Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: ”Är det sant?”
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan – men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: dsg (sida 55 av 66)
En ungefär ett år gammal bild på Simba och Kasper när de leker.
När senaste numret (3/08) av Gårdshunden (f.d. Skåningen) kom i lådan var det särskilt en artikel som ådrog sig mitt intresse: Pluto – en annorlunda gårdshund.
Pluto är en gårdshund som är jämnårig med Kasper och lika intensiv. Nej, rättelse: ännu intensivare. Känns rätt skönt att läsa om att det finns fler sådana, och att det finns de som är värre. Äsch, värre – Kasper är för det mesta världens goaste hund, tro inget annat. Glad och go. Men egensinnig.
Om man ska jämföra denne Pluto med Kasper så är detta min första hund, medan de hade erfarenhet sedan tidigare av ett antal hundar, bland annat en nästan jämnårig dsg till som uppfostrats likadant, men ändå är totalt annorlunda än Pluto. Det är därför kanske inte givet att vi fått det lite jobbigare för att vi är förstahundsägare, utan det hänger kanske även en hel del på individens intensitet och dominans.
Vi, precis som de, har haft hunden lös ute i skogen för jämnan som valp, hållt på och tränat och gömt oss osv, och det gick bra i deras fall till 6-7 månader, i Kaspers fall började han dra iväg i skogen runt 8-9 månader. Så det där med att man ska träna valpen tidigt på att vara lös i skogen är säkert bra, men man ska inte tro att det är en patentlösning. Kanske hänger det ihop med unghundsperioden, och när hunden blir vuxen kanske den minns det där med att uppföra sig lös i skogen igen… Hoppas!
Men Pluto och Kasper skiljer sig åt på en avgörande punkt: Pluto är aggressiv. Det har Kasper (tack och lov!) aldrig varit. Kasper är världens gladaste och mest positiva hund man kan tänka sig. Han älskar alla, både människor och hundar, och tror alla om gott. Han har börjat kaxa till sig lite mot vissa hundar nu, kanske hänger ihop med att han börjar bli vuxen. Men bete sig som Pluto hoppas jag verkligen att han aldrig börjar göra.
Summa summarium – ibland behöver man läsa en sån här artikel, så man inser att även om man tycker det är tungt att kämpa ibland med vissa saker (gå fint och så) så är det petitesser jämfört med vilka problem andra kan ha. Ska bli så spännande om en vecka att se hur han blir beskriven på MH:t. Heja, Kasper, du är bäst!
Kasper kan ju gå fint om han vill. Men han vill inte alltid. Hemma på vanliga gatorna går han oftast skapligt, men i skogen vill han bara dra och nosa. Det där har ni nog hört förut.
De senaste gångerna nu har jag provat att köra med kort koppel och fingång (ibland lövruska framför nosen för att påminna om vad som gäller) när vi gett oss ut i skogen, för att efter en stund säga Fri och låta honom nosa fritt. Förutsatt då att han inte drar alltför vilt, då blir det fingång igen.
Sen på hemvägen har jag släppt kopplet och låtit det släpa efter. Jag vet, det finns en risk att han kan fastna, men nu känns det lite tryggare och jag kan stampa till på det om jag känner att det behövs. I princip har han klarat det, även om han gärna drar lite för långt fram jämfört med vad jag vill. Men är han bara 10-15 meter framför mig och jag ropar in honom så kommer han. Han kanske kissar lite först, eller nosar på nån intressant tuva, men sen kommer han. Hm.
Har han hunnit längre bort är det som att han inte hör längre. Eller vill höra? Men att gömma sig så han får leta fungerar fortfarande, förutsatt att det inte finns något hyperintressant spår att följa. Det märks att han tycker det är urkul det gånger han får hålla på och nosa och studsa runt på egen hand.
Idag gick vi nån timslång runda och hemvägen gick genom högvuxen äng. Jag släppte honom och provade att ropa in honom på 20-30 meters håll. Ingen reaktion. Tog fram visselpipan och då kom han farande direkt, blixtsnabbt, och satte sig fint vid min vänstersida. Korvbelöning. Testade det där ett antal gånger och kom fram till att han nog faktiskt inte hör mig på längre avstånd än max 15-20 meter, sen är han för koncentrerad på att springa och nosa att bakgrundsljudet försvinner. Men visselpipan fungerade klockrent varje gång.
Hoppas att detta håller i sig, för jag vill ju ha en lösspringande glad hund som kommer när vi ropar/visslar.
Idag blev det mest riktiga kantareller, dvs såna som fortfarande växer på marken. Ledaren hade kämpat bra i förväg och dolt alla kantarellfynd med mossa, så ingen annan ivrig svampjägare skulle hinna före. Åtminstone 12 olika ställen hade hongömt undan, något vi var riktigt tacksamma för.
När Kasper hittar en kantarell tar han ofta svampen i munnen, och släpper den sen. Nån gång kan nog en liten bit slinka ned, men de är oftast rätt hela. På växande svampar innebär denna procedur att han faktiskt plockar svampen med, inte bara hittar den. Ledaren skojade och sade att nästa steg vore att få honom att apportera den till svampkorgen och släppa den där. Lite överkurs just nu 🙂 men en kul tanke.
Första gången idag var han riktigt fokuserad och satte sig faktiskt bredvid fyndet för att få godis. Men rätt snart märktes det att det var dag 2, för tröttheten kom snabbare på än igår. Då var det bara att bryta och vila en stund.
Vi jobbade parvis, och vår svampkompis för dagen blev en rhodesian ridgebacktik på 17 månader, som hette Vimla. Hon var bra mycket lugnare och mer väluppfostrad än Kasper. Hittade en länk till dem: http://vimla.jennyjurnelius.com/index.html Hade ingen kamera med mig, men fick till dagens enda mobilbild på just dem iallafall.
Tre gånger var Kasper lös idag, två av dem inte med mening… Första gången hade jag bundit honom vid en stubbe. Trodde jag. Lite slarvigt, tydligen, för rätt var det var sade någon att där stack Kasper. Såg nåt vitt ett par hundra meter bort, sen var han försvunnen bland granarna. Letade reda på min visselpipa och började blåsa som sjutton. Och strax dök kanonkulan upp igen. Belönade med godis och klappar, för jag vill att visselpipa ALLTID ska innebära att han villigt kommer.
Andra gången släppte jag kopplet när vi sökte kantareller i ett särdeles stenigt och mossigt backparti, eftersom kopplet bara ville fastna hela tiden. Han sprang iväg nåt tiotal meter, men kom tillbaka när jag kallade på honom. Ingen belöning.
Tredje gången var på en grusväg. Vi stod i en grupp och pratade, med två RR tio-tjugo meter längre bort. Rätt var det var såg jag till min förvåning att Kasper sprang ner till dem och stannande till vid en lockande hög hästskit. Jag kikade ned och fann att jag höll i koppel och halsband. Hmmm, det brukar han inte ta sig ur… Kallade in honom och han kom tillbaka. Ingen belöning.
Väl hemma nu har jag borrat ytterligare ett hål i läderhalsbandet, som uppenbarligen har töjt sig en del. Nu kan det kanske räcka ett tag till innan jag behöver köpa ett nytt.
Summa summarum har det gått bra idag, även om koncentrationen bara räcker kortare stunder. Alla hundarna hittade växande svamp, så nu är det bara att öva mer, fortfarande på ställen där vi VET att det finns kantareller. Har fryst in en burk med hundkantareller, som jag kan plocka med mig ut i skogen av, så jag garanterat har lite svamp han kan få hitta. Ledaren tycker man kan lägga ut svamp även i snön på vintern, men då låta den ligga lite först innan man skickar hunden, för att doftämnena ska hinna stiga upp ur snön.
En av hundarna hittade till och med en kantarell gömd i mossan som ingen människa hade sett!
Det finns hopp för framtida svampturer, helt klart.
Vi går en helgkurs och lär oss söka efter kantareller. Som jag trodde var Kasper en av de ivrigaste hundarna, det blev lite mycket med sex nya hundar, ny skog och nya arbetsuppgifter. När det var vila och teori var han lite gnällig, och vid ett tillfälle grävde han stora hål i marken där vi satt och fikade.
Men själva inlärningen av kantarellsök gick bra, han utmärkte sig väl i gruppen (tre rhodesian ridgebacks, en golden, en långhårig dvärgtax och en livlig blandras av en hel massa olika raser). Det vi hann dag 1 var satt börja nosa på kantarell i handen, klicka och belöna. Lite senare lägga ut några kantareller, där hunden skulle hitta 2 av 5. På slutet stå i närheten av växande kantareller, säga sökordet Kantarell och låta hunden söka i närområdet. Tror de flesta hundarna hittade även de växande kantarellerna då, inte bara de som en människa redan hade hållit i.
Hemläxan är att visa på kantarell på golvet hemma, belöna när hunden sätter sig intill den, detta för att försöka få till en tydligare signal när hunden verkligen har hittat en kantarell.
Imorgon jobbar vi vidare i skogen med fler växande kantareller.
Det här var tröttande, alla hundarna var rätt dämpade på slutet. Till och med Kasper.
Jippie! Kasper har kommit med på MH här på VaBK lördagen 27 september. Det ska bli mycket intressant att se hur han blir mentalbeskriven. Vi är först ut av alla åtta ekipagen den dagen, lika bra det, så slipper man gå och vänta.
På söndagen är det sedan valpträff hos uppfödaren i Växjö. Det blir ju flera kullar som kommer, men hoppas få träffa åtminstone några av Kaspers syskon. Är ju jättekul att jämföra och se hur de har blivit sedan de var så där pyttesmå och låg och kravlade i valplådan. Där kommer man bl.a. att prata om just MH, så då kommer vi där med färdiga papper.
I måndags kväll tog jag mig i kragen och gick iväg på en måndagspromenad igen. Anordnas kostnadsfritt av VaBK, suveränt. Jag var ju med rätt många gånger i våras, men sen tog Allmänlydnadskursen över på måndagarna, och sen blev det sommar.
I princip alla hundar var nya för oss, bortsett från en av ledarens hundar. Där fanns två schäfrar, en boxer, en (fox?)terrier, en podenco, en tax och en labbevalp på sex månader (hon var så söt).
Och så Kasper. Jag hade med mig en lövruska för att verkligen kunna träna att han inte skulle dra iväg framåt i sin iver att hälsa på alla hundarna.
På samlingsplatsen var han pipig och ivrig, men sen började vi med att gå runt i ring, så hundarna fick nosa på alla hundspår. Det hjälpte en hel del. Schäferägarna fick kämpa rätt rejält med sina tunga, ivriga hundar, boxern hade en halti som hjälpte bra.
Sen gick vi rundan utmed sjön, och utmed vägen gjorde vi ytterligare ett par övningar: alla stod still på led medan en hund i taget passerade bakåt och ställde sig sist, samt en ny ringövning där en hund stod i mitten medan övriga gick runt.
Kan till min glädje konstatera att de där övningarna klarar Kasper bra nu. Han ville ju gärna framåt, men med lövruskan nådde jag ned i rättan tid för att förekomma honom. Det var bara på slutet av en-och-en-halv-timmespromenaden som jag inte riktigt orkade vara lika snabb och konsekvent längre.
Men det kändes så skönt att kunna konstatera att ifrån att ha varit en av gruppens jobbigaste hundar var han nu en av de bästa. Detta blir helt klart en kick för att ta mig iväg på fler sådana här nyttiga måndagspromenader.
Som tur är gick det bra för mamma Sunna och Kasper har nu två små halvbröder, Dante och Dixon.
Vi hade ju bokat in oss på Steg 3-kursen i Frösunda, men tyvärr har den blivit inställd. Saknades en futtig deltagare. Vi är ju inbokade på en intensiv helgkurs nästa helg i kantarellsök, det ska bli kul. Om inte annat hoppas jag att jag kan få lite tips om hur man ska få Kasper att varva ner i skogen, för om han nu går skapligt lugnt här hemma på gatorna, så blir han istället en totalt blockerad vilde i skogen. Alla dofter från hare och rådjur verkar vara ännu intressantare nu än tidigare, på något sätt. Jag vill ju verkligen att han ska kunna gå lös i skogen, och det gjorde han ju mycket när han var liten, då vi tränade mycket att gömma oss och liknande. Men nu känns det mycket långt bort att våga släppa honom. Han är så på att jag vet på förhand att han skulle dra som en blixt, så det är helt enkelt inte aktuellt. Långlina i skogen är inget kul för nån av oss, jag blir bara förbannad på alla snår och rötter jag måste reda upp linan från, plus att jag blir förbannad när han inte lyssnar för fem öre. Skulle verkligen ha behövt lite peppning i det här läget och då hade en längre kurs varit bra. Men tja, får väl se om jag hittar nån annan kurs istället. Ser lite tunt ut just nu hos de jag gått hos tidigare.
Jag har ju anmält Kasper till MH på VaBK, men vet ännu inte om han kommit med. Sen har det kommit en kallelse till valpträff hos uppfödaren, men det kan krocka med MH:n, så vi får väl avvakta lite och se hur vi gör.
Nu håller min mamma på att få valpar. Igen. Heja, heja, hoppas det blir många fina D-vapplingar.
http://marklanda.blogg.se/2008/september/valparna.html?_tmp=e1f62c982d3e182fd462cd91697be433c21abe35
Oj då, mamma verkar ha det jobbigt. Håller alla fyra tassar för att allt går bra med mina småsyskon.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer