Vid tolvtiden lade jag ett välsnitslat störningsspår åt Kasper. Jag gjorde det inte särskilt svårt rent tekniskt sett, två vinklar bara. Tanken är att jag strax innan han får gå det ska passera över spåret på några ställen dragandes vildsvinsskanken och markera ut dessa ställen med gul (avvikande) färg på snitlslarna. Under tiden får han sitta uppbunden en bit bort utom synhåll och ha tråkigt.
Jag tänkte gå spåret efter middagen, då lär det ha legat cirka sju timmar. Rapport kommer med resultatet.
Senare:
Vi gick spåret efter 6,5 timmar. Jag satte Kasper vid ett träd medan jag gick vidare för att dra viltklöven. Oj, vad han gnällde. Innan jag kom tillbaka hade han dock tystnat, så jag kunde klicka, gå fram och belöna.
Drog vildsvinsklöven så att den passerade spåret fyra gånger, alla gånger tydligt utmärkt med gul snitsel.
Första passagen ville Kasper direkt följa vildsvinsklöven åt vänster. Jag stannade och väntade. Han vände efter att ha insett hur lönlöst det var att försöka fortsätta när matte bara höll emot. Då gick han åt motsatt vildsvinshåll. Bakspårning, alltså. Jag fortsatte att hålla emot. Så där höll det på ett bra tag, fram och tillbaka. Att ens tänka att rakt fram kunde vara rätt fanns inte. Så småningom gick han bakåt och ringade det gamla spåret. Bra, tänkte jag, nu löser det sig nog. Men i korsningen vek han direkt åt vänster. Till slut fick jag ta in honom och visa riktningen igen: Sök spår. När han till sist valde rätt sade jag högt Bra! Då blev han så förvånad att han stannade till och tittade bakåt på mig. Bestämde mig snabbt för att hålla inne beröm för att inte störa…
De följande tre passagerna blev ungefär likadana. Särskilt vid passage tre, som låg ganska nära en stig, var han otroligt envis på att rätt väg var åt vänster (vildsvinsklövens riktning). Fjärde övergången gick aningens snabbare, men inte på något sätt bra.
Sedan höll han på att missa klöven, men vände tillbaka efter fem meter eller så och tog den till slut.
Det kan ju givetvis också vara mina spår han vill följa, det är ju så klart förvirrande med så många ovidkommande mattespår. Men jag tror ändå på att träna detta mera och se om jag inte kan få pengen att ramla ner till slut.
På hemvägen skulle jag bara förbi VaBK:s klubbstuga för att sätta upp en kurslapp. Kasper fick hänga med för lite miljöträning, men i övrigt hade jag inte alls planerat att träna. Förutom modellflyg och riktiga flyg var det ett dussin hundar på den stora gräsplanen. Jag träffade en bekant och stod och snackade lite. Basenjin med matte ska vara med på samma rallylydnadskurs som vi, skojigt! Precis när jag bara tänkte ta en runda runt alla hundar på plan och återvända till bilen ropade någon att vill inte alla vara med på platsliggning. Hm, inte förberedd alls på det, hade EN godis kvar i fickan, och bara vanligt koppel. Dessutom var Kasper fortfarande rätt tänd på att undersöka plan, vi hade ju inte alls varit där länge, och innan han vant sig lite är han rätt odräglig, riktigt PÅ och ska nosa på allt. Helst hälsa också, om han bara finge.
Nå, jag tänkte att vi är väl med och så går jag bara ut i kopplets längd. Alla gick lite olika långt beroende sin hund. Kasper gnällde, så jag delade min ynka godis i två delar och belönade två gånger när han tystnat. Han hade svårt att ligga kvar när jag återvände, och var lite allmänt jojig. Efter platsliggningen fick det bli lite lek och nosande, för nu hade jag ju inget godis kvar… Det var lite för svåra förutsättningar för honom, och jag tycker nog att det gick ungefär så som jag kunde förvänta mig med de förutsättningarna. De kände ju övriga på plan inte till, så de tyckte antagligen han var apkass… Sedan åkte vi hem och nu sover han redan, var nog en rätt jobbig kvällstripp.
Senaste kommentarer