Det kom några fina bilder från en andjakt häromsistens. Stort tack till fotograf Åsa Nielsen!
Jag kommer, matte!
På span efter …
Uj, galopp i lervälling …
Vi är båda rätt nöjda när vi går från såten.
Det kom några fina bilder från en andjakt häromsistens. Stort tack till fotograf Åsa Nielsen!
Jag kommer, matte!
På span efter …
Uj, galopp i lervälling …
Vi är båda rätt nöjda när vi går från såten.
Det händer mycket så här på hösten. Det är roligt att få vara med på andjakter och apportera, i synnerhet när det är kanonväder, vilket det var den 10 september.
Havet ligger spegelblankt.
Den 17 september började annorlunda med lite regn och hård vind. Jag lånar en bild från Kristina R för att illustrera hur dagen inleddes, lite beroende på vilken båt man satt i:
Jörgen njuter av båtfärden?
Men vartefter dagen led så stillnade det och solen bröt fram. Vi fick en härlig avslutning på jaktdagen i skärgården.
Häromveckan fick Lakrits och jag förmånen att få vara med på vår första fasanjakt. Det var 3 såtar före lunch, där han hämtade ca 2 per ställe. På första såten var han aningen pipig, inte så det störde, men så att jag och Lisa, som jag gick tillsammans med under dagen, hörde det. Jag gissar att han var obekväm med nytt ställe och främmande hundar, för resten av dagen var han heltyst och stadig som en staty.
Då jag gick med Lisa hela dagen fick jag kanonbra råd i hur jag ska läsa av läget och agera/avvakta. Jag tycker att det är svårare att se på fasaner, än på änder, om de blivit påskjutna. Det kunde vara knepigt att avgöra om fågeln var skammad när den ramlade ner, eller redan stendöd. Där skulle jag behöva se fler fåglar falla för att bli säkrare på den bedömningen. En vanesak, såklart.
Det var 2 såtar efter lunch och då ramlade det manna från himlen. Lacke plockade då 13–14 stycken och ändå fanns det fler kvar på eftersöket. Han fick flera klockrena hörselmarkeringar. Däremot var det svårt med runners, han fattade nog inte riktigt vad som hände.
På den sista såten tog vi 4 under jakten och 3 efter. Där fick han en runner som han satte av efter. Den försvann in i en häck och ner vid en murkant som var ett par meter hög. Från andra hållet kom då en annan hund på den lägre marknivån, så det löste sig fint. Men lite synd att han inte fick utdelning där, då hade nog polletten ramlat ner bättre.
Domarna var Jenny Hamring, Reine Hanson, Mats Närling och Lasse Johnsson.
I fredags var vi på vårt livs första A-prov, mest för att se och lära, testa av var vi låg. Men det blev en stor besvikelse för vår del. Vädret var utmärkt, sällskapet likaså och vi fick starta som fjärde ekipage i Lasses och Jennys grupp. Jag var inte det minsta nervös, vi var ju underdogs i detta celebra sällskap och hade inget att försvara. Utmärkta förutsättningar, alltså.
Så här såg terrängen ut. Ett rätt brett vattenfyllt dike/kanal borta vid vassen.
När det blev vår tur låg det något halvdussin fåglar i ett rätt begränsat område i vassen, ungefär där de två bortre personerna står i bilden. Det kändes som en rätt enkel uppgift att ta in en av dem.
Jag skickade Ut på vanligt sätt, men redan när han sprang såg det lite segt och tveksamt ut. Han stannade vid en vassrugge och började söka. Yes, tänkte jag, han har fått korn på något.
Han sökte runt, runt där och jag trodde att det var en dykand eller nån som gömt sig väldigt väl i gräset. Så här i efterhand kan jag ju tycka att jag borde blåst efter ett tag och sen skickat Back Över. Men eftersom han trots allt jobbade hela tiden tills Jenny sade till mig att kalla in gjorde jag aldrig det. Fick Technical Wipeout, men snarast borde det klassas som Poor work.
När jag i en paus gick fram och tittade mer noggrant på hur marken såg ut såg jag att diket/kanalen kom tidigare än jag trott, jag trodde det var en vassremsa framför vattnet, men förutom den rugge Lakrits rotat runt i alldeles för länge var det strandkant direkt. Med den infon i huvudet kan jag ju börja misstänka att han fått återfall i sin gamla tveksamhet att gå i vid okända igångar och därför inte sökte sig vidare utåt när han kammat noll i vassruggen.
Så här såg det ut på eftersöket när jag gick längre fram och lät Lakrits simma över diket. Inga fynd, men sökte gjorde han.
Det var bortsett från vår katastrofala start en mycket trevlig dag där vi fick nöjet att titta på många duktiga ekipage.
Grundomgången är klar och om jag minns rätt återstod då 7 ekipage av de 13 som kom till start.
Duktiga Sara Sundblom med Quila kammade hem förstapriset med en etta med cert. Supergrattis! (Idag hörde jag att en annan Sara gjort om bedriften, nämligen Sara Wallgren med Malva på a-provet i Katrineholm. Supergrattis en gång till!)
Igår var vi så på en vanlig andjakt utan tävlingsinslag. Jag var lite nyfiken på hur han skulle bete sig då, men han kändes från början mycket mer som vanligt. Första såten befann vi oss i en träskskog där vi varit en gång tidigare, och han sprang omkring där med samma geist som sist, plockade in två änder. Det sköts mycket lite där.
På andra såten stod vi med Kattis bakom en vass där det inte hände nånting. Vi eftersökte iallafall lite, men utan att hitta något. Vi gick ut på en brygga och jag skickade i för att få till ett sök lite mer utifrån (vassen var extremtät och tjock) och han hoppade i villigt och tog sig rätt långt ut och sökte fint, dock utan att fynda.
På tredje såten hamnade vi efter fika (Lacke fick en burk a/d) på en annan brygga där även skytten stod. Här var det lite högre ner till vattnet. Nu hade han nya neoprenvästen på sig dessutom. Här blev det tufft. Hans första igång efter tydlig markeringsfågel var väl skaplig, men sen blev det sämre och sämre.
Han kom tillbaka för att lämna av första fågeln och jag tog emot på knä. Tanken var att behålla honom i vattnet och skicka ut på nytt, för här regnade det betydligt mycket mer fågel än på tidigare ställen. Men han var stressad över att inte kunna ta sig upp till mig på bryggan och jag lyckades inte förklara för honom vad jag ville att han skulle göra. Ögonen såg stressade ut och mina kommandon uttalades till döva öron. Han var inte mottaglig.
Jag fick gå in med honom simmandes bredvid så han kunde hoppa upp på bryggan, och för varje gång han skulle i upprepades denna procedur. Han blev klart ovilligare och ovilligare att hoppa i från bryggan, antagligen för att han visste att det var omöjligt att ta sig upp igen. Det blev en dålig spiral där han istället för ett rakt språng i mot tydliga fina markeringar/dirigeringar sprang utmed bryggan, ibland ända bort till skytten.
Vi tog iallafall in nio fåglar på detta sätt, men jag är rädd att jag gjort en avinlärning nu av ihopp från brygga. 🙁
Vi gjorde eftersök efteråt i vassen till vänster om bryggan, och då gick han i ordentligt, men tyvärr utan att fynda. Det hade suttit mycket bra där med fynd från avslutande vassöket.
Han är ju en miljökänslig hund, det vet jag sedan tidigare, och det bekräftades nu dessa båda dagar. Det vore fint att få till lite mer positiv träning/jakt innan säsongen är slut för att vända detta lite i hans huvud.
I tisdags åkte jag ner till Hösterum strax bortom Söderköping för att vara med på andjakt på onsdagen. Det var bästa kenneln Thorsvi som ordnat den. Suveränt bra!
Huset vi övernattade i var väldigt fint och kvällen avslutades med långt bad i badtunna utomhus. Mysigt!
Vackert väder på morgonpromenaden.
Vi gick på två såtar nästa förmiddag och en på eftermiddagen, däremellan god viltgryta till lunch.
Lakrits var tyst och lugn vid min sida fast det stundom regnade fågel både här och där. Det blev dock ett par lite väl lång vattendirigeringar för hans del, där han glömde lyssna när han var på andra sidan ivrig att plocka hem någon av alla de skjutna till matte.
Lite sök på närmare håll gick dock bra. Är särskilt nöjd med ett typ dikessök, fast på en släntsida ner mot dammen, där vi gick framåt tillsammans och betade av hela längden. Pedagogiskt nog hittade han fågeln i slutet av dammkanten – perfekt träning för honom!
Sedan hade vi ett par bra markeringar, fast de bleknade i hans minne på grund av väldigt lång väntan. Under tiden hann den ena, skammade, simma eller driva iväg med vinden. Den andra låg kvar och den trodde jag vi kunde få in. Det jag inte räknade med var den långa, branta backen ner till vattenkanten, vilken gav ett stort avstånd till mig innan han skulle plumsa i vattnet. Då återfick han sin gamla tvekan i samband med igångar, och jag fick bege mig nerför merparten av den branta slänten innan han kunde tryckas på tillräckligt för att ta sig i. Nu var det inga problem att dirigera till fågeln och bärga hem den.
Stolt Lakrits har bärgat en av änderna.
Idag var Lakrits och jag på vår första jakt i skarpt läge. Det var rapphöns som var det primära målet för dagen.
Vi var 6 skyttar, ca 5 spanielar och 12 apportörer och dagen förflöt i ett lugnt och bra tempo. Jag hade trott att det skulle vara mer action och hektiskt, och så är det säkert ibland. Men nu var det hundar under utbildning och skjutningen och spanielsöket stoppades när ett par fåglar fällts så att apportörerna fick arbeta i lugn och ro.
Detta tillsammans med de många apportörerna gjorde att Lakrits fick ta in två rapphöns på förmiddagen och två på eftermiddagen. Efter lunch gick vi i säkert en timme bland de okopplade fyra hundarna i främsta linjen innan någon fågel blev påskjuten. Mycket nyttigt för lakritsremmen att få gå och gå och gå under ständig uppmärksamhet, men utan att det hände så mycket.
Detta hindrade inte att när det väl blev apportering för hans del så var småfåglarna så himla mysiga att det var svårt att förmå sig att lämna över dem till matte. Vid den första fågeln fick min tumme sig en törn så nagelbandet började blöda. Därefter bytte jag fågel mot godis och då blev det aningen lugnare.
Två harar sköts också, liksom en duva. Den första haren lades ut igen så att alla som ville fick prova att apportera in den, Detta gjorde Lakrits med bravur. Även harar hör till hans favoritgosedjur, meddelar han. Dock var det inte lika svårt att släppa dem som hönsen.
Lite fler blandade bilder från dagen:
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer