cirkel. Det ökade genast upp hans uppmärksamhet, och vi började få snurr på det hela.
Det är dessa två metoder som varit mest framgångsrika hittills – mörk röst och byta riktning så snart han var ifatt. Dock har de inte funkat hela vägen ut, kanske för att det är jobbigt i längden att morra (harkla är en variant där man låter mer neutral ute bland folk) och att virra omkring på gångvägarna som en yr höna. Det är alltså svårt att vara konsekvent hela tiden, särskilt om man faktiskt ska gå en längre sträcka och kanske dessutom inte har hur mycket tid som helst.
Dagens metod att stanna och göra en tio sekunders paus varje gång är ju också lite tidskrävande och kan få folk runtomkring att undra – men inte mer än de tidigare metoderna. Och jag har redan märkt att jag blir lugnare av detta. Rätt nyttigt att själv få en liten timeout istället för att bara stegra sin irritation. Kasper har börjat fatta vad som gäller, vilket inte hindrar att han glömmer sig ibland.
Tror ändå att vi, ett år senare, snart kan lägga detta tragglande bakom oss. Tänk om vi haft dessa verktyg från början, vad mycket snabbare och enklare det gått! Inte så lätt när man är nybörjare att veta vilka råd man ska ta till sig och inte.
Det vi måste få bukt med nu är att Kasper stissar upp sig så snart det kommer en annan hund i närheten, särskilt vid spontana hundmöten. De gånger vi träffar hundar i träningssammanhang brukar han lugna ned sig efter ett tag, men lösa lekande hundar på stora fält eller nån vi plötsligt möter på promenad är de svåraste att hantera. Har dock en stor förhoppning om att den endags skvallerträningskurs vi ska delta i den 6 november hos Eva Bodfäldt ska bli ett stort steg i rätt riktning. Sånt här är så svårt att mängdträna på egen hand, man får förlita sig till de hundekipage man stöter på. Och eftersom de inte vet vad man håller på med beter de sig kanske inte som man vill att de ska… Det är svårt att hinna få kontakt och prata med den husse/matte man möter när man samtidigt ska korrigera Kasper så gott man kan. Han är ju så jäkla låg när man ska ner med handen och ta tag i honom, och att stå upp-och-ned och prata med främmande människor har aldrig riktigt varit min melodi…