Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: dsg (sida 18 av 66)
Idag var det sista kurstillfället på fortsättningskursen i rally. Som tur var har snön från igår hunnit smälta bort och vi hade en bra kurs på bara tre deltagare. Vi gjorde två banor, en med framför allt olika framförsvängar och en med bland annat Åttans frestelser och Hopp. Till båda hade vi Honnörsruta, och Kasper tyckte det var svårt att sitta där i cirka en och en halv minut och vara tyst. Anette säger klokt nog att vi borde träna först på att få bort pipet (skicka ner godisar när han är tyst och inte bry mig om positionen) och därefter lägga på att han ska Sitta/Ligga/Stå still under hela tiden den andra hunden är inne på plan. Honnör kommer ju inte förrän i Avancerad och Mästarklass, men eftersom det är ett svårt moment tycker hon att vi ska passa på att träna det redan nu så snart vi har träningskompisar. Mycket klokt tänkt.
Det gick väl lite blandat idag. Några gånger gick det riktigt bra och han gjorde banan nästan felfritt. Några gånger blev det alltför nosigt. Den ena banan gick jag med koppel medan banan med hoppet lämpade sig bäst utan. Jag tycker nästan han gick bäst på den banan! Ibland sackar han efter för mycket, men på det hela taget tycker jag han gör framsteg. Framför allt funkade Hoppet nu med bra insamling efter så vi kunde gå ett par steg fram till nästa skylt som var Spring. Det gäller ju att domaren kan se den tempoväxlingen och alltså måste man få in hunden omedelbart efter hindret. Och det gick alltså galant!
Jag är så arg på mig själv!
Idag hade jag bokat in rabiespåfyllning till Kasper och första rabiessprutan till Lakrits. Och så visar det sig när vi kommer dit att Kaspers vaccin gick ut den 12 oktober! Jag visste inte att det var ett så absolut datum, trodde det var mer att det var dags igen kring det datumet, men nån vecka hit eller dit …
Det innebär att jag måste ta om hans antikroppskontroll med nytt blodprov. Den missen kostar mig ungefär en tusenlapp.
Sedan rekommenderade veten egentligen ett vaccin som räcker bara ett år till förstaspruta, men eftersom Kasper redan har två sprutor av 3-årssorten i sig och det har fungerat bra med antikroppsräkningen förra gången tyckte jag inte det fanns någon anledning att byta. Till Lakrits blir det ju en chansning, men jag vill ju gärna hålla båda hundarna synkade i vaccinationshänseende, så jag valde 3-årsvaccin till honom också. Vi får hålla tummarna att inte det ska krångla också.
Sedan lyssnade veten på hjärtat (bra på bägge) och kollade på tänder. Kaspers tänder är ju som de är, men de är åtminstone inte bruna, utan vita och fina. På Lakrits upptäckte hon att vänster huggtand (kanontand?) i nederkäken går rakt in i tandköttet i övre käken. Det kan leda till fistlar och inflammationer.
Därför ska vi söva honom och ta en noggrannare titt när det är dags för hans nästa rabiesspruta den 15 november. Hon rekommenderade att jag skulle ge honom en hård gummiboll att tugga tills dess, något mindre än en tennisboll, men stor nog så att han inte kan svälja den. Detta för att underkäken och dess tänder eventuellt ska kunna vidga sig något av sig självt.
Jag passade på att väga båda hundarna: Kasper 10,4 kg, Lakrits 21,2 kg.
För Kasper ska vi nu räkna till 120 dagar innan det är dags för nytt blodprov. Suck.
Dessutom spydde Kasper i vår säng i morse, sade jag det? Och årets första snö har kommit. En helt fulländad dag. *NOT*
Lillmatte säger sig ha skådat detta redan för närmare en vecka sedan, men idag kan jag stoltsera med att ha bevittnat det två gånger: Lakrits har börjat lyfta på benet när han ska kissa. 🙂
19 september 2007 lyfte Kasper vacklande på benet första gången. Jag skrev vacklande, han var verkligen tidig med detta. Lakrits vacklar iallafall inte. Kasper var alltså knappt tre månader då, medan Lakrits är ganska precis sex månader nu.
Jaha, så var vi iväg på vår fjärde rallytävling då. Den här gången hölls den i Hågelbyparken åt Tumbahållet.
Jag hade som strategi att klicka för kontakt direkt vi stigit ur bilen och han fått pinka av sig lite. Och det var verkligen jättebra! Jag praktiskt taget matade honom med godis första stunden på plats (tur han bara fått halv frukost), och det fanns rejält med störningar: mycket hundar (36 startande ekipage plus vanliga promenörer), hästar och andra djur (mini-4H), vuxna och barn, vagnar, korvgrillning med god doft och mycket mera.
Det var frost i gräset på morgonen, så Kasper hade täcke på tills det bara var fem eller så kvar före oss. Vi hade startnummer 13, rätt bra ändå. Och en jättegullig Kromfohrländer startade som nr 10 eller 11. Kul att se, händer inte så ofta.
Banan innehöll två Liggmoment, och det var de som fällde oss, trots att jag tränade massor av Ligg på morgonen där (utöver icke-nosande och Sitt–Stå). Han nosade för första gången på tävling inte speciellt mycket – vi fick 4 minuspoäng för nosande, 6 minuspoäng för sträckt koppel och 2 minus för sent utförande av övning. Alla dessa 12 minuspoäng kan nog hänga samman med intressanta dofter, undantaget möjligen för några sträckta koppel. Jag hade nämligen hans valpkoppel idag, för hans vanliga låg hemma i tvättmaskinen efter att ha blivit nerbajsat igår. Det kan ju ha lett till någon miss från min sida, som ju är van att ha lite längre koppel att röra mig med.
Men iallafall, utöver dessa -12 så fick vi -10 × 2 för fel utfört moment. Ena gången var det Läggande under gång som gick åt pipan genom att han satte sig och därefter högst motvilligt lade sig ner. Nästa var Sitt–Ligg–Gå runt hunden. Där trodde jag att han gjorde rätt, men eftersom vi fick fel på den tjuvade han antagligen med armbågarna lite i luften, den fulingen. Å andra sidan såg inte domaren när han var i med nosen på en skylt, så det hela jämnar väl ut sig.
Däremot klarade han Sitt–Stå utan något som helst neddrag. Det är jag jätteglad för, något vi tränat mycket senaste veckan.
De sista två minuspoängen var avdrag för helheten. Tidigare har vi alltid fått -6 på helheten, så det här var ett klart uppryck.
Det är så klart retligt att så precis hamna under gränsen för att ha klarat oss, men jag är å andra sidan jättenöjd med honom totalt sett. Vi har aldrig tidigare gjort så bra ifrån oss. 66 poäng totalt, och andra gången vi hamnat som sista ekipage under strecket. En annan gång när det inte är lika kallt och fuktigt i gräset så lägger han sig säkert som en stjärna, och missar vi inte på något annat då så har vi priset som i en liten ask.
Vårt slutomdöme från domare Katarina Strömberg:
Trevligt ekipage. Synd att han inte ville lägga sig. 🙂
Tack också till Anette och Peter för trevligt sällskap under dagen!
Anette var så schysst att jag fick ta igen en del av det jag missade på förra rallykurstillfället. Vi byggde en minibana med Start – Sitt, sväng höger, 1 steg, kalla in, sitt – Hopp – Åttans frestelse med kattmat – Mål.
Alla hinder är mer eller mindre nya för oss. Vi har provat Åttans frestelser förut, men då separat och med leksak eller vanligt godis. Kattmat gav extra drag under galoscherna, kan man säga.
Fortsättningsklass kör man ju utan koppel, och det gick riktigt bra. Inget nosande. Det tog ett par försök innan vi fick till första hindret med inkallning mitt i svängen, men det gick bra sen. Hoppet var svårast. Lite förvånande, kanske, men Kasper har inte hoppat särskilt mycket på länge och då vi har hoppat har jag alltid varit mycket närmare hindret. Nu skulle föraren hålla en rak linje mellan Sväng-hindret och skylten till Hopp-hindret, och genast ville Kasper gå vid sidan av hindret (intill min vänstra sida). Det är ju kanon att han vill hålla sig vid min vänstra sida, men bara inte just här. 🙂
Vi separattränade hopphindret ett antal gånger, jag ökade farten, gav kommandot tidigare och rätt var det var satt det. Nästa svårighet var ju den tänkta, nämligen att få stopp på hunden så den inte fortsätter dra rakt fram till kattmatsburkarna.
Första gången gick det nästan åt pipsvängen, hindrade honom i sista sekunden, men sen gick det jättebra med bara ett Kom hit och så snirklade vi oss runt i fin ordning runt kattmat och koner och vidare in i mål. Första gången belönade jag genom att låta Kasper gå tillbaka till kattmatsburken, men det varnade Anette för. Det kan bli att han springer tillbaka sen när han inte får, och det har hon ju rätt i. Jag löste det genom att ställa en kattmatsbelöning efter målskylten istället.
Under detta rallytränande fick Lakrits sitta uppkopplad och passivitetsträna. I början medan jag plockade fram banan och båda satt uppkopplade pep han lite först, men lugnade sig väldigt fort. Sedan var han tyst största delen av tiden medan Kasper och jag tränade, och fick belöning för detta med ojämna intervall. Mot slutet stod vi några och snackade och då kom oljudet igång. Då hade han varit uppkopplad i närmare en och en halv timme, så det var kanske inte så konstigt. Totalt sett är jag riktigt nöjd med eftermiddagsträningen.
En icke-nosare och en tyst. 🙂
Låt oss hoppas att Kasper kan behålla lugnet även på söndag.
Förresten, jag passade också på att träna klickermomentet frivilligt Hopp – Musmatta – Återhopp över lydnadshinder och det gick skapligt, om än inte riktigt med det schvung jag skulle önska. Får se om jag kan hitta en bättre belöning och träna detta lite mer framöver.
Hade en jobbig dag igår med datorinlämning i stan och försenad ankomst till klickertränarkursen som följd. Missade hela förmiddagspasset.
Å andra sidan fick jag ett värdefullt tips på hur jag ska börja om med Kaspers Stå för att få bort de där retliga små stegen han ofta tar. Han har slutat erbjuda Stå frivilligt och hans Hoppstå (som han erbjuder ofta) är så jäkla snabbt tills han sätter sig igen att jag inte hinner med att klicka förrän han redan satt sig.
Men när jag tog ett halvt steg bakåt (han sitter framför mig) och klickade när han reste sig för att följa efter så löste det sig! Nu ska detta halvsteg bort snabbt så det inte blir ett villkor för ställandet, utan användas enbart för att få igång honom.
Körde också vidare på gårdagens kontakttips och vi kom igång att träna mycket snabbare! Vi har kommit långt på att få på stimuluskontroll på Snujjen, och har egentligen bara diskrimeringen av frivilligt kontra kommando kvar att jobba på där.
Avslutningsvis hade jag på något sätt bort min viktiga blå mapp med ALLA kurspapper i. Den är inte kvar i lokalen, så antagligen har någon annan fått med sig den. Birgitta har iallafall erbjudit sig att kopiera upp papperen åt mig. Snälla hon! Annars vet jag ju inte ens vad vi ska jobba på fram till examensdags.
Så idag körde Kasper och jag vidare med Stå, och nu erbjuder han det med flyt på ett jättefint sätt. Jag är SÅ glad! Nu ska vi köra vidare på det ett tag och lägga på kommandot igen när det verkligen präntats in i hans lilla huvud att man inte ska steppa omkring.
När jag ändå hade detta moment i huvudet passade jag på att börja shejpa in Stå även hos Lakrits. Han är väldigt inriktad på att han ska åt vänster, in i utgångsställning, så de klick jag fått till på att han reser från sittande har ofta blivit lite sneda ståenden med rumpan åt vänster. Jag kanske borde flytta om belöningsplaceringen så han blir mer fokuserad snett åt vänster och därmed inte flyttar rumpan. Hmm.
Senare tränade jag frilliga Sitt under backande med Lakrits. Han är redan ganska duktig på det. Kul att se!
Idag var det dags för tillfälle 5 på klickertränarkursen med Kasper. Jag ska inte skriva massor om vad vi gjorde (kanske imorrn) men själva aha-upplevelsen måste jag dela med mig av.
Ända sen Kasper var 8 veckor har han varit en nosare av stora mått. Min stora utmaning har alltid varit att överträffa de där dofterna. Ofta med ganska klent resultat. Vid 12 veckor började vi klickervalpkurs och jag fick höra att ”klicka för kontakt”. Samma sak står i all klickerlitteratur. Mitt dilemma har varit att han har nosen i backen långt där framme i snöret och aldrig tar kontakt.
Nåja, det har ju bättrat sig MYCKET sedan 12 veckors ålder, men det var så det såg ut på den tiden. Och det var det råd jag fick när jag var grön hundägare som ville klickerträna min hund. När han nosade på någon fläck kunde jag också få rådet att trampa på fläcken så han inte kunde nosa. Tvinga honom att avbryta, alltså. Men det funkar ju inte, trampar jag på en fläck står det honom tusende åter.
Idag fick jag en helt ny lösning av Ulrika: klicka så snart han lyfter upp nosen från backen. Skit samma vart han tittar, det kan vara rakt fram på väg till nästa fläck, på någon intressant hund, eller en människa som går förbi. Klick och godis. Han började nosa igen, lyfte upp huvudet – klick och godis. Och för varje gång gick det snabbare att få kontakt. Och rätt var det var stannade han kvar hos mig, mindes att det var ju egentligen Snujjen vi skulle träna – och bjöd plötsligt på den spontant!
Det går åt mycket godis till det här … Men Ulrika menar att det är en tidsfråga, det kommer att gå snabbare och snabbare att få kontakt. Och nu ställer jag mig bara frågan: tänk om jag fått denna kunskap då, vid 12 veckors ålder, var hade vi varit i vår träning nu? För så mycket tid och energi som jag lagt ner på att försöka få kontakt för att vi över huvudtaget ska kunna träna, det borde egentligen räcka hur långt som helst …
Lillmatte bidrar med en bild där Kasper är på skattjakt i lekpark.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer