I påskas hanns det också med lite träning ordnat av bästa kenneln nere i Sörmland på Lilla Träskaten.
Åsa Eckerrot var flitig med kameran och jag har lånat några bilder av henne.
Lacke är numera fullfjädrad stakethoppare, se nedan vilket högt och rejält staket vi tränade på.
Igår åkte jag till Unsta och hade förmånen att få träna med Katarina, Sara och Mia. Vi körde lite blandat, mest markeringar med olika knepigheter och därefter några dirigeringar. Den här gången kändes Lakrits mycket mer som vanligt, alert och villig att göra sitt bästa. Inte en massa oro, pinkningar osv.
Här gjorde vi en dubbelmarkering i linje.
Lakrits var duktig. Ena dirigeringen blev lite omständlig och Katarina tipsade om att jag kunnat skicka lite mer åt höger med tanke på vinden och att han springer så rakt och fint. Då hade han kunnat få vittring på den direkt. Jag tar till mig att inte glömma bort vinden framöver.
På hemvägen stannade jag förbi hos Elisabet och diskuterade rallytävlingen och sekretariatsuppgifterna som väntar om några veckor.
Idag tog jag så tag i vår rallyträning igen i trädgården. Har äntligen fått fram både Lakrits halsband och Kaspers valpkoppel, båda oundgängliga i rallysammanhang. Började med Kasper och tycker att han gick riktigt fint. Han har såklart svårt att ligga ända ner, men bortsett från det så kändes det bra.
Lakrits var härnäst och han är ju inte lika van vid alla vändningar hit och dit, framför osv. Men det gick skapligt ändå, inte för att han tränat så mycket rally, utan för att han är så följsam. Det han har svårt för är Stå. Det ska jag specialträna inne en del nu framöver så hoppas vi att det sitter till tävlingen.
Det var jättebra WT-träning igår. Om det allmänna upplägget skrev Annika så bra, så jag bara länkar till det:
http://thorsvimackmyra.wordpress.com/2014/03/30/wt-traning-igen/
För Lakrits del hände det en massa tokiga saker, inte så mycket själva markeringarna och dirigeringarna och tecknen, utan framför allt okoncentration, pinkningar, några steg fram vid en dubbelmarkering, till och med en bajsning. Håller på att fundera en del kring detta. Sen hade jag glömt ta på mig WT-mössan, men det får jag skärpa till mig på tills nästa gång och blåsa snabbare osv. Lacke kan betydligt bättre än vad vi visade igår. Får bli nästa gång. Hoppas jag.
Åsa tog några fina bilder, lägger upp dem på oss här.
Station 5 var listigt gjord i ökl: ungefär mitt i bild skymtar en snitsel vid en en strax till höger om en sten. Där låg en dirigering. Innan jag skickade kastades det en markering nästan rakt bakom, så jag var beredd med stoppsignalen som han tog bra. Sen blev det ändå lite svårt att hitta dirigeringsapporten då han inte hamnade rätt i vind. När vi så skulle ta in markeringen hade han nog glömt av den lite och det tog alltför lång tid, så vi nollade den delen.
Skiftbyte: Jörgen (kastare), jag (skytt) och Sara (domare, inte med i bild) tog över ruta 4–5 efter att Åsa, Peter och Annika (i mitten av bilden; tidigare kastare) skött dessa funktioner för halva gänget. Nu var det deras tur att starta sina hundar.
Jag tog sjörundan idag och utnyttjade fyra av de snitslar jag lämnade kvar i torsdags, fast tog dem från andra hållet. Lakrits såg inte att jag lade ut dem, och jag är faktiskt imponerad över hur långa raka linjetag han är kapabel till numera.
Jag satte ut en snitsel på ett nytt ställe, men givetvis såg jag inte snitseln sedan därifrån jag ville skicka. Nå, den hänger där till en annan gång, från ett annat håll. Nu fick det bli ett därsök. Nyttigt det med.
Kunde inte motstå att spela in en kort filmsnutt när Lakrits hoppade väldigt fint över en hög stock efter en kort markering.
Idag träffades träningsgänget minus Mona som kände sig krasslig. Jag hade tänkt ut fem dirigeringsställen i en solfjäderform, så vi började med att lägga varsin apporthög där. Varje hund fick alltså bara se ett ställe medan de andra promenerade vidare framför utläggaren. Vid sista stället lade Ulrika en hög till istället för Mona.
En stilstudie på Aya i markeringsringen. Aya är den blå fläcken strax bakom Cheysie och Annika.
På väg tillbaka i full karriär.
Och där uppe står matte och tar emot.
Sedan gick vi till den glesare sidan av skogen och ställde oss i en markeringsring. Den som skulle skicka sade vilken eller vilka personer som skulle kasta, och sen bytte vi turordning i medsols riktning. Efter ett varv bytte vi också position i medsols riktning, så det blev nya skickställen för hundarna.
Jag tyckte Lakrits var klockren så jag vågade mig på en trippel på sista omgången. Och han spikade alla tre!
Vi återvände till dirigeringssidan av timmervägen och körde varsitt skick i turordning. Eftersom vi var fyra och hade fem ställen med fyra apporter vid varje blev det väldigt bra att gå laget runt och följa solfjäderns form från höger till vänster. Då fick man automatiskt ett nytt ställe vid varje ny runda och till slut hade alla betat av alla platserna. Det var relativt långa avstånd och inte jättelångt mellan varje ställe, så det gällde att vara beredd om hunden gick ur spår för mycket så inte fel apport hämtades in.
Jag är mycket nöjd med Lakrits som sprang riktigt rakt och fint över allt ris i vägen på de ganska långa skicken. Det vara bara sista, myrstacken, som jag fick blåsa stopp och vänster.
Tack för idag, det var kul att få träna på hemmaplan för en gångs skull!
Igår träffade jag träningsgänget Jaktoptimisterna. Tur att de finns så man får något annat i huvudet en stund än bara målare, skruvar, garderober och liknande.
Ulrika hade förslag på ett riktigt bra träningsmoment, ett sånt där man behöver vara några stycken för att det ska funka. Utmärkt att utnyttja gruppen till detta. Vi hittade en lämplig yta med lite sikt åt olika håll i bortre delen av skogsdungen. Sen placerades tre kastare ut som alla stod dolt och kastade i förutbestämd ordning. Hunden satt i mitten och föraren stod en bit ifrån mitt emot hunden. Alla tre kasten gick och hunden skulle memorera dem (en träning i att hålla tre bollar i luften samtidigt, kan man säga, utan att få fnatt och kuta efter). Sedan valde föraren vilken som skulle hämtas in först. Och hur den skulle in, dvs som markering, som rak dirigering, eller med hjälp av sidotecken.
En person stod passiv och tittade på. Det var också bra för feedback efteråt.
Det visade sig vara en väldigt nyttig övning där nog alla fem fick något att arbeta med. För Lakrits del såg jag att han inte alls hade koll på den första som kastades rakt bakom honom, men att han varit uppmärksam på de övriga två – en ut på fältet åt vänster och en inne i skogen åt höger. Jag skickade Vänster och han i princip spikade den. Tillbaka till grenen som markerade startpunkt och Höger. Samma där. Sista skicket gjorde jag som Back. Han sprang fint bakåt men försvann bakom kullen. Jag blåste då närsök, men fick efter en stund syn på honom långt bortåt vänster. Kallade in och gjorde om. Nu hände samma sak igen. Gjorde ett tredje Back-skick och nu sprang han lite mer snett åt höger. Jag blåste stopp nedanför kullen. Nytt Back med vänsterarmen, och stopp uppe på kullen (det hann jag inte med andra gången, annars hade det ju varit optimalt redan då). Sen närsökssignal igen, och nu hittade han den. Efteråt sade Ulrika att han i princip gått över den en gång tidigare, att han lufsat runt lite och till och med kissat. Hmmm. Det är det dumma när man inte ser dem…
Sen gjorde vi en helt annan övning där vi gick springvägen rakt över en landtungekulle med snår och buskar som gick ut i fältet efter att ha lämnat efter oss en hög med tio dummies. Sen skickade vi på valfritt avstånd hundarna tillbaka exakt samma väg som vi gått. Vi hade en spejare utposterad för att kolla av vad hundarna hade för sig på andra sidan kullen.
Jag var rädd att Lakrits skulle vara lat och springa runt, men icke. Han sprang fint rätt väg både fram och tillbaka.
Sen gjorde vi om samma sak, men denna gång blåste vi Stopp uppe på kullen. Spejaren kastade en störningsdummy utåt fältet. Sen skickade vi Back/Ut till dummyhögen. När den kommit in fick hunden springa och hämta störningen. Även här gjorde Lakrits ett strålande jobb trots att jag backat ganska mycket. Supernöjd med honom där.
Vi lade ut tio nya dummisar och gick denna gång runt udden istället för över. Sedan i princip samma övning, lite varierat beroende på utfall omgångarna 1 och 2. Lakrits fortsatte att fira triumfer genom att springa rätt väg, stoppa fint och ta min dirigering Back.
Gjorde idag på min stubbåker ungefär samma sak. Där försökte han gå lata vägen, men jag felade honom då och snart gjorde han rätt även där (svårare kantlinje här). Kastade en störning själv efter stoppblås följt av Back. Lysande.
I tisdags åkte jag ner till Hösterum strax bortom Söderköping för att vara med på andjakt på onsdagen. Det var bästa kenneln Thorsvi som ordnat den. Suveränt bra!
Huset vi övernattade i var väldigt fint och kvällen avslutades med långt bad i badtunna utomhus. Mysigt!
Vackert väder på morgonpromenaden.
Vi gick på två såtar nästa förmiddag och en på eftermiddagen, däremellan god viltgryta till lunch.
Lakrits var tyst och lugn vid min sida fast det stundom regnade fågel både här och där. Det blev dock ett par lite väl lång vattendirigeringar för hans del, där han glömde lyssna när han var på andra sidan ivrig att plocka hem någon av alla de skjutna till matte.
Lite sök på närmare håll gick dock bra. Är särskilt nöjd med ett typ dikessök, fast på en släntsida ner mot dammen, där vi gick framåt tillsammans och betade av hela längden. Pedagogiskt nog hittade han fågeln i slutet av dammkanten – perfekt träning för honom!
Sedan hade vi ett par bra markeringar, fast de bleknade i hans minne på grund av väldigt lång väntan. Under tiden hann den ena, skammade, simma eller driva iväg med vinden. Den andra låg kvar och den trodde jag vi kunde få in. Det jag inte räknade med var den långa, branta backen ner till vattenkanten, vilken gav ett stort avstånd till mig innan han skulle plumsa i vattnet. Då återfick han sin gamla tvekan i samband med igångar, och jag fick bege mig nerför merparten av den branta slänten innan han kunde tryckas på tillräckligt för att ta sig i. Nu var det inga problem att dirigera till fågeln och bärga hem den.
Stolt Lakrits har bärgat en av änderna.
Den här bilden togs en av de kalla morgnarna vi hade i början av veckan. Den får iallafall illustrera den stubbåker jag har nära mig med liten hage intill, den igenvuxna sjön och en skog bakom. Tyvärr åtskiljs all denna fina träningsmark av diverse taggtrådsstängsel, så man får reka lite innan man sätter igång större övningar.
Igår på lunchen fick jag äntligen med mig några dummies i fickan: två 250-grammare och en minidummy. Jag visade Lakrits när jag lade ut de båda större dummisarna på kanske 40 m mellan varandra utmed fältkanten. Jag satte honom i mitten med nosen mot fältet och smög sen ut minin i den djupare vegetationen bakom honom.
Först närsökssignal. Han vände bakåt och sökte jättefint precis där han befann sig. Kunde inte varit bättre.
Jag satte hela tiden tillbaka honom på samma ställe, och smög ut minin på nytt, denna gång lite längre bak.
Nu gav jag en Högersignal istället. Han satte full fräs ända ut. Klockrent. Att jag valde att visa dem för honom innan är att han på senare tid tagit mina sidtecken, sprungit fem–tio meter och sedan stannat eller sackat av. Jag vill få upp tempot och konfidensen.
Ny närsökssignal. När den nu inte fanns precis bakom honom drog han sig så småningom lite till vänster. Blåste stopp och sen Närsök höger. Sådärja.
Smög ut minin igen, denna gång framför honom.
Gav en Vänstersignal och fick på nytt ett bra tempo rakt ut till dummyn.
Sedan skulle då som avslutning den främre minin in. Jag testade om han skulle fatta en gradvist sänkt hand samtidigt som jag backade själv och blåste närsök. Men han gjorde helt rätt, precis som han lärt sig, började söka precis där han befann sig.
Jag testade då att blåsa inkallning omedelbart åtföljt av närsök. Denna metod fungerade, men som jag diskuterade med Annika senare på dagen, det kanske inte är optimalt att använda inkallningssignalen på detta sätt. Hon föreslog att jag istället skulle visa honom var jag droppar minin, stå ganska nära honom och antingen använda signalen med gradvist sänkt hand eller med utbredda handflator, så som man ofta gör vid inkallning. Jag tror det senare passar mig bättre, så det tillsammans med att jag backar lite och blåser närsök ska testas av framöver.
Framåt sen eftermiddag dök alltså Annika upp som en räddande ängel. Vi skulle gå en promenad, men jag hade dessutom klantat mig vid monteringen av en sittbänk till hallen, så hon hade med sig lite lim. Situationen räddad!
Jag visade henne den fina stubbåkern och vi fortsatte ner för att se om man kunde komma fram till sjön. Jo, på ett ställe är det endast en, ganska låg, tråd att klättra över, så det går att få till en rundpromenad. Iallafall så länge vattennivån inte är högre. Av växterna att döma brukar det nog vara betydligt sankare i det hörnet normalt, och då försvinner den möjligheten.
Sen sökte vi oss bort till fältets andra ände och in i skogen. Det finns en körväg in på ett ställe med öppning i taggtråden. Efter en kort promenad öppnades en riktigt fin sökskog i uppförsslänt. Man ska nog inte vända på steken och köra nedåt, för då riskerar man att hundarna kutar rakt in i stängslet. Nu började det skymma på, men jag tyckte terrängen verkade lovande för trattisar, så jag får väl ta med en svampkorg endera dagen och kolla läget.
Jag hade kastat ut de båda dummisarna som fortfarande låg kvar i fickan sedan tidigare på dagen och när vi kom ut på fältet igen skickade vi på ganska långa linjetag bort till dem. Cheysie vet vi hade sett minst ett av kasten, medan Lakrits varit utom synhåll då, så jag började med honom.
Han sprang fint och snabbt på mitt Ut, en svag böj åt höger men tillbaka igen. Jag var lite sen med att blåsa stopp så han hann precis till skogsbrynet. Dummyn låg kanske tio meter ut på fältet lite åt vänster.
Han sprang nu lite väl långt åt vänster, så jag stoppade och dirigerade höger. Där var den! Suveränt bra av honom!
Cheysie tyckte Lakrits spår var bra så hon följde samma linje. Sedan dirigerade Annika höger till den högre tistelvegetationen där dummy två låg strax innanför kanten. Hon blåste stopp och jag sade att hon är precis rätt. Nu hade dimman börjat rulla in så det var inte alldeles enkelt att veta när man inte själv kastat. Hon blåste närsök och lillgulingen plockade och kom in, jordig om nosen.
Vi får anordna en lite mer genomtänkt träning här ute vad det lider!
Det var skönt att bara behöva åka ett par kilometer från torpet till dagens träning hos Mona. Hon hade förberett med två dolda dirigeringsställen med fem apporter i varje. De låg med ganska spetsig vinkel till varandra och Lakrits drog ut längre åt höger än jag tänkt när han skulle ta den vänstra först. Fick jobba lite för att han inte skulle ta den högra som han fått vittring på (vind snett bakifrån höger), men han lydde och jag fick hem den vänstra.
Sen visste jag ju att han visste exakt var det högra området fanns, men ändå höll jag på att schabbla bort det. Jag fick felaktigt för mig att den högra snitseln var den vänstra (områdena såg ganska lika ut med granar i fonden) och trots att han sprang spikrakt på tvärblåste jag honom till stopp rakt framför målet. De andra berättade för mig hur dum jag var, så jag blåste bara en närsöksignal och så var det klart. 🙂
De andra hade lite fåglar med sig, så det lades ut ett sök med sex vilt. Åt andra hållet sköt vi en dubbelmarkering med min apportkastare. Den första sköts när sökhunden var på väg in med sitt tredje vilt och två hundar fick sedan ta in varsin markeringsapport. Vissa studsade på träden, vilket gjorde det hela lite lurigare.
Markeringarna tog Lakrits i princip bra (även om han bytte område när han inte hittade tvåan meddetsamma och istället mindes var ettan fanns; lämnade kluriga tvåan till Cheysie som ju snabbt spikade den), men på söket var han väldigt storsprungen. Han fick dock in alla vilt utan problem och visade inga tuggtendenser. Det enda var duvan som kom in sist och som gärna hade behållit för sig själv. Bytte den mot godis. En domare skulle inte gillat hur han liksom in i det sista behöll ena vingen kvar i munnen. Mer träning där.
Vi avslutade med att två stod och kastade kråka/duva efter pistolskott medan de andra skickade sina hundar. Skott två sköts när hund 1 var på ingång. Inga problem där, mer än med den trilskandes pistolen. Hundarna skötte sig dock utmärkt.
Tack för ett välbehövligt avbrott mitt i all flyttstress!
Idag var Lakrits och jag på vår första jakt i skarpt läge. Det var rapphöns som var det primära målet för dagen.
Vi var 6 skyttar, ca 5 spanielar och 12 apportörer och dagen förflöt i ett lugnt och bra tempo. Jag hade trott att det skulle vara mer action och hektiskt, och så är det säkert ibland. Men nu var det hundar under utbildning och skjutningen och spanielsöket stoppades när ett par fåglar fällts så att apportörerna fick arbeta i lugn och ro.
Detta tillsammans med de många apportörerna gjorde att Lakrits fick ta in två rapphöns på förmiddagen och två på eftermiddagen. Efter lunch gick vi i säkert en timme bland de okopplade fyra hundarna i främsta linjen innan någon fågel blev påskjuten. Mycket nyttigt för lakritsremmen att få gå och gå och gå under ständig uppmärksamhet, men utan att det hände så mycket.
Detta hindrade inte att när det väl blev apportering för hans del så var småfåglarna så himla mysiga att det var svårt att förmå sig att lämna över dem till matte. Vid den första fågeln fick min tumme sig en törn så nagelbandet började blöda. Därefter bytte jag fågel mot godis och då blev det aningen lugnare.
Två harar sköts också, liksom en duva. Den första haren lades ut igen så att alla som ville fick prova att apportera in den, Detta gjorde Lakrits med bravur. Även harar hör till hans favoritgosedjur, meddelar han. Dock var det inte lika svårt att släppa dem som hönsen.
Lite fler blandade bilder från dagen:
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer