Skogsstjärnas hundblogg

Lakrits blev tio veckor igår. Stora killen!
Jag tycker verkligen att han ser större ut. Visserligen har han fortfarande stora labbetassar och en lång taxrygg, men jag undrar om inte proportionerna börjar ta sig lite. Måste egentligen mäta upp honom lite så jag kan se förändringen.
Träningsmässigt, då? Vi kör ju bara yttepyttekorta pass och liksom leker fram det med klicker och frivillig shejping mest, och jag tycker att det går jättebra.
Gå i trappa: uppför är inget problem längre (jag bär ändå ibland, särskilt på kvällen när han är trött). Nerför beror lite på motivationen. Det är helt klart svårare för honom rent motoriskt att gå nedåt, och ofta bär jag honom. Men det finns en kortare trappa mellan kök och vardagsrum som han allt oftare tar själv på eget initiativ om det finns något intressant därnere (matte eller Kasper ute i hagen, till exempel, som nås via vardagsrummet).
Kontakt och Sitt: kontakten har ju funnits hela tiden, och jag försöker förstärka ofta. Han sätter sig ofta spontant framför mig i samband med kontaktövningar, så då har jag passat på att klicka in frivilligt sitt också.
Jag har börjat klicka in Stå med, men jag undrar om han egentligen vet vad han blir belönad för vid de tillfällena. Det får komma när det kommer.
Stadga: han har blivit ganska duktig på att vänta på ett varsågod vid matskålen. Jag vill ha ögonkontakt innan jag ger mitt okej, och någon gång försöker han fortfarande tjuva om det tar nån sekund för mycket, men han blir klart uthålligare och uthålligare. Vi tittar också på när Kasper äter sin middagsmat (kl 18 då inte Lakrits ska ha) och i början ville han bara springa fram och försöka roffa åt sig, så jag fick hålla honom ordentligt, ofta i famnen. Nu bara håller jag honom någon meter ifrån med handen på bringan, och om han sätter sig och inte verkar alltför på kan jag till och med släppa bringan och resa mig upp och bara stå fysiskt framför och hindra honom från att komma framåt. När Kasper sedan är klar och går från skålen ger jag varsågod till Lakrits som lyckligt springer fram och extraslickar Kaspers matskål och sedan bär den i triumf till sin bädd. 🙂
Emellanåt har vi också tränat omvänt lockande med godis i knuten näve, och han kan fortfarande försöka öppna handen ibland, men inte alls med samma frenesi som tidigare. Denna övning går vidare.
Klossträning: jag upptäckte ju vid trappan att han hade en obefintlig bakdelskontroll (det kanske alla valpar har), så jag började med klossträning. Vi har kommit så långt att när jag lägger ut den skiva jag har som kloss så stiger han direkt upp med framtassarna. Ofta tar han också något steg åt vänster, men ibland kan jag behöva trigga fram det genom att själv gå lite åt höger. Han är på mycket god väg här. Jag gillar framför allt hans medvetenhet om att det är vad han själv gör som påverkar om det kommer någon belöning eller inte.
Stolpen: parallellt har jag börjat träna Stolpen, något Eva Bodfäldt har beskrivit i sin blogg. Först hade jag ingen framgång alls, han satte sig ned och tittade/nosade på handen framifrån. Han trodde nog det var en stadgeövning. Men plötsligt har det lossnat, fråga mig inte hur, men jag tror att det kanske har att göra med att vi kört klossen parallellt. Det här att röra sig åt höger för att få belöning har liksom sjunkit in hos honom. Så idag på vår lilla korta koppelträningspromenad och han råkade komma lite för långt fram stannade jag, tog en godis och gjorde en knuten stolphand. Vips kom han tillbaka och rundade stolpen in till min sida. Voilà, en godis till herrn!
Koppelgående: han är ju i grunden en naturbegåvning på detta, men jag har fått bort det mesta av försöken att gå till höger om mig eller mellan mina ben. Någon gång, om vi stannar till, kan han fortfarande köra huvudet mellan benen, så då kan vi ta något litet 360-gradersvarv eller så för att komma på rätt köl igen. Men på det hela taget går han kanonfint ungefär där jag vill ha honom. Och med god kontakt. Myspojken! Detta har ju hört till de saker jag tragglat mest med Kasper, så det är oerhört skönt att det sitter så här tidigt med Lakrits.

Han kan skälla!
Igår kväll skulle vi ut på sen kvällskissning, klockan var kanske halv tolv eller så och det var ganska mörkt för att vara juni. Jag lämnade ytterdörren öppen, men sade till Kasper att vänta innanför. Rätt var det är rusar lillen snett åt vänster, mot vårt grannhus. Och skäller högt! Klart lite skraj var han, men modig ändå.
I det läget rusar Kasper ut och förbi mig bakifrån och ska ge brorsan moraliskt stöd. Vrålskäller! Han har ju än så länge ett klart mäktigare skall än lillen. Jag insåg då att det måste vara de kattvakter som Rolf pratat om tidigare på kvällen som fortfarande satt i grannens trädgård och hoppades få tag på den katt de satts att passa.
Jag var barfota och hade ingen lust att kliva ut på det vassa gruset, så jag gick istället in och tog Kaspers visselpipa och kallade in honom. Båda hundarna kom direkt tillbaka och belönades för detta. Misstänker att kattvakterna blev minst lika rädda som hundarna över denna incident …