Vi skulle ta en kort promenad upp till affären och köpa lite mjölk. Kasper slapp tratten i utbyte mot täcket, men ville ändå inte hänga med uppför backen. Vi har kanske 600 meters uppförsbacke till lilla Ica och det var jobbigt att dra honom upp… De tio kilona blev snarast till trettio. En kort bit lyckades jag lura honom att det var kul att springa, men det var det lilla, det. Snörboll? Blä. Godis i snön? Men kom igen, morsan.
Efter snabbisen in i butiken upptäckte jag att han fått sällskap därute av en annan hund knappt två meter bort. Han satt ändå osedvanligt lugnt vid sin plats, brydde sig inte om den andra hunden. Inte likt Kasper. På tillbakavägen, när han upptäckte att vi skulle gå samma väg tillbaka och ingen omväg, började svansen att vifta för första gången.
Men du kan väl kissa, åtminstone? tyckte jag. Först då lyfte han benet. Han kissade ordentligt. Det var som att han aldrig ens tänkt tanken på uppvägen, ute i den hemska, kalla snön.
Sen gick han glatt i hängande koppel nerför hela backen och var riktigt glad att komma hem igen.
Nu är han utan tratt på prov, så får vi se hur det går. Huden är lite rödare efter den lilla utflykten än den var innan.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: dsg (sida 33 av 66)
Idag har det röda lagt sig. Han fick en ny smörjning med aloe vera gel och får behålla tratten på åtminstone under förmiddagen. Vi var ute på en kort kissning, men det är -10 och Kasper tyckte inte alls att det var kul, så promenaden blev kortare än tänkt.
Igår var det ganska tunggånget på golfbanan, så jag funderade på var vi skulle kunna gå idag där det var relativt lättgånget, inte alltför mycket folk som kunde bli störda av en lös hund och, som sagt, en bra plats att, åtminstone bitvis, ha Kasper lös.
Kom att tänka på den större stig som går på andra sidan Arningeleden uppifrån Bällstaberg. Tog bilen dit och fann att jag tänkt rätt.
Precis vid undergången mötte vi en lös hund. De bara nosade lite på varandra och så gick vi vidare. Hade flexit och Kasper var ganska i gasen. Varje gång han sprang ut i änden och ville fortsätta i sitt tempo stannade jag och inväntade återkomsten. Det blev ganska många sådana stopp. Upptäckte att Eva har rätt och att denna stig är samma som den vi har viltspårkursen vid – och det var kortare avstånd dit än vad jag väntat mig. När jag konstaterat det vände vi och jag släppte Kasper. Nu var han mycket lugnare, hade sprungit av sig det värsta i flexit. Ett par turer ut i det vita gjorde han, men när jag sket i honom och bara traskade vidare kom han snart tillbaka. Då började vi leka med snörbollen istället. Vis av tidigare erfarenhet kastade jag den bara där det var relativt öppet och försökte hela tiden sikta på stigen, framåt eller bakåt. Några gånger hamnade den bredvid, men inte värre än att Kasper hittade den. Han har inget superbett om bollen, utan kan tappa den nån gång på tillbakavägen, men han tycker iallafall att det är kul en liten stund.
När vi var nästan tillbaka till Arningevägen kom det två hundar borta på stigen. Kasper hade inte märkt dem, så jag kallade in och hann koppla. Suveränt.
Vi tränade lite Nära också, både med löst flexi och helt lös. Det är svårt. Han koncentrerar sig verkligen, men travar på helspänn och kommer ideligen en halv eller hel längd före mig. Ibland märker han det själv och korrigerar sig, ibland får jag harkla mig lite eller ta tag i hans bakskank så han blir uppmärksam på vad han gör. Givetvis belönar jag när han gör rätt, men jag börjar allt tycka att jag kan ställa lite högre krav nu och inte belöna för minsta lilla steg. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en fullblodshingst som travar på helspänn, där man väntar på en explosion vilken sekund som helst.
När han är trött är han inte lika på spänn, men tränar vi Nära på utvägen tycker han det är extremt jobbigt.
Var ute och lattjade med Kasper i snön. För omväxlings skull fick han gärna dra mig i kopplet idag, det hjälpte på de sliriga trottoarerna. 😀
Sen hamnade vi på en orörd grusplan. Nästan väl djupt för lillen, han fick skutta rejält för att ta sig fram. Det har nog kommit en 35–40 cm nu. Jag kastade den snörboll jag kastat bort i en grannträdgård häromkvällen och som tur var hittade igår igen hängandes i en buske. Ibland försvann den så djupt att han inte lyckades nosa reda på den. Matte fick komma till undsättning några gånger och sparka undan en del snö, men ibland lyckades jag dirigera honom till rätt ställe för närsök. Kul!
Och så kampade vi givetvis med snörbollen. Det är himla roligt.
På hemvägen fick han vara lös, men när vi kom till mer uppgångna ställen och han gärna ville öka farten (läs: rejsa i överljudsfart) funkade det över förväntan med Stanna och Nära. Han har ingen uthållighet på Nära, men vi jobbar på det…
Fullt ös i nya täcket. Han hade det hur härligt som helst.
Se hur högt upp i halsen täcket går…
Här ser man hur plötsligt hur han kommer springandes med kläderna nedhasade…
Han har lyckats kränga genom benet i halshålet, hur sjutton nu det gått till…
Några hussemekade bilder som visar denna otroligt vackra dag.
Vi går tillbaka i våra egna spår i motljuset.
Kasper tränar på att gå Nära.
Det var inte bara vi som ville utnyttja dagen och golfbanan.
Helt trolskt, eller hur?
Det var svårt att välja bland bilderna, de är så underbara…
Hurra! Vi kom just in efter en superskön runda på golfbanan i ospårad snö. Det gnistrade så vackert i snön och Kasper fick äntligen rusa av sig all överskottsenergi han hade samlat på sig de senaste dagarna. Jag hoppas husse lyckades ta lite fina bilder.
Iallafall, öppnar mejlen här hemma och får se att jag är antagen på Klickertränarutbildningen 2010 i Stockholm! Hurra! Det är inte direkt billigt, men en jättebra och ambitiös utbildning. Det är som fyra kurser à 2 dagar med läxor och träning fram till nästa omgång. Vet några som redan gått den och som är helnöjda. Jag kör ju med klicker sedan länge, men känner att jag saknar en massa bitar – och framför allt saknar jag nån kunnig som kan vara med och peta, säga när jag gör fel och hur vi som ekipage kan bli bättre. Se saker jag inte själv kan se, eller inte vet hur jag ska åtgärda.
Idag var förresten första gången Kaspers nya obtracktäcke fick komma på verkligt prov. Det är -9 grader ute, inget för en liten frusen gårdshund. Täcket är ju rätt tunt och jag var nyfiken på hur det egentligen skulle hålla mot kylan. Jag kunde till min häpnad konstatera att han trots den rätt smala och högtgående halsöppningen under sina vilda språngmarscher lyckades få upp högra tassen genom halshålet! Ett par gånger lyckades han också trassla frambenen in i andra benhålet, men det är mer begripligt. Efter att ha dragit åt gummitrådarna vid halsen på båda sidor fick vi ordning på detta. De måste dock släppas ut när man tar av/på, annars går det inte att få igenom huvudet.
Med tanke på detta är jag väldigt glad nu att jag inte köpte backontrack-täcket som jag annars var sugen på: det hade en enorm halsöppning ner på halva bringan på en gårdshund, där hade han fått ut tassarna ideligen utan att jag kunnat göra nåt åt det.
Några gånger såg han ynklig ut och kallades in till depån. Tassarna var isklumpar och fick tinas i mattes hand. Sen kunde man rejsa ut igen. Det var rätt djupt att gå i ospårad snö (gissar på 20 cm, mer där det blåst upp). Jag trampade ner ena foten i ett osynligt vattenfyllt dike (bara lite vatten kom över kängkanten), och Kasper såg rätt förvånad ut nån gång när han åkte ner i ett oväntat dike. Så när vi hittade traktorspår från en underhållsmaskin rejsade han desto mer, och vi människor fick det lättare att gå. En himla mysig promenad, mycket trevligare än igår med all blåsten, även om det då bara var -4 eller så.
Täcket, då? När vi kom tillbaka till bilen kände jag lite under täcket. Nog kändes det ganska svalt mellan rygg och täcke. Och då har han ändå sprungit rätt vilt stora delar av tiden, även om jag körde en del Nära-övningar på tillbakavägen. Jag är lite böjd att börja leta efter ett kompletterande fleecetäcke, så kan man välja ettdera eller båda, allt efter väder. Det här är kanon om det regnar, men känns inte riktigt till fyllest i kyla.
Trots obtracktäcket ville Kasper vända in igen med huset nästan inom synhåll. Tvingade dock med honom till en översnöad äng, där vi lattjade en stund. Hade bytt till varmare jacka så jag fick inga leksaker med mig. Undersökte fickorna och tom plastpåse med klämma samt en mössa fick duga att köra lite apporteringslekar med. Det funkade det också. 😉
Nu när vi kommit in igen har snöandet tilltagit ännu mer. Bara det slutar blåsa så tar vi en tur till golfbanan. Kanske imorgon?
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer