Skogsstjärnas hundblogg

Ett Barcelonainlägg kommer när jag har kikat lite mer på alla bilderna, men först en dagsrapport. Jag lämnade Kasper hemma för att hålla viltspårkursen. Tyvärr var vi bara fyra idag med, en var borta av okänd orsak och en visade sig inte hitta till skogen trots att hon varit där en gång tidigare. Synd! Vi får dirigera henne bättre tills nästa gång. Kursen gick iallafall bra och de hundar jag hade hand om var så duktiga. Denna gång lade de spår åt varandra, och det var nog nyttigt, åtminstone för några hundar, att mattes spår inte fanns med.

När jag kom hem hade Kasper bara fått en kortare promenad, så efter lunch tog jag honom på cykeltur utmed sjön. Det var längesen jag cyklade med honom, men det var så härligt. Husse däremot har cyklat en hel del med Kasper nu under hösten, både i koppel och fastsatt i cykeln. Själv har jag ju längtat efter att testa att cykla lös med honom, och efter en liten träbro fanns en lång raksträcka som var helt folktom, så jag bestämde mig för att våga. Han sprang direkt och kissade, så jag fick upp farten lite. Sen susade han om, men vände sig om och hade koll på var jag fanns. Vi höll jämn takt och det kändes bra att ha honom något framför mig, för då hade jag full koll. Där stigen viker av uppåt höger uppför en liten kulle såg jag några människor med stavar, så jag valde att stanna nedanför och låsa fast cykeln i ett stängsel.
Det tyckte Kasper också, han sprang automatiskt ditåt. Husse brukar också stanna där, tror jag, så han var van. Sen vandrade vi i den nu tomma kohagen. Det är en grej som är bra med hösten – djuren är intagna och man kan gå där med hunden lös utan att riskera att stöta på nån som ogillar lösa hundar. Kasper hade bra koll på var jag var, jag gjorde en hel del inkallningar och han kom spontant många gånger också. Jag provade Sitt och inkallning samt Läggande under gång. Funkade, trots blöt kohage!
Väl nästan tillbaka vid cykeln kom det ett par med en lös liten tax nedför kullen. Jag kopplade Kasper och började låsa upp cykeln. Taxflickan sprang fram och Kasper hängde i snöret bakom mig och ville hälsa. De fick göra det en kortis och taxmatten gav godis. Egentligen hade jag tänkt cykla iväg med lös hund, men på grund av taxflickan kopplade jag honom i stången. När vi var förbi träbron såg det folktomt ut. Där ringlar sig stigen mer så man har inte lika bra sikt, men jag bestämde mig för att chansa och släppte honom igen.
Han vek av två gånger mot de små sittplatser som finns närmare sjön, men jag visslade lite så kom han igen. Jag märkte att min vissling fick honom att sakta in och vänta in mig också när han satte iväg lite för fort på stigen framför. Vi mötte två personer utan hund, men jag bestämde mig för att det klarar han så vi körde bara förbi dem. Inga problem. När vi närmade oss t-korsningen såg jag fler människor och bestämde mig för att koppla upp innan vi mötte dem. Dels gick det inte att se om de hade hund och dels närmade vi oss stora vägen snart ändå. Jag kallade in honom utan att kliva av cykeln och kunde koppla på utan problem. Konstigt nog fattade han att han inte skulle till mitt vänsterben. Jag stod halvböjd mot pinnen på höger sida och fiskade upp linan med kroken och han sprang dit helt av sig själv. Han var sååå duktig!
Mindre duktig var han när vi cyklade in på gården. Det kom ett par med hund nerför vår lilla gatstump, så istället för att släppa honom före grusgången cyklade vi hela vägen in. Sen trodde jag dumt nog att vi var så pass långt från hunden att jag lugnt kunde släppa honom medan jag hoppade av cykeln och ställde undan den. Wroom!
Han hade inte glömt av hunden, utan skulle ut och hälsa. Jag tog fram visselpipan jag förtänksamt hängt om halsen och visslade några gånger. Här! hörde jag på andra sidan om vårt hus. Nu går det inte så enkelt att gå runt huset, så jag tog grusgången tillbaka för att plocka upp olydingen. Då kommer han spontansusandes. Han hade hälsat, hört att matte visslade och kom tillbaka. Lite sent, men kom faktiskt. Kan man bli arg då? Han fick sitta (lös) medan jag låste cykeln och låste upp ytterdörren. Sen fick han godis för att han trots allt klarat detta utan att kuta iväg igen.
Nog har vi saker att träna på, men detta är ändå oerhörda framsteg mot hur han skulle varit tidigare. Så totalt sett är jag mycket nöjd med utflykten. Och det var en superhärlig känsla att cykla med honom lös. Det har varit en dröm att kunna göra det. Nu borde vi fundera ut en lång bra grusväg eller bredare stig där vi inte riskerar alltför många möten (och framför allt bilar) där vi kan ta ett längre sånt rejs. Vilken lyckokänsla!