Ikväll kom Siri fram och ville människomysa. Hon hamnar lätt på lite undantag här i huset, så nu tog jag henne in i vardagsrummet med ett glas vin framför teven och försökte samtidigt domptera Kasper. Husse tog lite bilder.
Ikväll kom Siri fram och ville människomysa. Hon hamnar lätt på lite undantag här i huset, så nu tog jag henne in i vardagsrummet med ett glas vin framför teven och försökte samtidigt domptera Kasper. Husse tog lite bilder.
Idag hade jag en gäst här, som jag åkte till ner Ystad för att hämta i förmiddags. Det var kul att träffa min amerikanska vän Lisa igen. 😉
På vägen dit råkade jag i Sövestad åka förbi skylten Nordic hundfoder – fabriksförsäljning. Swosh, sade min bil och alldeles av sig sig (nästan) svängde den blixtsnabbt av och tillbaka till byggnaden med denna intressanta skylt. Till saken hör att Kasper bara har två färskfoderkorvar kvar här i frysen, det fanns ju en gräns för hur mycket fruset jag kunde ta med mig. Och detta är hans vanliga märke!
Jag hittade en anonym dörr och steg in i en lagerlokal. Hittade en man och frågade om skylten möjligen kunde stämma. Jovisst, gå upp bara till damen i den lilla kontorssmutten ovanför den branta trappan. Däruppe förklarade jag mitt ärende och sade att jag hittat dit av en ren händelse och normalt brukade köpa Nordic uppe i Vallentunatrakten. Oj, vad kul hon tyckte det var med en så långväga kund. Så kul att det slutade med att jag åkte därifrån med en hel kartong gott och blandat alldeles gratis. 😀
Egentligen sade jag att jag inte ville köpa en hel kartong, utan undrade om det gick att köpa lösa korvar. Visst, kom med ner så ska vi prata med dem. Tillbaka hos första killen sade ekonomidamen att han skulle ta fram en låda till mig, låta mig hänga med in i frysen och sen packa ner det jag behövde av deras sekundagods. Jag frågade om jag skulle komma upp till henne igen sen och göra upp det ekonomiska, men hon sade att hon bjöd på det! Egentligen tog de 8 kr/kg vilket är ungefär halva priset mot när man beställer hemma… Vi gick in och han började ta stora tvåkiloskorvar. Hellre lite mindre, sade jag, och jag behöver inte så många. Han fyllde på och sade att det ryms ju fler och vill du inte ha lite vom också? Jo, vom formligen älskar Kasper, så det ville jag ju. Det slutade med att hela kartongen blev fullproppad…
Så åkte jag vidare och plockade upp Lisa. Vi åkte på lite lokal sightseeing med lokala slott och så, åt lunch hemma hos oss och satt och snackade. Givetvis var jag tvungen att visa hur långt Kasper kommit med trappbackningen, och det gick ännu bättre än igår! 😀 Annars brukar det ju gå sämre när man ska visa, men den här gången visade sig Kasper verkligen från sin bästa sida. Han vet precis vad han ska göra!
Husse bad mig köpa med lite thaimat när jag sen skulle köra tillbaka Lisa till Ystad igen. Han gav mig två adresser han hittat på webben. Tyvärr fanns det inga thairestaurangen på någondera adressen, så jag tog till bil-gps:en och hittade en tredje adress. De hade inte de rätter jag ville ha och när mannen sade att det skulle ta 35-40 minuter innan maten var klar struntade jag i det. Jag hade ju en hemresa på en timme också, så tanken var inte lockande att bli sittande där. Tillbaka vid bilen kollade jag var nästa thaiställe låg – i Sjöbo. Hmm, där skulle jag ju ändå åka förbi, så jag ringde dem. Jodå, de fanns och kunde ta upp en beställning. Jag hade ju ingen matsedel så det fick bli lite ungefärligt. Klart om en kvart, meddelade de. Gps:en sade att det skulle ta 20 minuter att köra dit, så jag gasade på, hittade fram – maten var färdig! På hemvägen tittade ett rådjur på mig vid vägkanten, men hade den goda smaken att vända tillbaka inåt skogen.
Nu är det dags att försöka beta av lite av det jobb jag inte har gjort under dagen…
Provade att animera de båda bilderna från förra inlägget. Kvaliteten blir ju lite taskig när man går från jpg till gif, men det må vara hänt…
Skulle just skryta om att Kasper nu klarar att backa tre böcker högt. På ett ställe…
Dags att generalisera. Försökte överföra backandet till trappan, men i det här huset är det dåligt med utrymme för oss att få rum framför trappan. Jag tror att mitt kroppspråk blev konstigt där jag stod upptryckt bland ytterkläderna för Kasper fattade inte alls vad han skulle göra. För att förenkla hämtade jag en av våra vanliga böcker och lade dit nedanför, men det hjälpte inte.
Efter en ganska lång och frustrerad (=pipig) stund där han omväxlande tog några framåtsteg upp i trappan och backade nedanför – fast åt fel håll, ut i hallen så lossnade det plötsligt lite.
Han satt två–tre trappsteg upp och backade plötsligt upp till nästa, svängda trappsteg. Whooop! Belöning!
Vi körde det ett par gånger i rask följd och sen fick han kossan som belöning.
Skulle just skryta om detta, som sagt, när jag plötsligt hör världens oväsen i köket. Rusar dit och ser att Siri just har räddat sig upp på köksbänken medan Kasper hoppar som en besatt nedanför. Jag ryter Sitt åt Kasper, som lyder, men samtidigt hackar tänder så man förstår att han knappt har kontroll på sig själv. Så tar jag Siri i famnen och pratar snällt med henne. Så fort jag pratar med ljus röst börjar Kasper hoppa igen, men lugnar sig när jag vrålar till. Så går vi i samlad tropp till tvättstugan där Siri har toalåda, mat och vatten och Kasper får sitta fint innan jag så småningom släpper ner Siri på golvet i tvättstugan. Puh!
Det man tjänar på gungorna får man igen i karusellen, eller hur var det nu igen…
Okej, här kommer då en frisyrjämförelse för den nyfikne.
Först den klippning i Frankrike som jag blev nöjd med (och som senare förstördes av frisör i Vallentuna):
Och de här bilderna borde man göra en rörlig gif av, eller så (öronen!):
Några rätt bra inkallningsbilder med tanke på att jag både höll i kameran och kopplet samtidigt:
Siri Houdini är en katt som formligen rinner fram: uppför trappor, ner från ens famn, förbi nyfikna hundnosar – bara rinner fram som ett svart vatten. Hon öppnar inte bara innedörrar, utan kan även lyckas med ytterdörren.
Häromdagen upptäckte husse plötsligt att ytterdörren stod öppen. Efter viss uppståndelse och förvirring visade det sig vara katten som gått in. Häpp! Det ska tilläggas att ytterdörren, precis som de flesta, öppnas utåt.
Jag är utomordentligt glad att Kasper inte kan detta trix. Och hoppas att inte Siri lär honom…
Katträningen går inte direkt framåt. Om jag är superalert och klickar och belönar och husse har katten alternativt den är i sin bur kan det gå skapligt. Men inte på fri tass. Jag är rädd att Kasper har alltför mycket jaktinstinkt i sig för att det alls ska gå, om inte annat är det ett extremt långsiktigt projekt. Men vi kör väl på lite i taget så får vi se hur långt vi kommer.
Det går skapligt för det mesta att hålla dem åtskilda. På dagen ligger Siri mest uppe i ateljén och sover. Där är hon helt fredad för den värsta av Kasperattacker. På natten ligger Kasper inne hos oss och då har Siri hela resten av huset att husera i. Det är bara på kvällarna det kan vara lite känsligt, för då kommer Siri fram och vill bli gosad med. Få sitt människobehov tillfredsställt.
Det är också på kvällarna vi emellanåt tar tag i träningen, när vi båda känner för det. Är vädret skapligt skickar vi ut henne ett tag, och så meddelar hon via dörrhandtaget när hon vill in igen. Om man säger.
Efter att ha promenerat till en riktigt fin fågelskådarplats vid Krankesjön med dels gömsle och dels fågeltorn är jag nu benägen att revidera vilken fågelart vi såg häromsistens. Diverse pedagogiska affischer visar att lärkfalken hör till de migrerande fåglarna, men att vi istället kan ha sett den röda gladan, som finns här året om.
Kasper brukar normalt inte skälla i bilen.
Idag passerade vi Sjöbo på en liten bilutflykt och vi passade på att stanna till vid konditoriet. Jag gick ut för att handla medan husse och Kasper stannade i bilen.
Rätt var det är börjar Kasper skälla av sjutton. Husse kikar ut och får se en neger som går förbi bilen. Pinsamt, tyckte husse.
Undrar om Kasper drabbats av Sjöbosyndromet?
Det är ett sånt strålande väder idag att en långpromenad efter lunch var givet. Vi valde ett nytt ställe på heden och började promenera med flexi. Jag hade en tanke att kanske släppa senare, på hemväg eller så. Efter ett tag hördes maskinljud på andra sidan en kulle. Vi gick upp för att kika och mycket riktigt rullade det tanks borta i skogsbrynet.
Vi fortsatte att promenera utmed vägen, men rätt var det var kom ett sambandsfordon farande, tvärnitade så den kanade på den isiga vägen och en man klev ur. Jisses, tänkte sambon som bar en kamera runt halsen. Nu ska de beslagta apparaten! Men nej, han ville bara varna oss att de snart skulle börja skjuta.
Tomma skott? frågade sambon och tänkte på vår säkerhet.
Militären skrattade.
Jodå, tomma skott, men han hade mer tänkt på hunden. Och visserligen är Kasper skottfast, men när jag tänkte på hur tanksskott kanske kunde låta (hade aldrig hört några i verkligheten tidigare) så tyckte jag att det var dumt att utmana ödet. Jag tackade militärkillen för vänligheten och så vände vi. När vi gått mer än halvvägs tillbaka till bilen så hörde vi då det första skottet. Det lät mer som ett åskmuller, åtminstone på så här pass avstånd. Åska mitt denna soliga dag…
Utflykten blev därmed inte lika lång som vi tänkt oss, men händelserik på sitt sätt. Och inte fick Kasper springa lös, han skulle säkert fått för sig att springa fram och skälla på de gröna monstren…
Äntligen var vädret sånt att vi kunde ta oss ut på heden igen. Den här gången skulle gps:en leda oss till spännande cacher, vilket dock inte ledde till någon loggning den här gången. De två första var för mekiga (klättra upp på en gammal rostig bro respektive krypa ner i en beckmörk underjordisk skyttegrav utan ficklampa) och vid den tredje hade militärerna kulspruteövning. Bäst att ligga lågt där.
Vi kunde dock konstatera att Kasper på långt avstånd helt ignorerade kulsprutesalvorna och på några hundra meters avstånd tittade intresserat ditåt och gärna hade sprungit närmare och kikat om han inte varit kopplad. Ingen skotträdsla ens vid hårdare skjutning.
Nu ikväll körde jag lite bakdelsmanövrar igen. Numera kör vi två böcker högt. Han fick upp farten fint och gjorde tio fina uppbackningar på raken. När jag så tog fram kameran för att föreviga detta satte han sig (!) för första gången däruppe. Ser ju lite fånigt ut. Sedan backade han antingen snett eller satte sig. Tji fick jag.
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer