Det är klart bättre att gå en runda på golfbanan nu än en skogsstig. Skogen testade vi härom dagen och det var som en nysopad curlingbana bland träden. Det blev i och för sig en nyttig lösövning för Kasper, för det var nästan omöjligt att gå där med honom i koppel, trots mina dubbade sulor.
Men nu valde vi alltså golfbanan igen, och även om där är halt på sina ställen kan man gå i normal promenadtakt och även släppa hunden utan att vara rädd att han ska halka och slå sig fördärvad.
Den här gången dök plötsligt en stor lurvig berner senner upp. Ingen förare syntes till fast vi väntade rätt länge innan vi gick vidare. Undrade lite vad man ska göra i ett sånt läge? Hunden skulle ju kunna vara rejält bortsprungen. Å andra sidan var det långt till närmaste väg där vi befann oss, så det kändes inte som någon omedelbar fara att gå ifrån den. Vid ett tillfälle tog jag till visselpipan på Kasper, dels för att testa om jag kunde kalla in honom under lek med bernern, men även lite med baktanke att visselpipeljudet skulle locka den borttappade föraren i rätt riktning. Inlockningen av Kasper funkade så där, han kom efter ett tag, men inte så där omedelbart. Inlockningen av den okända föraren fungerade sämre, det vill säga inte alls.
Men halloj, vilken stor kul hund som lufsar där…
Men… hur gick det där till? Har Kasper ställt sig på styltor, eller?
Rätt maffig storleksskillnad när man jämför huvudena…
Det är kul att leka med dig, fast du är stor…
På tillbakavägen tränade jag lite Stanna och lite Fot, både lös och med långlina.
Det är ju svårt att se själv hur hunden hänger med i svängen, men det här ser ju rätt okej ut. Som vanligt borde matte hålla upp huvudet mera.
Avslutade med att sätta sista köttbullebiten i en björk. Den var kul och svår att få tag i.
Hittills har jag gått några promenader med enbart flexit för att testa hur det fungerar. Man kan verkligen inte slappna av med det och gå och tänka på annat, iallafall inte på sträckor där det kan komma fordon eller andra människor. I början löpte han oftast linan ut på Fri, men nu har han börjat vänja sig. Så snart han är längst ut och börjar dra stannar jag och väntar ut honom. Då brukar han komma inspringande och får sig en liten godisbit. Eftersom jag hittills kört med ett koppel har jag också kört lite korta avsnitt med kortast längd tillsammans med Nära-kommandot. Kortaste längden är precis lagom långt för detta syfte, men jag har märkt att det är lite svårt att få honom att lyssna på Nära-kommandot efter att han just fått springa fritt en stund. När han väl begripit så går det riktigt bra. Detta kan ju kanske tydliggöras med koppelbyte.
Egentligen har han en alltför stor radie för att jag ska vara nöjd (ett antal hundra meter kan det lätt bli), men han kommer relativt ofta in frivilligt och får sig en klapp och en godis. Är han inte alltför långt borta kan jag kalla in honom med rösten, men ett par gånger fick jag ta till visselpipan. Han vände dock i nästan alla fall omedelbart och kutade in till min vänstersida. De gånger han segade sig in eller hade irrat sig alldeles för långt bort blev det löplina ett tag så han fick lugna ned sig. Vid dessa tillfällen gjorde vi också några korta små träningspass, Fot, Nära, Sitt, Vänta. Ett par gånger kopplade jag loss honom med Sitt, Vänta och gick bort kanske fem meter, varpå jag gjorde inkallning och sen omedelbart lät honom springa Fri. Detta fungerade riktigt bra.
Senaste kommentarer