2012-08-16
Steg upp klockan 6 efter några få timmars sömn. Hundarna fick sova på toagolvet och Lakrits hade svårt att komma till ro där. På morgonen insåg jag varför: troligen hade Kasper lagt beslag på både filt och handdukar vi lagt där och lämnat honom åt ett hårt, kallt och lite blött duschgolv.
Båtfrukosten var det i alla fall inget fel på och efter att vi rullat av båten körde vi till första rastplatsen, där hundarna fick mat och rastning. Kasper ratade först maten till förmån för pinkning. Inte så konstigt eftersom han konsekvent vägrat på båten även vid första morgonpinkningen vid den uppbundna björkstammen.
Jag laddade som tur var med en stor kaffe på denna rastplats, för sen körde jag nonstop på motorvägen med alla dess otaliga vägbyggen ända till Hannovertrakten. Egentligen hade jag tänkt mig ett stopp nånstans på Lüneburgerheden för lite förmiddagscykling, men det satte vädret stopp för. Regnigt och trist var det hela morgonen. Söder om Hannover tittade Rolf på kartan och föreslog en omväg via en på papperet vacker dalgång som var grönmarkerad som åkvärd. Så lite söder om Hannover svängde vi av. Det var riktigt skönt att få en annan typ av bilkörning en stund. Det började bli lunchdags, så när jag såg skylten till en Imbiss svängde jag in. Dessa enkla korvställen är ofta både prisvärda och goda, och jag fick nu en ny trevlig korverfarenhet, Schinkengriller, som var riktigt köttig och god.
Sen plockade vi ut hundarna och upptäckte en ganska bred stig i en bokskog lite upp på en kulle. Vi följde den och jag kunde släppa Lakrits. Skönt för honom att få springa lite. Kasper nosade förnöjt runt bland alla bokkottar och löv. En skylt visade att det fanns klättringsklippor i närheten och vi råkade på några av dem. Riktigt vackra formationer, hoppats de fastnat bra på bild. Har nu i efterhand förstått att det var en riktig sevärdhet vi råkat på, så här står det om Ith iWikipedia:
The Ith is a ridge in Germany’s Central Uplands which is up to 439 m high. It lies about 40 km southwest of Hanover and, at 22 kilometres, is the longest line of crags in North Germany. […] There is a large number of striking rock formations (Klippen) along the Ith ridge, some of which may be used for climbing. These include the Lüerdissener Klippen that are up to 30 m high. As a result, the Ith is the busiest climbing area in the state of Lower Saxony.
Det var ju tur att vi fann denna plats, inte bara för hundarnas skull, utan för vår egen själsfrid. Resten av denna, som det visade sig, rejält långa och tidsödande omväg var nämligen inte mycket alls att se. Visst, lite korsvirkeshus i några byar, men den ringlande floden såg man knappt skymten av, utan istället fick vi köa och trängas med lastbilar längs betydligt mindre vägar än om vi stannat kvar på Autobahn. Detta är ganska typiskt för våra semestrar: vi tror att vi ska få se en sevärdhet, men istället råkar vi på något helt annat. Det är också ganska typiskt för gröna kartmarkeringar: ena gången mycket vackert, andra gången kunde det kvitta totalt.
Istället för att anlända till hotellet i Marburg vid kanske tvåtiden anlände vi alltså runt sex.
Hotellet är fint, men parkeringen var ytterst krånglig. Efter att ha knixat in bilen på en trång gallerdurk fick vi gå i omgångar för att få med både hundar och bagage. Hundarna fick bra miljöträning med hissar och golv som var omväxlande heltäckningsmatta, marmor och parkett.
Efter att ha lämpat av allt tog vi hundarna på en cykeltur längs floden, där det fanns en fin cykelväg. Marburg är en universitetsstad, och det syntes. På gräsmattorna var det populärt att ha picknick och grilla.
Just efter en bro kom det en liten lös hund och Springersäkerhetsflärpen gick av när Lakrits skulle nosa på den. Vi undrade varför inte ägaren kom och hämtade sin hund, men fick förklaringen: det var en fyllkärring i ett helt gäng fyllon med lösa hundar som tydligen var ägaren. Rolf lyckades knyta tampen direkt i springern utan säkerhetsflärp och vi vände tillbaka samma väg.
Några km senare var vi tillbaka vid hotellet och jag tog upp hundarna för deras middag medan Rolf tog ytterligare en spaningstur med cykeln. Vid nio blev det så middag runt hörnet. Orken hade tagit slut.
2012-08-17
Ganska bra sömn, även om jag vaknat av hundarna några gånger. Rolf gav sig ut tidigt på morgonen med kameran medan jag vaknade i lugn och ro och skrev lite på resedagboken. Han kom tillbaka och berättade hur fint det var uppåt sluttningen med många korsvirkeshus. Och så slottet, förstås, som vi ska se innan vi lämnar stan.
Elisabethkyrkan i Marburg.
Vi tog bilen med all last upp till slottet efter att ha checkat ut från hotellet. Slottet var inte så himla vackert men utsikten var ju värd den slingrande smala vägen som stundom var kullersten. Tyckte vi. Undrar om de cyklister vi träffade däruppe tyckte likadant? Hade jag cyklat ända upp dit skulle jag nog varit rätt besviken. Behring hade grundat en röntgeninstitution däruppe, undrar hur studenterna gillar att ta sig upp dit för lektion?
Vi promenerade lite i slottsparken innan vi åkte. Gps:en ledde oss fint söder om Frankfurt med mängder av av- och påfarter till olika motorvägar. Riktigt kul körning innan rätt motorväg uppenbarade sig och livet blev lite monotonare. Vi åkte av och åt lunch på en Raststätte. Nu var det så varmt ute att Rolf gick och hämtade hundarna. Jodå, det var okej att ta in dem i den svala restaurangen. Skönt! De fick en och annan smakbit som belöning för att de låg lugnt och fint när folk gick förbi utan att hoppa upp och hälsa på alla.
Vi kom fram till Metz lite efter tre, packade upp och lämnade hundarna på rummet på det ocentrala hotell vi hyrt via webben dagen innan. Det var nu så varmt att en promenad med hundarna kändes utesluten. Istället tog vi cyklarna och kämpade oss mellan bilar och vägbyggen in till citykärnan. Givetvis passerade vi, precis som 2009, det Auberge de la Jeunesse där jag bott med Tina och Karin 1978, och som var upphovet till mitt förakt för Metz som stad. Även 2009 passerade vi vandrarhemmet av en slump, men då fick äntligen Metz sin upprättelse som stad och jag fick inse att vårt omdöme 1978 var grundat på lite fel premisser, som eftermiddagsstängt vandrarhem, eftermiddagsstängda restauranger, smörgås med leverpastej, tunga ryggsäckar, brist på pengar till bussbiljett och trista omgivningar att promenera i. Man måste vara i rätt del av Metz för att kunna uppskatta staden! Även denna gång lyckas vi bo på fel ställe, men med både cyklar och bil gör det nu inte lika mycket som då.
Vi cyklade runt och utforskade stadskärnan, var inne och svalkade oss i katedralen, drack en pamplemousse-juice på torget och konstaterade att apotekstermometern fått feber: den visade på 41 grader! Nåja, men varmt var det.
Väl tillbaka vid hotellet tog vi hundarna på en kort cykeltur på några lugna, skuggiga gator. Sen fick de sin middag och vi tog bilen in till stan igen för att inskaffa detsamma. Vi lyckades så småningom hitta en p-plats, givetvis rätt långt bort från kärnan. Tanken att det finns väl restauranger även lite mer perifert visade sig vara fel, och det var bara att knata ända in. Vi slog oss ner på första bästa uteservering, där jag genast beställde in en stor Affligem och en cocacola till Rolf. Ska du inte ha nåt att dricka då? fick jag som fråga. Jo, ölen. Mycket pinsamt, tyckte servitrisen, och därför fick vi sen två amaronedigestive gratis till kaffet. Eftersom han lovat köra hem drack jag merparten av dem också, även om jag inte är riktigt förtjust i kärnsmaken.
Senaste kommentarer