Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Författare: hundadmin (sida 109 av 199)
Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.
Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.
På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?
Kasper och husse har börjat cykla så smått, vilket betyder att jag får lite mer tid för Lakritsträning utan bihängande gårdshund. Idag tog vi oss visserligen bara till gröna ängen, men jag passade på att träna vänster och höger med tennisbollar (utan risk att de hinner bli upplockade av liten ivrig brunfläckig).
Jag började med bara Höger-kommando och högerarm med honom sittandes mitt emot mig. Sen en liten paus, och samma sak med vänster. Kort avstånd, max 10 meter, fungerade bra.
Sedan lade jag på en stoppvissling med stopphand följt av högerkommando. Nu låg bollen lite längre bort, så han fattade inte vad jag menade. Vi promenerade bort till bollen tillsammans och bara tittade på den. Han fick inte ta den – där fick jag in lite stadgeträning också. Så vände vi tillbaka till utgångspunkten ca 15 meter bort och gjorde om: Stopp, Höger. Nu gick det kanon! Vi gjorde om samma en gång till med bra belöning båda gångerna, och sen bytte jag till vänster. Den bollen låg redan utlagd utan att han visste om det.
Jag provade först att köra Stopp, Vänster direkt, men det var samma oförstående min den här gången. Okej, en ny promenad bort. Titta på bollen, gå tillbaka till utgångspunkten. Jag blåste Stopp följt av kommandot Vänster. Yes! Där satt den.
Där avslutade vi, så får han smälta detta ett tag.
På tillbakavägen märkte jag att Lakrits gick och sneglade på den tennisboll jag fortfarande höll i handen. Aha, ett bra tillfälle att träna lite stadga! Jag släppte den nonchalant på min högra sida och fortsatte gå. Lakrits stannade till, men kom med mig när jag sade till honom. Lite längre fram fick han ett varsågod att springa och ta den. Detta gjorde vi om flera gånger. En gång råkade jag kasta rakt framför nosen på honom och då kunde han inte motstå att ta den lyran, men i övrigt höll han sig. Han saktade efter mig, dock, och ville bra gärna. En liten uppmaning att hänga med krävdes. Så det här var en nyttig övning som vi får fila lite till på vad det lider.
Hurra! Nu har Lakrits ett hundpass. Igår var jag och hämtade det. Jag passade på att ha med mig honom för hans ett-årsspruta, så är den gjord ett par veckor för tidigt. Helt okej enligt veterinären. Jag vägde honom också: 29,8 kg. Han har gått ner nåt halvkilo, alltså. Det tycker jag är bra, han började nästan bli aningen för rund.
Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.
Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.
Vi tog ett längre lunchbrejk och åkte bort till järnåldersgravarna i Vada. Det är ståtliga högar att träna markeringar vid. För att inte tala om lulla omkring på. Nästan i klass med Uppsala gamla högar. Dessutom var det dags att göra lite maintenance på en geocache vi har utplacerad där i trakten.
Solen lyste med sin frånvaro när vi åkte iväg och vi valde därför att äta lunch hemma och inte ta med nåt fika. Synd, för när vi väl var på plats var det värsta härliga vårsolen. Det riktigt känns på kinderna nu. Superhärligt!
Vi utnyttjade som sagt kullarna – Rolf stod där uppe och kastade markeringar medan jag och Lakrits stod där nere och markerade. Svårighetsgraden varierade från enkla på topplatån till rullande nerför backen (inte riktigt som det var tänkt, men det överrumplade Lakrits…), till kast ner i gropar och svackor. I pauserna gick Lakrits lösfot med mig uppför och nerför dessa kullar.
Efter att vi fixat geocachen kom jag på att en sån är ju perfekt för närsök till Lakrits – en plastlåda gömd i en skreva bakom en enbuske. Nu hade vi ju redan rotat fram den och vår doft fanns alltså på lådan. Rolf pulade tillbaka lådan medan Lakrits var ute på egna äventyr och sedan kallade jag in Lackemannen och visade/visslade närsök. Svårt var det, han fick hålla på ett tag, men till slut kom han på att det var ju den där plastlådan matte menade att han skulle ta fram. Jamen dåså. Fram kom den och vederbörlig uppskattning fick han i form av en spontankastad liten fickdummy. Så fick Rolf stoppa undan lådan än en gång. Vi har alltså en naturbegåvad geohund. Så otroligt praktiskt när vi själva går bet på gömmorna. För den som inte vet vad jag pratar om kan jag hänvisa till www.geocaching.com.
Rolf var dessutom jourhavande fotograf. Kasper var med i flexi och helt klart tycker han det är kul att det är vår, det riktigt spratt i benen. Och nosen var fullt påkopplad hela tiden med diverse spårande hit och dit.
Vi trotsade snöandet och gav oss ut och träffade Annika och Tindra. Hon hade i förväg lagt ut några dummies till linjetag åt Tindra, men vi började med att promenera lite. Vi lullade längs en grusväg och sedan i obanad terräng. Lakrits var inte världsbäst på lullande idag, men han var ändå lugn och fin, inget pipig. Så när vi lullat en stund hade Annika ett förslag till upplägg på jättebra markeringsövning.
Hon gick och lade ut min lilla bruna fickdummy utan att Lakrits såg det. Sedan vände vi upp och jag sade Titta när Annika kastade en stor dummy rakt på den gömda. Sen vände vi runt medan hon plockade bort den stora igen, vände tillbaka och så fick Lakrits gå ut på kommandot Feldy. Vi gjorde den första på ganska kort och lätt avstånd eftersom vi försvårat genom att byta stora dummyn mot en liten. Detta oväntade byte klarade han snabbt ut och kom in fint med lilldummyn.
Vi gjorde om samma övning på ett nytt ställe med lite längre avstånd. Nu sprang han rakt förbi nedslagszonen och gick ut i ett större sök. Jag blåste in honom direkt.
Annika kastade på nytt, men samma sak hände. Han sprang förbi, rakt ut. Vi tyckte att han kunde få en chans ändå, och han sprang nu ungefär som tre blomblad runt nedslagszonen innan han riktigt gick ned med nosen och tog upp vittringen och fick fatt i lilldummyn.
Vi gjorde om en tredje gång, men med Annikas fingervantar hopsatta till en boll istället för lilldummyn. Nu vände jag runt mycket kortare varv och kortare tid och den här gången stannade han kvar i rätt zon och sökte. Det tog en liten stund innan han fick kläm på fingervantarna, men strax var de inne hos mig.
Antagligen tog det lite för lång tid mellan markering och ivägskick de gånger då han sprang för långt ut. Sedan säger Annika att jag också skickade en gång när Lakrits inte fokuserade på markeringspunkten, och hon har säkert rätt, även om jag själv inte är medveten om det. Det är guld att ha observanta medhjälpare!
Nu tyckte jag att Lakrits tränat klart. Han var fortfarande lugn och fin och jag ville behålla honom så. Så vi lullade efter Annika och Tindra och tittade på medan de tog fyra linjetag, plus ett omtag på grund av lite väl självständigt arbete vid en tänkt nittiograders dirigering som snarare blev fyrtiofemgraders. Annars är hon väldigt duktig, Tindra.
Vi hittade ett mysigt krypin under ett par granar där vi kunde slå ner våra stolsryggor. Ingen snö nådde in dit. Precis bredvid låg en stor barskrapad ryggrad och frestade. Hjort? Älg rentav? Hundarna fick iallafall inte tillfredsställa sin nyfikenhet där.
Under fikat blev Lakrits lite rastlös och det kom flera tendenser till pip. Annars skötte han sig riktigt bra och 3,5 i pipbetyg kan han få.
Jo, jag fick kika på hennes nya fasanskrudsklädda dummy också, och det såg inte alls svårt ut att fästa skruden på ett bra sätt med buntband på dummyn. Så bara Paw behagar skicka sin leverans till mig nångång så kan vi varva lite med sådan träning också.
Anita skickade över lite fler bilder som jag nu har mekat lite med i Photoshop.
Här visar till exempel Marina en fin högerdirigering:
Idag var vi fyra hundar hos Anita: Acke, Lakrits, Reko och Speja. Idag förbjöds alla hjälper som godis, leksaker, ryggsäckar och liknande och vi fick använda endast oss själva som belöning. Det fungerade bra.
Mycket av tiden ägnades åt fotgående – eller, som Marina myntade det – lullande. Vi lullade alltså omkring i skogen mellan granar och runt tallar, över stockar och runt stenar. Vissa även över stora stenar, men det hoppade jag över.
Mellan varven skickades någon hund på vänster-/högerdirigering och mot slutet fick alla hundar apportera in en and. Jag gissar att sträckan var 50–60 meter, med ett dike, ett snöområde och sedan ett grönt skogsområde där Anita stod och lade ut fågeln. Fågeln lades ut helt synligt och Anita kraxade lite som hjälp, men det blev ändå lite knepigt att hålla en rak linje i och med terrängskiftet från snö till barmark. Åtminstone Lakrits (och jag tror flertalet av de övriga) sprang rakt ut och vek av vid snölinjen, tog sig sedan tillbaka in med hjälp av vittringen (Anita var givetvis så klok att hon såg till att vinden låg på åt rätt håll). Anden apporterades sedan in enligt samma ”raka” linje. Enligt Lakrits sätt att se på saken var det ju en rak linje att följa snökanten. Avlämningen blev okej. Det var inte lika självklart enkelt som att lämna ifrån sig en dummy, men jag klappade om honom lite och berömde och så kunde jag ta den. Jag klappade om anden litegrann också för att visa Lakrits hur fin den var, den grej som han varit så duktig och hämtat.
Alla hundarna hoppade högt och fint över diket med fågeln i mun. Enligt Anita är det vanligt att hunden i början har svårt att klara att både hålla och hoppa samtidigt, men det de grejade de jättebra. Tor lånade Anita W:s kamera, och bilderna nedan är alltså därifrån.
Läxan är även fortsättningsvis att lulla runt i skogen så att det bli naturligt och lätt för hundarna att hänga på oss hur vi än går, och att de kan vara passiva och lugna när vi stannar. Nästa träff är redan om en vecka på Storsten igen.
Vi väntar på att Anita ska lägga ut anden.
Jag skickar Lakrits.
Full fart tillbaka med anden i fint grepp.
Lite ovillig först, så jag låter bli att ta den, utan klappar om lite.
Nu gick det bra att ta anden.
Jag ser att jag inte skrivit något om i måndags. Då var Tina Cederberg på klubben och talade om klicker. Eftersom inte alla i publiken var insatta i klicker gick hon igenom mycket grunder, och det intressantaste för min del kom på slutet.
Några idéer och tankar:
- Chickencamp hemma hos Anneli i sommar – träna klicker på hennes kycklingar, vore kul att få till.
- Shejpa lugna beteenden på Lakrits – han går lätt upp i varv, och det kan vara bra att shejpa just lugna saker på honom.
- Påminna Kasper om backande i trappa – även om hunden kan en grej, behöver de påminnas ibland.
- Hund som gärna hoppar mot besökare: be dem sätta ner handen med handflatan ut. Använd nostarget som en metod att bli av med otrevligt hoppande.
- Träna fotgående med dummy som störning för bättre stadga. Gå mot dummyn utan att hunden får ta den.
Sök
- Systemträning – springa mellan figgar i zickzack framåt
- Markering – (här kan man använda klicker) Visa! med påviskoppel.
Börja med springa ut och leka med figgen som belöning (alltid leksak där ute).
Sedan: Tack, Visa, springa ut.
Hunden ska i turordning leta efter 1) Belöning (leksak) 2) Lösrulle 3) Fastrulle ute hos figgen. - Stiglydnad – sätta på sökutrustningen, gå in på stigen, belöna ute; inkallningar; gå fot bakom/framför figge.
Jakt
- Fotgående mot dummy/godisskål
- Stadga
- Sätta sig när saker kastas/faller (träna genom att kasta godis)
- Avlämningar
- Signaler
- Dirigering med skålar: låtsaslägga i ”fel” skål: vänster/höger/ut.
Tina menade också att man när hunden blivit signalklok kan träna detta med allt fler skålar, t.ex. 1) Ut, ät belöningen, blås Stoppsignal, 2) Ut, ät belöningen, blås Stoppsignal, 3) Vänster, ät belöningen osv.
Tips på bra bok inom positiv jaktträning:
Positive Gun Dogs av Jim Barry, Mary Emmen, Susan Smith.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer