Havstruten var enorm
Våren är ju seg, men nu har träningen iallafall börjat ta ordentlig fart. Dels träffades Jaktoptimisterna igår och dels var det första kurstillfället på Storsten idag.
Igår var vi fyra hundar (Ulrika körde med två) som körde ett provliknade upplägg med vilt: en dubbelmarkering, en dirigering och ett ganska stort sök med 7 vilt. Allt detta ackompanjerat av Göran, Carinas man, som var bussig och ställde upp med gevär åt oss.
Vi gick i två par, och när Ulrika körde ena hunden stod Lakrits och jag passiva. Lakrits dirigering gick skapligt, fick blåsa lite. Hans markeringar kan han inte ha sett. Det var knappt så jag såg dem, och jag visste ändå exakt hur de skulle falla, men vi hade en låg sol i rakt motljus, så det var lite väl knepigt. Däremot hade vi tur med vinden som låg på ordentligt åt rätt håll. När han kom ut en bit fångade han alltså upp vittringen och hämtade hem dem, om än inte så spikrakt som det förhoppningsvis hade blivit om han hade kunnat se dem.
Söket låg i en svag sluttning ner i en gryta, och sen en brantare slänt uppåt. Nu hade vi vinden i ryggen från skickstället, och vinden verkade stanna kvar och snurra runt där nere i grytan, så det blev rejält svårt för alla hundar. Ulrikas nybörjarhund klarade sig nästan bäst. 🙂 Lakrits tog i och för sig för sig ordentligt av marken, så han fick in fyra vilt rätt snabbt. Men sen var det segare, och det blev mycket sök kors och tvärs innan resterande var inne.
Vi avslutade med trevlig fika i solen. På hemvägen passerade jag ju åter Svartrökarna och svängde förbi. Denna gång var det kö! Alla kunder hade sina favoriter och han sålde bra den lilla stund jag var inne. Kul! Köpte mer av den supergoda rökta skinkan, några karréer som visade sig kanonfina senare på kvällen samt en bit hårdrökt renkött som jag tar med till Göteborg som extraproviant.
Idag var det så äntligen dags för kursen på Storsten för ökl- och elithundar. Förra torsdagen blev ju inställd pga sjukdom. Vi var fem ekipage plus Carina, som agerade assistent, och Katarina som bara var passiv i bakgrunden. Vi delades in i två ”halvor”, Gruppen och Paret. Eftersom vi i Gruppen var tre fick vi alltid börja. Dock roterade vår inbördes ordning, vilket blev det svåraste på hela dagen. Minnet är kort … 🙂
Vi hade 4 områden som alla i grunden var likadana, enda skillnaden var egentligen terrängen. Anita hade i förväg på varje ställe lagt ut 4 bollar och lade nu ut ytterligare 1 synligt. Man fick välja om man ville gå med fram och titta (det gjorde vi bara på den sista där hunden skulle uppför en kulle, ner i en sänka och uppför nästa kulle och alltså försvann på mitten) eller om man ville stå kvar vid startlinjen och titta. Det gjorde vi alltså på övriga tre.
I Gruppen skulle ett ekipage vara berett att ta in en dirigering till bollområdet. Innan den togs sköt Anita en markering som dirigerarekipaget fick välja om den skulle tas in först av ekipage 2 eller om den skulle ligga kvar tills efter dirigeringen var intagen. Ekipage 3 skulle stå passiv bakom de båda andra ekipagen.
Vi började med en dirigering och då valde jag för säkerhets skull att ekipage 2 skulle ta in markeringen först. Han gick rakt och fint på skicket så jag beslutade mig för att inte blåsa. Trodde han skulle få vind på alla bollarna. Men han försvann utom synhåll och kom tillbaka först efter en bra stund med en boll i munnen. Sett i efterhand tyckte Anita att jag borde ha blåst där, eller iallafall agerat när han försvann. I fortsättningen tog jag inga såna chanser.
Sen var det vi som tog markeringen. Vi fick vänta tills bollen var på ingång, men inga problem.
Att stå passiv var heller inga problem, det enda var att det var svårt att komma ihåg att ställa sig upp bakom de båda andra istället för att sitta kvar på stolsryggan som när Paret körde.
Vid kommande dirigeringar valde jag konsekvent att låta markeringarna ligga kvar och det fungerade utmärkt med ett snällt Nej i riktning mot skottapporten, sen vända om mot dirigeringen och skicka dit.
Vid en markering eyewipade vi en tollare som inte tyckte skottapporterna var lika roliga som bollarna.
På sista stället blev det knepigt, för den skjutna markeringen studsade snett på en trädstam och hamnade närmare vår dirigeringsvinkel än Anita hade tänkt sig. Jag nejade den och riktade om. På den första höjden klämde jag i med ett extra Ut, men just då fick Lakrits vind på skottapporten och tvärvände och stannade upp vänd mot mitt håll. Vilken ska jag ta? Back, ropade jag direkt, och då fortsatte han på en rak linje bakåt ut till nästa kulle. Mycket bra jobbat av grabben där!
En sista kort dold dirigering fick avsluta vår kursdag. Den vållade inga problem alls.
Jag är så nöjd med honom och känner att vår ökl-förberedelse inte är så illa alls. Bortsett från vattenträning, då. Nu återstår det bara att se om det går att hålla Tystberga-provet. De ligger lågt med att skicka ut bekräftelser till sista stund, med tanken på isläget. Vi får se.
Edit: Åsa E hade ögonen med sig och kunde nyss rapportera att det blir start i Tystberga om en vecka. Och jag har kommit med båda dagarna! Den 27 startar jag sist som nr 14 och den 28 som nr 6. Oj, vad spännande! Nu ska jag leta boende. 🙂
Nu ska jag på översättarkonferens i Göteborg fredag–söndag. Kanske husse får väder nog att cykla hundarna lite, och kanske kommer storpudeln Jungman och hälsar på för lite lek. Det blir bra det.
Senaste kommentarer