Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: dsg (sida 66 av 66)

Kasper firar nyår och blir känguru

4 januari 2008 / / Kommentarer inaktiverade för Kasper firar nyår och blir känguru
Gott nytt år och god fortsättning, alla bloggläsare!

Kasper firade nyår lugnt och sansat. När vi var med och hade radion på brydde han sig inte alls om smällarna. Skällde lite på eftersläntrande smällare när vi gått och lagt oss, men det kan man ju förstå – vad skulle de smälla så där långt efteråt för? De kunde väl hålla sig till schemat…

Ett par dagar senare har det nu snöat och det är jättekul. Ska se om jag kan få upp en ny filmsnutt, men tills vidare får ni hålla till godo med Kasper, kängurun.

Kasper blir nyårsfin

29 december 2007 / / 2 kommentarer

Inför jul var det baddags. Inga problem med det. Skönt. Man stoppar honom i badkaret, ser till att duschstrilen är fin och ljummen. Sen är det bara att duscha på. På med lite schampo (med whitening) när han är blöt. Vid det laget har han i allmänhet hunnit ställa sig på bakbenen mot badkarskanten, men där står han sen snällt hela tiden. Schamponera in, sen duscha av allt ordentligt.
Praktiskt är ju sen om man redan innan man började kom ihåg att ta fram en handduk, så kan man frottera bort värsta fukten innan man släpper ut honom på golvet. Dörren stängd! Har börjat säga Skaka! samtidigt som han skakar av sig vattnet i förhoppning att kunna få det till ett kommando så småningom. Har ju ingen klicker i det här läget (tillräckligt mycket grejer att hålla reda på ändå), men förhoppningsvis nöts det in precis som Kissa gjorde tidigare.

Nu var det då klodags igen inför nyår. Det har ju varit ett stort problem. Lite har han vant sig vid klotången genom att få bita fritt i den, vi har kletat leverpastej på den som han har fått slicka av, vi har klickat bredvid och gett godis för varje klick. Bakbenen har väl gått skapligt, men fram har det varit illskrik och kaotiskt sprattel. Har försökt att klicka in kloklippandet, men det har inte heller varit en jättehit. Så idag kom genombrottet!
Sambon höll honom med halsband på, så han inte tappade greppet. Han tog på sig handskar och nu höll han ena handen över ögonen på Kasper och fick honom att sitta lugnt. Jag klippte ena baktassen – inga problem. Vi matade med massor av leverpastej. Sen handen för ögonen och nästa tass. Lika lugnt nu. Och så framtassarna. Leverpastej. Nästa framtass. Leverpastej och klart. Inget sprattel, inget skrik, ingen avgrundsdjup förtvivlan! Det hjälpte att bara inte behöva titta på tången. Så enkel lösningen kan vara ibland.

Kasper är hundsocial

25 december 2007 / / Kommentarer inaktiverade för Kasper är hundsocial
Man träffar mycket fler hundar när man har hund. Kanske självklart, men ändå inte. Det finns ju lika många hundar i ens närhet oavsett om man har en själv eller inte. Men man tittar med andra ögon, man kollar om de kan utgöra något hot, eller bli roliga lekkamrater, osv.
För någon vecka sen åkte Kasper och jag på skogsutflykt. Kanske hundra meter efter att vi parkerat bilen passerade vi ett hus med, visade det sig, en labradorvalp i samma ålder som Kasper. Han hette Karo, vilket skulle visa sig vara värdefull kunskap. Vi gick vidare och i slutet av vår promenadrunda hade jag ett litet vindskydd som mål för en fikapaus. Där satt redan en man med hund. Jägare. Även denna hund var jämnårig med Kasper, och den lilla tax-drevertiken och Kasper lekte bus i närheten medan vi fikade. Mannen skulle lära sin hund att spåra, för att sen jaga rådjur till hösten.
På tillbakavägen passerade vi Karos hus igen. Åter var valpen ute och kom lösspringandes ut på den lilla grusvägen. Ingen människa inom synhåll. Jag hade Kasper kopplad och vi fortsatte till bilen medan Kasper och Karo gjorde försök att leka så gott det gick trots kopplet. Jag fick in Kasper i bilen och hade nu en lös Karo att ta ställning till. Jag vågade inte köra därifrån när han fanns i närheten. Jag promenerade tillbaka mot huset och sade till Karo att komma. Han lydde, kanon. När vi var nästan framme sade jag till Karo att sitta. Han satt! Vänta! Sen gick jag tillbaka till bilen. Väl framme vänder jag mig om och ser att han suttit kvar hela tiden, men nu reser sig upp och börjar nosa lite i vägkanten. Nu vågade jag köra iväg utan att vara rädd att köra över den lilla sötnosen.

Idag var vi på en ny utflykt. Hittade en kanonfin liten fiskesjö som vi gick runt. Vi fikade och Kasper testade att åka skridsko på isen. På andra sidan sjön mötte vi en flatcoated retriever med matte och lillhusse. Hon var lite rädd först att hennes hane skulle bli för vildsint mot Kasper, men allt gick bra. De fick leka nån minut. Jag lovordade det fina området, och det visade sig att de brukade gå här och att det var fint även på sommaren, inte alltför lerigt, vilket jag misstänkt. Det fanns många utlagda spänger på de blötaste partierna. De till och med brukade bada i sjön, något jag tacksamt sög i mig. En hundvänlig badsjö är precis vad jag är ute efter till sommaren.
När vi närmade oss bilen kom minst ett halvdussin, om inte fler, flatcoated retrievers gående lösa. Kasper springer fram och lyder inte alls när jag försöker ropa tillbaka honom. De två hundägarna ropar tillbaka sin främsta hund som lyder. Men Kasper fortsätter framåt och en av hundarna i flocken är lite aggressiv. Jag är fortfarande minst 40-50 meter bort. Blixtsnabbt lägger sig Kasper på rygg och flicken bara nosar lite på honom. Hundägarna plockar ihop sin skock och går upp på en liten höjd vid sidan av vägen. Jag plockar till mig Kasper och kopplar honom. De ber om ursäkt, men jag sade att det inte var någon fara. Det var ju minst lika mycket mitt fel i så fall, som ännu inte har en tillräckligt lydig hund.
Han är modig iallafall, sade en av dem. Kan bara instämma. Kasper är en sexmånaders valp som fortfarande tror gott om alla andra hundar. Och människor.
Det här stället ska vi återkomma till. Bara man undviker det när det är som halast och blötast är det en kanonrunda med flera fina fikaplatser. Det tackar vi sportfiskarna för.

Kasper på weekendtripp

13 november 2007 / / 2 kommentarer

Helgen var ett enda stort äventyr för Kasper. Vi åkte bil långt bort, det fanns snö så tassarna blev kalla och vi bodde på ett annat ställe än vanligt. Dessutom var han så nyfiken på de stora fåglarna att han tog ett litet vinterbad.
Vi reste alltså till Hellefors Herrgård. På vägen dit stannade vi vid en mack så vi fick en utomhusfika och Kasper fick känna på snön och kissa. Det tog en stund innan han ville kissa, för allt var ju så spännande.

Kaspers nya halsband fungerar bra. Trevligt att det har reflex också.
Det bildades is under tassarna på promenaden. Ynk, sade Kasper och lyfte en tass. Då var det dags att lyfta upp och värma tassarna en stund i händerna. Sen gick han villigt vidare.

Täcket från samma leverantör blev väl lite väl stort. Ryggen var viktigaste måttet, stod det. Jag mätte och mätte, och mätte igen. Och på ryggen är täcket lagom. Men delen man spänner under magen är på tok för stor. Får hitta på något bra sätt att korta in det tills han växer i sitt nya fina vintertäcke.
Vi bodde ståndsmässigt på herrgården, även om den sett fräschare tider. Kasper uppskattade alla nya dofter att utforska.
Vi gjorde utflykter också, bland annat till en mosse i närheten. Där invigdes vintertäcket. Självklart fick kulturen sitt. Kasper uppskattade skulpturerna. Särskilt rådjuret.

Inte tog han någon notis om hundvarningsskylten heller.


Hela tiden var det något nytt och spännande på gång.

De spännande änderna gjorde att vattnet inte kändes så kallt. Sista doppet för året, kan man förmoda.

Kasper i skogen

4 november 2007 / / 2 kommentarer

Idag tog vi en lång promenad i det fina vädret. Bland annat fick Kasper springa lös en stund i ett fint mosstensområde. Kika bara.

Nu när valpkursen är slut hoppas vi på att träffa Enzo lite mer. Och kanske gå promenad med brukshundsklubben. Vad är det nu Kasper behöver öva på primärt?

  • Han nosar fortfarande mycket på gräs och i skog, här behöver vi få upp huvudet och få honom mer intresserad av oss än av omgivningen.
  • Han har börjat att följa med mig okopplad, detta behöver tränas mycket mer. Hans position är inte super, men så länge han följer med är jag rätt nöjd än så länge.
  • Han är väl intresserad av hundar och människor, behöver mer träning i att inte alltid komma fram och hälsa/leka.
  • Han behöver lära sig Stå.

Tja, det räcker väl till att börja med.

Det där med att gå fint vid sidan

25 oktober 2007 / / 6 kommentarer

Vi var på kurs igen igår. Näst sista gången. Känslan att det är trist att det snart är slut blandas med känslan att det ska bli skönt att slippa stå och frysa på gräsmattan i nollgradigt mörker. Har vi tur hittar kursledaren ett ridhus så vi kan fortsätta i vinter.
Jag fick hjälp igår av kursledaren att hålla Kasper i rätt sidoposition. Hon gick bakom mig och höll i långlina medan han gick och nosade längs min vänstra sida. Jag försökte hela tiden hålla kontakt med honom. Så snart han lyfte huvudet klickade jag och gav godis. Det kändes som att det gick halvskapligt bra. Men då hade jag som sagt en mänsklig svans efter mig…
Idag var vi så ute på lunchen för en liten träningsrunda, och då kunde han plötsligt…
titta upp med tindrande ögon på matte fint gåendes på vänster sida invid benet utan att sniffa på marken och med löst hängande koppel
Jag gav ultramycket godis, som en riktig godismaskin. Vi började övningen på tomten, men när det gick så bra tog vi en extra runda på asfalterad väg, följt av gräsväg, följt av en annan asfalterad väg som han mycket väl vet leder hem igen. På den sistnämnda vägen brukar han dra i kopplet som sjutton. Han hittar ju hem! Nu gick allt jättebra de första två vägarna, och längs den sista svåra vägen hamnade han lite för långt fram, men fortfarande kunde jag gå långa sträckor utan spänt koppel. Hurra!
Håll nu alla tummar för att denna trend håller i sig. Måste nog testa ett nytt kort litet varv snart. Kommentera gärna våra framsteg, för idag är vi glada.

I fullt språng

21 oktober 2007 / / 2 kommentarer

Det är svårt att fånga en Kasper i farten på bild.
Här har sambon lyckats ta en serie som väl visar litegrann vilken fart det är på honom nuförtiden. Kasper börjar vid 4 månader bli en ganska snabb valp. Han springer oftast inte så långt bort, utan vill hålla koll på oss hela tiden, men när vi är på ett fält blir avstånden genast längre. Vid inkallning kommer han i allmänhet som ett skott, men ibland vänder han en meter innan han når fram, och rusar vidare i en ny riktning.
I skogen är det lättare för oss att gömma oss, och därmed håller han också närmare koll, vänder tillbaka och byter riktning så snart vi gör det.
Vi har egentligen i läxa att öva inkallning, vilket går rätt bra, och fritt följ, vilket inte går alls. Att Kasper skulle följa med vid ens sida när han är lös är för honom en fullt främmande tanke. Hemma i köket är det en annan sak, då är ju matte med godis mycket intressantare än det mesta. Men utomhus… Nä, där finns ju så mycket andra häftigare saker.

Några bilder med Kasper uppflugen på stenar. Han klättrar eller hoppar upp på rätt branta ställen nu. Har man tur hittar man godis däruppe också.

Idag avgjordes det

14 juli 2007 / / 4 kommentarer

Så var vi då på plats hos uppfödaren och fick veta att den valp vi tittat in oss på i förväg redan var tagen av dem som fick välja först. Vi valde då mellan de två mellanmörka bröderna, som är riktigt lika i ansiktet. Den fjärde, ljusaste, var den stillsammaste av hanarna.

Skillnaden är störst på ryggen, där den ene har större nougat-teckningar, medan den andre har mindre och runda nougatpraliner. Till sättet verkade de alldeles lika, av det lilla man kunde se de korta stunder de var vakna. Två mellanbröder, där den mörka trefärgade verkade mest aktiv och burdusast, och den lille ljuse var stillsammast. Tiken var minst i gänget, bröderna var de som helt klart käkade mest.


Till slut föll valet på nougat-pralinen, Bollen, senaste aliaset på B.
Dottern tyckte han var finast tecknad, och eftersom vi trodde att risken var stor att den andres teckningar skulle växa ihop till ett helt brunt fält valde vi till slut den hane som hade mest vitt.
Så – får vi presentera: Götängens Bonus Kasper, eller Kasper till vardags.

Här han han tre veckor gammal och har just börjat gå lite grann.

I väntans tider

27 juni 2007 / / 2 kommentarer
Det började i mars med att om vi skulle ha en hund så skulle det vara en Jack Russell terrier. Sade sambon. Efter lite närmare forskning insåg vi att den jaktinstinkten kunde vi nog vara utan.
Jag kollade hundböcker och webben och kom fram till en lista på ett drygt halvdussin hundar. De flesta spolades genast av sambon och dottern, men sedan kvarstod tre raser:

  • Kromfohrländer

  • Dvärgschnauzer

  • Dansk-svensk gårdshund
Vi hade tur och fick besöka en kennel i närheten med den okända rasen Kromfohr-länder. Jättesöt, men kanske för svår som förstagångs-hund?

Den anses ganska vaktig och reserverad.

Just den här hunden kunde även hoppa över ett manshögt stängsel.

Tankarna gick vidare. Vi hade nyligen träffat en mellanschnauzer och misstänkte att en dvärgschnauzer var ungefär likadan i temperamentet, fast lite mindre i storleken.
Men skulle vi palla med att trimma pälsen regelbundet? Vi kanske skulle kolla vidare ändå, fast de är charmiga hundar.
Vi var nyfikna på den dansk-svenska gårdshunden, en gammal ras från södra Sverige, Danmark och norra Tyskland. Kunde den vara något för oss?

En månadslång vistelse i Frankrike satte temporärt stopp för planerna, men sedan var letandet igång igen.

De kommande månaderna fick vi chansen att träffa ett antal gårdshundar. Det fanns många vänliga själar både i kennlar och i den lokala gårdshundsklubben som förbarmade sig över vår kunskapsiver.

Men valpar då?

Det fanns inte så många kennlar för dsg som vi hade förväntat oss efter att ha kikat på den mycket mer ovanliga rasen Kromfohrländer.

Våren är hetaste valpningstid, men vi var för sent ute för att få tag i någon. Helst ville vi ha en tik, hade vi bestämt. Jag har störst vana av tikar sedan tidigare, de är lite mindre och i allmänhet lite mildare i temperamentet.

Allt eftersom tiden gick lärde vi oss mer om gårdshunden. När vi så helt överraskande blev erbjudna en hane ställdes allt på ända. Vi hade fått höra från flera håll att det bland dsg inte var så stor skillnad mentalt på tikar och hanar. Så till slut slog vi till.

En tik som inte var till salu och fyra hanar. En av de här ska bli vår.

Nu går vi i väntans tider.

Nyare inlägg

© 2026 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑