Kasper tycker synd om sig idag. Det manifesterar han genom att ligga vid min arbetsrumsdörr och gnälla som ett gnisslande gångjärn. Jag väntar ut honom…
Anledningen? Har städpersonal hemma som ska få arbeta i lugn och ro utan intensiv gårdshund. Sen var jag hos tandläkaren nu på morgonen, och för att samma personal skulle få frid tog jag med honom i bilen där han fick ligga och vänta. Han har hittills bara fått kisspromenader och vill nu antingen ut och busa med personalen eller ut och röra på sig ordentligt. Provade att ta fram klicker och godis, men inte ens det intresserade.
Så snart personalen har gått ska vi ut och röja i skogen med Enzo plus matte. Tur att jag ändå väntar på jobbfiler just nu, annars skulle detta schema knappast gå ihop sig…
Lite senare:
Han var precis den vildbasare jag väntat mig i början av långpromenaden. Jag lär honom fara omkring i sina vilda svängar ett bra tag, för jag insåg hur mycket överskottsenergi som bara väntade på att få komma ut. Lite längre fram fick Enzo och Kasper leka lösa, och jisses vilken fart det var på dem! Vi promenerade vidare, men efter att ha sett färska rådjursspår tyckte jag det var lugnast att koppla upp Kasper. Enzo saknar rådjursinstinkt, så han fick fortsätta att gå lös.
För första gången hade jag chansen att studera exakt vilka typer av spår Kasper intresserar sig mest för. Snön var så där perfekt med riktigt tydliga spåravtryck. Och det visade sig faktiskt att det inte alls var de ganska rikligt förekommande rådjursspåren som var intressantast, utan lite större hundtassar! Det kan ju ha varit en löptik, det vet man inte, men dessa spår fick mest uppmärksamhet från lillpojkens sida. En gång nosade han lite på ett rådjursspår, då nejade jag och belönade när han upphörde med det.
Efter en skaplig runda i skogen kom vi tillbaka till fältet där de lekt förut, och vi släppte ihop dem igen. Den här gången var leken lite mattare. Men rätt var det var drog Kasper iväg rakt över fältet, okänt vad som triggade honom, men snart var han halvvägs till hästgården Molnby.
Jag försökte ropa tillbaka honom, men det enda som hände var att jag blev hes. Fick upp min visselpipa ur fickan och blåste mig lomhörd. Efter en stund stannade Kasper upp och bestämde sig faktiskt (tror han funderade lite där) för att vända tillbaka. När han sprungit två tredjedelar av sträckan vände jag och sprang åt andra hållet samtidigt som jag fiskade upp köttbullar och delade i småbitar i handen. Det var bara det att emellan oss fanns Enzo… Och ärligt, vad är roligast, en liten kul snabbsprungen sheltie eller en betydligt långsammare vanlig gammal matte? Köttbullar eller inte?
Jag stannade upp och båda hundarna närmade sig. Jag bestämde mig för att slänga ut köttbullsbitarna för att locka, men då var det Enzo som var ivrigast på dem. Inte riktigt avsikten… Enzos matte kom fram och försökte hindra Enzo från att ta alla, men då morrade han åt henne! Första gången nånsin det har hänt! Lite perplexa blev vi, båda två.
Kasper fick några godisbitar och blev uppkopplad, och sen började vi istället träna nej-sägning till Enzo. Jag lockade med köttbulle och min ljusaste lockröst, och det var lite svårt ett tag, men snart insåg han att det var bättre att lyda matte. En liten vass sheltietand i tummen fick jag, men det syns inte längre. Kanske blir det mer sån här nyttig övning imorgon. Gjorde samma övning på Kasper, gick riktigt bra utom en gång när jag själv tvekade om jag skulle förbjuda eller tillåta. Inte direkt hans fel…
På hemvägen kunde Kasper faktiskt gå lite fint vid sidan av med släpande koppel, kändes som en mycket bra avslutning. Nu sover han så gott i sin säng i köket. Och jag ska äntligen börja arbeta…
Senaste kommentarer