Skogsstjärnas hundblogg

Igår var det så dags att hämta hem Lakrits. Allra största tack till bästa kennelmamman som tagit hand om slyngeln medan jag legat däckad!
Vi träffades vid Wij eftersom det ändå var träning där för kullsyskonen. Det var skröpliga träffen … I fallande skala: jag med nyopererad mage och Lakrits, Marina med brutet finger och Reko, och så Cia med Speja. De sistnämnda verkade rätt intakta. 🙂
Två gånger drog Lakrits plötsligt till för att ta sig fram till kullsyskon. Jag har ju ingen chans i ett sådant läge just nu, och får absolut inte ens hålla emot, så jag släppte och lät övriga ta hand om situationen. Det blev inget direkt gruffande, men lite väl stöddig var han allt mot dem. Men just nu kan jag tyvärr inte göra ett smack i den frågan. Det tar till och med en massa energi och användning av magmuskler bara att säga Nej med rätt pondus. Sånt tänker man inte på medan man är frisk, men det blir helt uppenbart nu. Efter dessa små incidenter var han dock hur lugn som helst.
Anita hade planerat att vi skulle jobba med en hund i taget genom samtliga moment och löst fotgående däremellan medan övriga ekipage hängde på passivt bakom. Vi körde i skröpelordning, så vi fick börja, vilket kändes skönt.
Först såg samtliga ekipage när Anita lade ut ett dummysök på fem dummisar. Sedan vände vi om och såg när hon lade ut tre dummisar på ett kort linjetag. Till sist gick alla bort till en sluttning där Jörgen kastade två enkelmarkeringar, som vi alltså började med. Lätt som en plätt sade Lakrits, som sen inte visste om han skulle leverera in till mig eller Anita. Jag påminde, och han hamnade rätt.
Därefter promenerade vi tillbaka till söket. De två första kom in rätt snabbt. Sedan låg han länge och sökte rätt grunt och var tillbaka till den första granbusken säkert fem gånger för att kolla att det inte hunnit växa upp nån ny apport där sedan sist. Till sist fick han vittring på en tredje apport och kom in med den. Sedan gick Anita ut och hjälpte honom genom att kraxa som en skadeskjuten fågel vid den bortersta dummyn, varpå han plockade in den på direkten. Där avslutade vi den övningen och gick och hämtade in den plättlätta dirigeringen.
Sen fick Lakrits vila i bilen medan övriga hundar jobbade. Jag kände att jag inte riktigt orkade hålla den koncentration som krävs i två varv till, även om han bara skulle vara passiv.
Alla hundarna var riktigt duktiga och vi fick en välförtjänt fikapaus. Attans vad stolsryggan plötsligt kändes låg.
Efter fikat tyckte Anita att de skulle få testa på vatten litegrann.
Lakrits fick börja igen. Anita kastade en kort apport, och Lakrits tog den direkt och simmade ett par simtag på invägen. Han skakade sig innan han lämnade över, men Anita menade att det gör inget i nuläget. Det filar vi bort senare.
Nu kastade hon en längre, men när han inte längre bottnade stannade han till, tvekade, och vände tillbaka in. Nu fick mamma Guinness rycka in. Vi skickade båda hundarna samtidigt ut till samma dummy. Guinness tvekade ju inte och drog snabbt ifrån och plockade vant till sig dummyn. Anita trodde att nu skulle Lakrits genskjuta henne och ta ifrån henne dummyn på tillbakavägen. Men icke. Artigt lät han henne leverera in den till Anita. Det kände jag igen, för han tar ju inte ett ben som Kasper har i munnen heller. Först när Kasper lagt ner det på marken är det okej att tjuva det. Samma gentlemannaregler här, uppenbarligen.
Anita kastade en tredje gång, mitt emellan i längd. Nu tog han ett par simtag till dummyn, och kom in fint med den. Denna gång lämnade han spontant över innan han skakade sig! Jag blev jätteglad, det såg hur coolt ut som helst. Vi avslutade där så han får denna fina minnesbild med sig hem.
Lakrits och jag gick på en liten torkningspromenad medan övriga fick testa på vatten (tror det gick bra för alla). Under tiden hade Jörgen fiskat upp en strandad liten båt och på köpet fått syn på en bäver, som han dessutom lyckats fånga på bild. Coolt!
Idag känner jag av att det blev lite väl mycket aktivitet igår, så jag ska ta det lite lugnt.