Gunilla inspirerade mig att göra ett haikuförsök:
Åt semikolon
Kroken fastnar i magen
Men pricken är god
Kaspiskt haikuordspråk
Gunilla inspirerade mig att göra ett haikuförsök:
Åt semikolon
Kroken fastnar i magen
Men pricken är god
Kaspiskt haikuordspråk
Nu känns det lite roligare på kursfronten. Fick just veta planerna på vår utlovade fortsättningskurs i viltspårning. Vi drar igång i mitten av mars med två halvgrupper då hundarnas spårningsstatus ska bedömas inför anmälan till anlagsspår. Vi hamnade i första gruppen den 15 mars – husses födelsedag, men några timmar på eftermiddagen kan han väl klara sig utan oss. Sen har de tursamt nog lyckats pricka in fyra helgdagar lite lagom runt vår Italienresa, så jag missar ingen gång på grund av det. Det hela hinner ta slut innan det bär av till Frankrike, dessutom. Kunde inte ha planerat det bättre själv. Sen återstår ju att se vad vi kan få för anlagsprovsdatum (ja, jag hoppas och tror att Kasper kvalar in dit (fingers crossed)).
Nu har vi ju hittills bara tränat en gång sen vi slutade förra kursen, men man kan kanske hoppas på lite mer barmark innan mitten av mars. Ett par träningsomgångar innan dess vore idealt för oss båda.
En vacker hyllning till semikolonet kom min väg, och då jag gärna vill spara denna visdom lägger jag in den här:
Semikolon är skiljetecknens Bordeaux, finsmakarens favorit; det är en markör för språklig virtuositet. Lika älskat som det är av författare och drivna skribenter, lika missförstått är det av den stora massan.
Kasper undrar om semikolon går att äta?

Gick samma promenad idag, med en betydligt högre slask- och isfaktor. Några bilder från promenaden:


Är SÅÅÅ nöjd med mina Icebugkängor, som verkligen kommer till sin rätt på detta isiga underlag. Just nu gör det inget att jag ännu inte har hittat ersättarna till mina gamla trogna meindl goretexskor.
Kasper bryr sig verkligen inte om tåget, är helt oberörd. Miljöträning som sitter!
Gick en promenad utmed sjön i förmiddags med Kasper. Gick bland husen på ditvägen och utmed sjön på hemvägen. tror det var en bra strategi, för sjömiljön är intressantare, bra att ta den på slutet. Kunde till och med ha honom lös några korta stunder där.
Jämförelse mellan veterinärkliniken i Upplands Väsby och vår nya i Vallentuna:
Lite tidigt att uttala sig efter bara ett besök i Vallentuna, men en mycket lugnare och familjärare stämning var det. I Upplands Väsby är det lite storsjukhuskänsla och anonymt, tycker jag, och så känns det allmänt stressigt och rörigt. Man får säga till flera gånger vad man vill, och ofta har de ändå missuppfattat det hela (främst personalen i receptionen). Vallentuna är ju mycket mindre och är dessutom nystartade, så de kanske inte har full patientbeläggning ännu. Men det kändes som att de hade tid med en, man blev trevligt bemött (önskar bara att Kasper varit det tillbaka…). Ska ju dit om en månad igen, får se om förstaintrycket håller i sig. Nackdelen är väl något sämre öppettider, men blir det något akut på icke kontorstid kanske vi hamnar i Arninge eller Albano i vilket fall, och då har inte den delen så jättestor betydelse.
Idag var Kasper hos veterinären för sin första leptospirosspruta inför sommarens Frankrikeresa. Även om vi inte ska längre ner än till Bourgogne känns det skönt att ha detta skydd. Vi kommer ju att vistas på landsbygden en längre period.
Kasper morrade åt veterinären! Vi satte på munkorg så hon kunde ge sprutan i nackskinnet medan jag höll i huvudet. Då knystade han inte alls, det var innan… Vi har ju aldrig varit hos den här veterinären innan, men det var tydligt att han kände igen den svarta bänken som något otrevligt.
Vaccination 2 om en månad. Fick också bekräftat att kennelhostevaccinet räcker fram till 1 juli.
Inte förrän jag kom hem insåg jag att det första av tre demoekipage på clinicen var Tina och Sabina. Ingen bild har jag på dem heller, att mobilen kunde användas till både kamera och anteckningsblock gick upp för mig först efter ett bra tag… Illa. Iallafall var deras demo mycket bra, liksom Evas åtföljande kommentarer. Det finns mycket där för mig och Kasper att ta tag i och försöka överföra till vår lilla nivå.
Eva och 10 månaders golden som ännu inte börjat sin fotgåendeträning. Eva visade små embryon till ingångsträning med handen som en stolpe. Allt komplicerades av att hunden hela tiden ville visa hur duktig hon var att sitta, så mycket tid fick ägnas åt att klicka in ett stående. Kvällens roligaste inslag var när tiken lyckades få loss Evas ena örhänge, varpå Eva räddade det, satt och kelade med hunden och sen skulle belöna. Hon sträckte av gammal vana fram vänsterhanden – men där fanns inget godis, utan en örhängesplupp! Så nu är denna golden lite extra gyllene… 😉
Malle med matte i elitklass, som har problem med pipande hund. Dock fick vi under kvällen höra väldigt lite pip. Däremot fick vi under detta inslag lära oss mycket om hur man med ytterst liten mimik kan underhandsbelöna och förvarna om vändningar åt ettdera hållet. Det senare gjordes genom att fälla ut ”blinkersen” – en liten huvudvridning åt det håll man skulle aningen innan man själv svängde.© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer