Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Sida 6 av 199

Kråkträning

Idag åkte jag och tittade på Wiggo och Carina som gjorde BPH i Märsta. Det var första gången jag såg den banan, och det var intressant. Man kan se likheter med MH men också olikheter. En skrämmande uppoppande trägubbe liknade FART-släden lite. Att Wiggo är en balanserad golden visste vi ju sen tidigare, men kul att se honom.

Jag hade med mig fem upptinade kråkor och Annika hjälpte mig att få till lite bra kråkträning i den intilliggande skogen. Vi hittade en gles sluttning perfekt för att se vad hunden hade för sig. Jag lade ut de fem med snitslar där det behövdes för att ha full koll på var de låg.

kråkkarta_2015-07-19

Precis framme vid första kråkan (1) satte han sig och bajsade. Sen var det svårt att veta om han dissade fågeln som låg precis bredvid eller om han faktiskt glömde bort det hela. Jag tog med honom ut dit och skickade honom på ett närsök att plocka upp den. Han tog den utan nån som helst tveksamhet. Jag kastade tillbaka den, och på tillbakapromenaden nopterade jag i ögonvrån att han identifierade ytterligare en fågel vid en sten (2). Nu visste han alltså om två fåglar. Jag skickade på nytt och det utslängda kom in direkt. Jag hann inte mer än lägga ifrån mig den förrän fågeln vid stenen också var inne.

Nu fanns det tre kvar. Även dessa plockades in efter visst sökande. Trean i mitten kom in rätt snabbt (3), fyran (4) sprang han rätt långt bort på utom synhåll men plockade den på tillbakavägen, och femman (5) ovanpå en sten kom också in efter en stunds sökande.

Jag diskuterade med Annika vad som egentligen brister med hans sök. Kråkor tar han, med ett visst frågetecken på nummer 1. Han höll ett jämnt tempo. Vi kom fram till att det nog mer är en fråga om sinnesstämning snarare än viltvägran eller bristande ork. Hon tipsade om några sätt att på ett lugnt sätt peppa honom mellan skicken. Jag har ju alltid fått sträva efter att ta ner honom i intensitet, eftersom om jag peppar för glatt blir han hoppig. Kanske har jag tagit ner honom för mycket, helt enkelt. Han har ju vid vissa tillfällen, som på några prov och på sökkursen för Johan häromsistens, hållit ett väldigt segt tempo. Det gäller att peppa honom så han håller bra fart, men ändå inte peppa så han blir alldeles lycksalig och börjar hoppa på mig. En lite knepig balansgång.

Annika lade ut tre kråkor på nytt medan vi gick ur vägen, men tyckte när jag skickade honom på dem att jag pekade för mycket. De tre kom iallafall in snabbt och jag ville gärna testa att skicka på lite nytt sätt medan vi ännu höll på. Vi diskuterade hur jag kan ge en sökgest vid första skicket, sedan lugnt peppa utan att hetsa upp honom alltför mycket. Låta honom varva ner mellan skicken genom att jag går undan med viltet först innan jag skickar på nytt, istället för att bara hålla det bakom ryggen och lägga undan när han är på utväg.

Så Annika lade ut alla fem igen på ny mark och nu försökte jag tänka på att presentera sökmarken en gång, sedan skicka utan hand. När han lämnat av fick han mycket beröm och jag klappade om viltet som min bästa vän, sade till honom att sitta och gick sedan och lade ner viltet i hinken. Gick tillbaka och ställde upp mot området: Det finns fler därute! Skick utan att vifta med handen.

Fyra kom in snabbt och effektivt, medan den sista tog en stund. Där var han utom synhåll så jag vet inget om hur tempot var, men när han väl hittat den kom han som skjuten ur en kanon, jätteglad. Fick mycket beröm.

Så möjligen att han mattades lite på den sista, men han kom ändå glatt in med 13 kråkor. Vi avslutade med några kråkmarkeringar.

Nästa gång ska jag tina någon and också och blanda in i kråkleken. Verkligen försöka tänka på vår sinnesstämning mer än något annat, och på så sätt försöka förbereda oss inför nästa provstart.

Tack för hjälpen med att tänka till på det här!

Four Friends WT

20150614_125638Idag, bara några dagar efter hemkomsten från en månadslång resa i Europa, startade vi på working test utanför Sala. Lakrits och jag har hunnit träna en gång sedan hemkomsten, så hur skulle han vara idag på provet?

Jag gick i par med Annika och Cheysie. Hon hade nr 14 och började på ruta 1. Det kastades två markeringar där Cheysie skulle ta in den först kastade och Lakrits den andra. Detta blev vår sämsta ruta, för den första markeringen såg han inte. Han försvann in i vegetationen och det blev rätt mycket tillbakakallning och skick ut igen innan han var rätt. Då avslutade han med att tappa apporten på marken framför mig – han som aldrig gör sånt! Ekipagen skulle sedan byta plats och sen gjordes det om samma kast, men vi skulle ta den apport vi tidigare inte tagit. Nu gick det bättre och han spikade i princip den. 11 poäng.

Ruta 2 var en markering uppför en tallplanteslänt för den ena hunden och gång fram till en ny plats varifrån man skulle skicka på dirigering snett uppför en sandtagsslänt upp till en björk. Vi började med dirigeringen, han kom lite till höger, tog stoppet jättebra och sedan vänster trakt på utan mer blås. Fotgående tillbaka där vi bytte plats och Lakrits skulle ta markeringen som kom rätt kort bland tallarna. Inga problem. 19 poäng.

Den tredje rutan inleddes med fotgående varpå vi fick ställa oss bakom en gul grej medan Cheysie inledde. Det var ett störningskast åt vänster bakom en sandhög, skick i gattet mellan denna och en annan sandhög. Lakrits gick ut men vek av vid en mindre tredje sandhög varpå jag blåste stopp. Utom synhåll skickade jag honom Back varpå han gick rakt på apporten. 20 poäng.

På fjärde rutan fick Cheysie stanna tidigt i rutan medan vi gick fram efter skytten med domaren i hälarna. En snabb vändning till vänster för att se först ett kast åt vänster som hamnade bakom en liten kulle. Nästa kast kom inte som väntat åt höger, utan rakt ut ifrån vårt håll, men jag hann uppfatta det och riktade dit Lakrits som hann se lite av bågen. Därute var det mycket låg vegetation och hann försvann. Det tog en liten stund men sen kom han in med den. Jag riktade om och här hade han full koll och sprang precis i högerkant på kullen och plockade den direkt. 19 poäng.

Till sist var det vattenrutan. De kastade en dubbelmarkering på linje, en framför lilla ön och en bakom. Här var tempot och rakheten inte den bästa för Lakrits del, plus att jag fick blåsa en gång på den bakre apporten då han fastnade lite på ön. 16 poäng.

Jag fick totalt 85 poäng och är på det hela taget nöjd med honom med tanke på att vi just varit på en 750-milaresa och har en ganska ringa erfarenhet i elitklass.

Annika och Cheysie startnr 14 fick 91 p och en tredjeplats. Grattis!

Åsa och Mocca startnr 16 fick 90 p och precis utanför pallplats. Grattis!

20150614_125845_resized_1

Resultat (från höger):
1:a med 95 p Ilona Hobaer-Falkeland med Moorman’s Point Penlee
2:a med 92 p Ulrica Brorén med High Dream’s Anacostia
3:a med 91 p Annika Månsson med SE J(j)CH Zetastar Mighty Cheyenne

Till kråkskogen!

Lakrits fick nedslag senast på b-provet för att han släppte kråka och istället letade reda på en smaskigare and ute i söket. Sedan dess har jag kört kråkletande i trädgården före matdags. Fina inlevereringar med glatt schvung har lett till god måltid.

Nu var det dags att utöka denna träning genom att åka till Anita i kråkskogen (låter som ett barnprogram :)). Hon hade en kråkplan som såg ut så här:

Kråkkarta

K1-K5 = kråkor, lades ut omgång 1 och 2

A1-A2 = änder, lades ut omgång 2

S1-S2 = skickplatser

En alldeles lagom vind från höger

Vi skickade från S1 och han var lite springig så han rusade rakt fram i den högra gatan och fyndade K3. Ut igen och fyndade K1. Tredje skicket fick han vind på K2 (vred huvudet distinkt åt höger) men bestämde sig för att det nog kunde vara roligare snett ner åt vänster. Här fick han lite bassning (Anita tycker jag kunde tagit i mer). Han fick komma tillbaka in med nytt likadant skick. Nu kom K2 in utan tvekan. Vi bytte skickställe och skickade utan problem till K4 och K5.

Nu utläggning av Anita med samtliga vilt medan jag och Lakrits lullade runt (för det är ju det man gör i kråkskogar, vet vi sen valpben).

Skick från S1 = in med kråka

Skick från S2 = även här kom kråkor in i raskare takt än förväntat, men även en and mot slutet

Tillbaka till S1: nu fanns en and kvar, och vi skulle se om han skulle dra sig omotiverat nedåt för att leta sig fram till den. Men nejdå, han fortsatte plocka kråkor som den kråkkung han nu utvecklats till. 😀

En sista omgång förbereddes där Anita lade ut en kråka på K2 och K5, tomt på övriga. Syftet var att se om han skulle springa till gamla andplatsen helt omotiverat när skickat gick från S1. Icke, sade Nicke. Kråka in. Likadant fick vi ett mycket bra resultat från S2. Han sprang sunt och sökte på ett logiskt sätt.

Summan av det hela är att vi fick se en enda liten tendens att vraka och välja. Framöver gäller att lägga upp sökområden som är lika väl genomtänkta som detta (därav denna redovisning) så att jag direkt kan se om beteendet återkommer och då ryta i lite mer med honom. Han har alls ingen tvekan att apportera kråkor eller lämna av dem, även om and är lite mer macho i hans värld. Beslutet blev att inte lägga ner B-proven ännu på ett tag iallafall, utan hålla i träningen och prova igen i höst.

Tack bästa kennelmamman för det pedagogiska upplägget!

 

Torsholma – takpannorna har anlänt

20150422_093434_resized

 

Ett skepp kommer lastat …

20150422_094855_resized

Avlastning av första pallen …

20150422_094945_resized

Högt upp i himlen åker de …

20150422_095233_resized

 

Och landar på taket hos takläggarna …

20150422_095239_resized

Det blir effektivt att lasta av direkt på taket istället för att mellanlanda på marken.

20150422_095825_resizedDet är kul att se hur arbetet fortskrider – och att jag har sån tur med vädret!

Torsholma – läkt och hängrännor på plats på ena sidan

20150421_191351Takläggarna har jobbat vidare och nu är läkt och hängrännor på plats på ena sidan.

Dessutom har man hunnit med att leka lite mellan varven med Lakrits, som ju fyller fem år idag.

Grattis, storpojken!

Torsholma – dags att riva taket

På måndagen kom takläggarna och började riva taket. Bra tajmat, bara någon timme efter att containrarna dykt upp. Några bilder från detta arbete kommer nedan.

20150420_125749_resized 20150420_132208_resized 20150420_132307_resized

Man ser tydligt de gamla, tjocka plankorna som ligger undertill. På den tiden byggde man rejält för att det skulle hålla i hundratals år. Som den kille sade, som var nåt slags förman åt de andra, idag bygger man med virke som håller kanske 30 år. Det här håller i flera hundra! 20150420_184750_resized 20150420_184808_resizedDet blir ett underlag av en duk som andas, Protex Pro. Jag hoppas nu att den moderna goretextekniken kommer att fungera väl med den gamla byggnationsstilen.

 

WT i Vallentuna

I söndags var det bättre väder, om än rätt kallt på förmiddagen. Jag var funkis på nkl-ruta 5 och gjorde tävlingen på eftermiddagen. Ett bra system att alla som vill delta ska vara med och funka.

Lunch med grillad korv och varm blomkålssoppa värmde gott. Tack Sara, för den utmärkta sopptermosen!

Vi inledde på ruta 5 med ett kort fotgående, en markering som skulle lämnas, förflyttning, en dirigering ut i snårig terräng, sen ta markeringen från den nya positionen. Ingen av linjerna var spikrak, men terrängen inbjöd inte heller till det, men möjligen fick vi lite avdrag för detta. Annars inga konstigheter, sade Lakrits. Vet tyvärr inte vad vi fått för poäng på de enskilda rutorna, för jag har inte sett någon sådan resultatlista. (Är det nån som sett en så meddela mig gärna!)

På ruta 1 stod man precis uppe vid vägkanten och skickade. Där hade man ett snett fält man var tillåten att hålla sig i. Man stod relativt rakt för att titta ut över den markering som kastades, men när man skulle ta dirigeringen fick man vrida sig till klockan sju i förhållande till tillåten startposition. Knepig terräng, inget långt avstånd, men något gjorde att alla hundar inklusive Lakrits drog sig ner åt höger. Fick blåsa stopp och Vänster. Markeringen var inga problem så jag gissar på några poängs avdrag här för blåsandet.

Ruta 2 var en dubbelmarkering där den första kastades bakom ett vattenfyllt dike och den andra strax framför. Jag förstod hur de fallit, men missbedömde sedan Lakrits djup lite på grund av knepig terräng. Blåste lite på första (den bakre) men fick in den rätt snabbt. Där sade domare Gunilla sedan att hon tyckte vi gjort ett bra arbete. Den främre var den jag missbedömde. Lakrits var längre bakom diket än jag trodde och jag fick blåsa en hel del för att få honom till rätt ställe. Sedan hade vi vinden i ryggen och jag trodde att han skulle få hjälp av den trots att han var lite långt ut, men så var inte fallet. Vinden måste gått på annat sätt än jag trodde därborta. Rätt mycket blås som sagt, och Gunilla sade efteråt att den delen fick vi inte så många poäng på. Det förstår jag.

När jag kom till ruta 3 var det alldeles tomt där och jag välkomnades ensam av domaren, som pratade en massa om att det var en dubbelmarkering där den närmaste, först kastade, skulle in först för den var skadeskjuten. Men att man skulle få avdrag för om man blåste eftersom hunden ”inte ska springa över vilt”. Detta snack gjorde att jag övergav mitt tidigare beslut att blåsa om jag trodde han skulle rasa förbi. Dumt! Jag ska aldrig mer lyssna på sånt dumt domarsnack! När jag kom upp till startplatsen såg marken ut så här: vinden i ryggen, två stora rejäla stockar rakt fram och apport 1 kastades precis bakom den andra, vilket innebar att det inte blev någon vittring från den. Apport 2 kastades rakt fram i gattet i exakt samma linje men längre bak. Precis efter stockarna vek marken nedåt så man tappade hunden ur sikte. Allt detta sammantaget gjorde ju att jag borde ha hört starka varningsklockor inom mig. Men jag var så uppfylld av vad domaren sagt, plus att jag sett startplatsen bara just när jag ställde upp, att jag fattade helt fel beslut. Jag bestämde mig för att lita på att Lakrits skulle ta nummer 1 på egen hand. Så här i efterhand kan jag säga att så snart han passerat stockarna på höger sida (utan att hoppa) och jag insåg att han går på tvåan, var det för sent att blåsa. Han var redan utom synhåll. Han plockade mycket snyggt och prydligt in tvåan och kunde i rimlighetens namn inte alls veta att han skulle göra annat. Men nollan var ett faktum och jag behövde inte ens försöka få in ettan.

Annika berättade efteråt att hon varit klok nog att efter båda kasten rikta om Cheysie aningens aning åt vänster. Det var tillräckligt som indikation för Cheysie att ta ettan först och hon hoppade över stocken och levererade prydligt. Smart tänkt där! Inte undra på att ni kammade hem förstapriset! Grattis igen!

Ruta nummer 4 var nere i vassen hos Peter. Det var också en dubbelmarkering. Här stod man så att både förare och hund hade lite träd framför och vi fick noggrant ställa upp oss så att vi hade en liten glipa mellan träden för att se kastarna. Det var två kastare som stod rätt nära varann och kastade åt varsitt håll, först höger och sedan vänster. Lakrits hade markerat båda och sprang rakt ut mot vänstra nedslagsplatsen, men hade antingen otur med vinden eller så sprang han aningen kort, för han hittade den inte.  Han cirklade runt och jag lät honom hållas. Ingen mening att blåsa där för jag som förare såg inte bättre var den fanns. En ruta där man var tvungen att lita på hunden. Cirklarna blev större och han råkade på tvåan och kom in med den. Nu var jag tydlig och riktade ordentligt om honom mer åt vänster och på nästa skick sprang han praktiskt taget på den och lämnade av snyggt. Peter tyckte vi gjort ett bra arbete och berömde att jag så tydligt ställt om honom. Vi måste ju fått några poängs avdrag för allt cirklande, såklart.

Totalt hamnade vi på 59 poäng. Borträknat ruta 3:s nolla tappade vi alltså 21 poäng på övriga rutor, och där tror jag ungefär hälften ligger på ruta 2, sen gissningsvis 3–4 poäng vardera på övriga rutor, något mindre kanske på femman som gick bäst.

Stort grattis till Annika och Cheysie som vann på 90 poäng!

Stort grattis också till Carina och Wiggo som fick uppflyttningspoäng och var bästa golden i nkl. 

Det är kul att vara med och se när det går bra för träningskompisarna, även om det inte går lika bra för egen del. Men ingen skugga faller över Lakrits – han jobbade på jättebra och missarna är mina egna. Det allra bästa jag har med mig härifrån, som jag är supernöjd med, är hans lugn vid sidan, fina fotgående, fugna avlämningar utan tillstymmelse till hopp. Den banan ska vi fortsätta på!

Torsholma – takrenovering

20150420_100851_resized

Notera närheten till lyktstolpen.

20150420_101142_resized

Grannen hjälpte till att titta och dirigera.20150420_101204_resized

Jaha. Det var inte enkelt, men det gick. En liten flisa på min grindstolpe skavdes bort. Killen ska skriva en anteckning om att ta en mindre bil när containrarna ska hämtas.

Nu kan takkillarna få komma.

Premiär för vattenträning med båtiläggning

På lördagen var det premiär att lägga i Annikas nyinköpta flatbottnade roddbåt. Det visade sig vara en knepig rackare att hålla styr på med alldeles för långa åror och Annika fick ett styvt jobb att lägga ut tre dirigeringsdummies i vassen vid en liten ö i Garnsviken. Det blåste lite från höger, det enda håll man kunde ro åt för att kasta eventuella markeringar och Annika rodde ut en bit bortom ön. Eftersom dessa snabbt skulle driva in mot dirigeringsön låtsaskastade hon en markering som föll ner i båten igen och jag skickade Lakrits på ett Ut mot båten ifrån iläggningsplatsen. Han hoppade i utan tvekan och simmade kraftfullt ut mot båten, gled lite åt vänster, men inte farligt mycket. När han kommit i höjd med ön blåste jag stopp följt av Vänster och snart fyndade han en dummy.

Jag bytte plats och skulle skicka från ett lite svårare igångsställe för att hämta in den tidigare låtsaskastade markeringen. När Lakrits var på inväg hade Annika droppat den i vattnet så att den nu guppade på sin väg åt vänster. Jag hade trott att han skulle minnas kastet, men nu var det svårt att få i honom, och först på tredje försöket hoppade han i. Han simmade rakt ut, men eftersom dummyn hunnit flyta iväg en del blev det ett nytt stopp och Vänster. Detta gick utmärkt, och enda besvärligheten var alltså igången på ställe två, där det var lite vass och grenar i vägen.

Därmed ansåg jag att vi var klara med vårens premiärträning på vatten. Vattnet är kallt och vi ska inte överdriva, även om det är provdags snart.

Annika och Mona körde också motsvarande övning innan vi bröt för fika i det härliga solskenet.

Två dagar med Guy Bennett

Till Åsas olycka, men min smala lycka, blev det en plats ledig på en tvådagarskurs med Guy Bennett här i Vallentuna! Vad är oddsen för detta? Jag, som inte tänkt kursa i vår, fick plötsligt tänka om och ta chansen.

Vädret var rätt kylslaget: första dagen ändå kanske +7 och lite sol korta stunder emellanåt som höll uppe hoppet hos oss mitt i blåsten, andra dagen mer regn och blåst och +4. Isande nordanvindar som gjorde vinterutstyrsel helt nödvändig.

Ångrar jag det då? Inte det minsta. Att betala dyrt för att försöka ta sig fram i krokig walkuplinje på en sankmark i rena rama tundraklimatet var ett sant nöje.

Allt var mycket intensivt och lärorikt och jag kommer inte att kunna återberätta alla detaljer här. På torsdagen gick mycket tid åt till att från olika håll och vinklar forcera lömska trådstaket. Vi befann oss på en f.d. hästgård, så det fanns många hagar med sådana staket (avstängd el såklart). Vi introducerade staketen för hundarna så att de på någon meters håll fick ta sig igenom och få en kunskap om att de fanns där. Faktum är att om man böjer sig ner i hundnivå och kikar på att sådant staket så syns det mycket tydligare än från människohöjd i och med att hundar har horisonten mycket lägre och stakettrådarna ofta avtecknar sig mot himlen. Med den kunskapen i bakhuvudet kändes det lite bättre.

Båda dagarna ägnades åt walkups med kastade dummies, skjutna ägg och utslevade tennisbollar varvat med minnesmarkeringar och helt dolda dirigeringar.

 10404424_10153229475022390_2642564926169865308_nGuy klättrade i björk rätt som det var. Bild lånad av Anne Nerell.

Det kom ett par små pip i början av dag 1, och 1 pip dag två. I övrigt var Lakrits tyst. Skönt. Det känns som att det kommer allt mer sällan.

Lakrits klarade många minst 100 m långa dirigeringar väldigt rakt och bra. Han klarade Över (förbi dike och staket) och Ut (fram till diket). Han tog mina signaler och han var bra på att hålla minnesmarkeringar i huvudet (bättre än matte). Det vi fick jobba med var egentligen två saker: att ta staket på diagonalen och att inte glida för långt fram vid markeringarna.

Vad gäller staket på diagonalen borde han gått igenom där jag pekade, men han sprang istället utmed staketet. Jag blåste stopp och dirigerade till vänster. Då gick han igenom. Sedan blev det några blås till för att få honom i rätt position för att hitta dummyn. Här tyckte Guy jag borde tagit tillbaka honom istället så snart han gick ur den tänkta dirigeringslinjen och börja om, kanske lite närmare, ända fram till stängslet om det behövdes. Viktigt: tänk på vad du tränar på, inte att hitta dummyn i första hand! Detta vet jag ju, men det är så lätt att i stundens hetta ändå jobba vidare.

På fredagen var det en lång dirigering bort till ett staket. Innanför vid ett jakttorn låg ett dirigeringsområde. Där började han också vela framför staketet. Jag tog tillbaka och gick framåt kanske tjugo meter innan jag skickade om. Nu gick han rakt igenom och fyndade en boll. Jag lade tillbaka bollen och gick tillbaka till linjen. Nån annan hund gjorde något emellan och sedan skickade jag på nytt. Nu hade han en klockren linje rakt igenom staketet. Av gammal vana blåste jag stopp, ångrade mig genast (för han visste ju att det fanns en boll där) och blåste istället närsök. Här fick jag bannor för att jag inte istället för att blåsa alls bara berömde hans fina linje och genomgång. Självklart när man tänker på det så här i efterhand.

Men många andra staketgenomgångar gick finfint och han verkar nu ha lagt sig till med ålningstekniken: åla sig under den lägsta tråden. Andra hundar hoppade i mitten eller över staketet, men överlag blev alla säkrare och säkrare på att ta sig förbi dessa hinder.

Vad gäller hans position vid mina fötter så rekommenderade Guy att jag skulle ta tag i sidskinnet och dra tillbaka honom. Det har jag nu gjort några gånger, och kanske fått en marginellt tätare position vi kasten. Han hamnar lätt lite för långt bort när vi svänger runt snabbt för att se en markering som hamnar bakåt och jag kommer att testa framöver att svänga åt andra hållet för att se om det ger en bättre effekt.

Han är långt fram även vid dirigeringar, ser i princip bara min hand, inte armen. Men samtidigt springer han så rakt och fint att jag inte är ritkigt säker på att jag vill börja bråka om det. Guys åsikt var att det kanske blir svårt att förklara för hunden att det är okej att vara lite framme vid dirigeringar, men det är inte okej vid markeringar. Detta får jag fundera lite på. Möjligen kan han ju hamna lite tätare även på dirigeringar om jag enbart korrigerar vid markeringar. Något Guy också sade, och som jag däremot definitivt kommer att ta fasta på, är att jag ska vara noggrannare med detta vid en eventuell ny valp. Det är ju långt ifrån säkert att jag kan lyckas lika bra med skicken vid ett framåtposition med en annan, kanske hetare, hund. Sant.

20150417_163826

På fredagen jobbade vi först på de övre ängarna men sökte oss på eftermiddagen ner till denna sankmark. Inte lätt att hålla en rak walkuplinje här, kan jag tala om. Bland tuvorna gömde det sig rötter och slystubbar och vattnet var väldigt olika djupt. Stark vingelvarning, särskilt som jag verkar ha fått lite problem med balanssinnet. Det gick iallafall bra och jag lyckades rikta upp Lakrits i tid för hans markering och dirigering.

20150417_163835

En del av kurskamraterna uppställda på linjen. 

Angående om hunden springer för långt på markeringar sade Guy så här:

Om hunden springer förbi och inser sitt misstag och börjar arbeta sig konstruktivt tillbaka, så låt hunden hållas.  Om hunden däremot börjar springa yvigt och tror den ska kunna jaga in dummyn genom att förr eller senare råka på den under storspring, ta in hunden och låt någon annan ta dummyn.

Guys slutord till mig ska jag försöka minnas de gånger träningen går sämre:
If this is your first gun dog you’ve done an excellent job. He is really a great dog!

20150417_163845

Lakritsremmen är just nu en guldhund. Han gör mig så glad!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »